Judas' brev

               Hälsning.  Varning för falska lärare, med
               påminnelse om de straffdomar som i forna
                tider hava övergått både människor och
                 änglar, och med åberopande av Enoks
                profetia.  Förmaningar och slutönskan.

  1.  Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
      dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
      Jesus Kristus.
  2.  Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.

  3.  Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
      skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
      nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
      som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
  4.  Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder -- några om
      vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
      under den domen -- ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
      nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
      Jesus Kristus.

  5.  Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
      vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
      sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
      trodde,
  6.  så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
      utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
      förvarade i mörker till den stora dagens dom.
  7.  Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
      vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
      annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
      exempel, i det att de få lida straff i evig eld.

  8.  Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
      sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
      förakta de, och dess härlige smäda de.
  9.  Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
      angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom
      uttala någon smädande dom, utan sade allenast: "Herren näpse
      dig."
 10.  Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
      oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
      bruka de till sitt fördärv.
 11.  Ve dem!  De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
      störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
      följd av en gensträvighet lik Koras.

 12.  Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
      skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
      till godo.  De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
      vindarna.  De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
      dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
 13.  De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
      skum.  De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
      förvarat till evig tid.

 14.  Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
      och sade: "Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
 15.  för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
      alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
      förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
      honom."

 16.  De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott,
      medan de likväl vandra efter sina egna begärelser.  Och deras
      mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka
      vara människor till behag.

 17.  Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
      vår Herres, Jesu Kristi, apostlar,
 18.  huru de sade till eder: "I den yttersta tiden skola bespottare
      uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser."
 19.  Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
      "själiska"[1] och icke hava ande.

 20.  Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
      bedjen i den helige Ande,
 21.  och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
      Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv.

 22.  Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
      barmhärtiga
 23.  och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
      också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
      och med deras livklädnad, den av köttet befläckade.

 24.  Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
      inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd,
 25.  honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
      Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
      såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter.  Amen.

[1]  Se Själisk i Ordförkl