Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Korint,
tackar Gud för den nåd som har blivit
dem given, förmanar till enighet,
framhåller huru talet om korset väl är
för många människor en dårskap, men för
de kallade en Guds kraft, och huru Gud
har utvalt just dem som i världen äro
ringaktade.
1. Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
brodern Sostenes,
2. hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
eller vi bo.
3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
4. Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
blivit eder given i Kristus Jesus,
5. att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
fråga om allt vad tal och kunskap heter.
6. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
7. så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.
8. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.
9. Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.
10. Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
sinnelag och samma tänkesätt.
11. Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
12. Härmed menar jag att bland eder den ene säger: "Jag håller mig
till Paulus", den andre: "Jag håller mig till Apollos", en
annan: "Jag håller mig till Cefas", åter en annan: "Jag håller
mig till Kristus." --
13. Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?
14. Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
Krispus och Gajus,
15. så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
16. Dock, jag har döpt också Stefanas' husfolk; om jag eljest har
döpt någon vet jag icke.
17. Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
18. Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
19. Det är ju skrivet:
"Jag skall göra de visas vishet om intet,
och de förståndigas förstånd skall jag slå ned."
20. Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
visdom till dårskap?
21. Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
predikas frälsa dem som tro.
22. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
23. vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
stötesten och för hedningarna en dårskap,
24. men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
25. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
starkare än människor.
26. Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
27. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
han skulle låta de visa komma på skam.
28. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var
-- för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
29. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
Gud.
30. Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
och till förlossning,
31. för att så skall ske, som det är skrivet: "Den som vill berömma
sig, han berömme sig av Herren."
Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus har icke kommit till korintierna
med mänsklig visdoms höga ord. En
djupare visdom finnes, vilken Gud har
beskärt åt dem som älska honom. Denna
visdom mottages icke av den människa som
saknar Guds Ande.
1. När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd.
2. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
3. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan.
4. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
5. ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft.
6. Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
vilkas makt bliver till intet.
7. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
bliva oss till härlighet,
8. och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
9. Vi tala -- såsom det heter i skriften -- "vad intet öga har sett
och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom".
10. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
11. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
Guds Ande.
12. Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.
13. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
tyda andliga ting för andliga människor.
14. Men en "själisk"[1] människa tager icke emot vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
15. Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
hon icke utgrundas av någon.
16. Ty
"vem har lärt känna Herrens sinne,
så att han skulle kunna undervisa honom?"
Men vi hava Kristi sinne.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
Paulus' första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Huru en kristen församling bör betrakta
sina lärare. Vikten av att bygga rätt på
den sanna grunden, Kristus, och icke på
egen visdom eller på mänskliga lärare.
1. Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
2. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,
3. eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
vandren I icke då på vanligt människosätt?
4. När den ene säger: "Jag håller mig till Paulus" och den andre:
"Jag håller mig till Apollos", ären I icke då lika hopen av
människor?
5. Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
beskärt åt var och en av dem.
6. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
7. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
8. Den som planterar och den som vattnar -- den ene är såsom den
andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
sitt särskilda arbete.
9. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
byggnad.
10. Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
var och en må se till, huru han bygger därpå.
11. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
Jesus Kristus;
12. men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
stenar eller med trä, hö och strå,
13. så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
verk. "Den dagen"[1] skall göra det kunnigt; ty den skall
uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
elden pröva.
14. Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
bliver beståndande, så skall han undfå lön;
15. men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.
16. Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder?
17. Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.
18. Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
han skall kunna bliva vis.
19. Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
skrivet:
"Han fångar de visa i deras klokskap";
20. så ock:
"Herren känner
de visas tankar,
han vet att de äro fåfängliga."
21. Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till;
22. det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
komma, alltsammans hör eder till.
23. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.
[1] Se Dagen i Ordförkl.
Paulus' första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus står såsom Kristi tjänare icke
under människors dom, utan under Guds.
Korintierna må taga sig till vara för
partisinne och högmod; de må besinna att
apostlarna själva för evangelii skull
måste leva i ringhet, utsatta för
världens förakt.
1. Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
så må man anse oss.
2. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
befinnas vara trogen.
3. För mig betyder det likväl föga att I -- eller överhuvud någon
mänsklig domstol -- sätten eder till doms över mig. Ja, jag
vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
4. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
5. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
av Gud den berömmelse som honom tillkommer.
6. Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
oss lära eder detta: "Icke utöver vad skrivet är." Jag vill icke
att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
lärare.
7. Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
dig givet?
8. I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
bliva edra medkonungar.
9. Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
ju blivit för världen, för både änglar och människor.
10. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
föraktade.
11. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
hemvist,
12. vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
13. man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
ännu alltjämt.
14. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
såsom en förmaning till mina älskade barn.
15. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
evangelium födde eder till liv.
16. Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.
17. Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
förkunnar allestädes, i alla församlingar.
18. Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
förmenande att jag icke skulle komma till eder.
19. Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
deras kraft.
20. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
21. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
i kärlek och saktmods ande?
Paulus' första brev till korintierna, 5 Kapitlet
Svår otuktssynd säges förekomma bland
korintierna. Paulus angiver huru
församlingen bör förfara mot dem som
göra sig skyldiga till sådan synd eller
till andra svåra synder.
1. Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
2. Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
som har gjort detta.
3. Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
4. i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
med vår Herre Jesu kraft,
5. och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.
6. Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
litet surdeg syrar hela degen?
7. Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
nämligen Kristus.
8. Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
sanningens osyrade bröd.
9. Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
umgänge med otuktiga människor --
10. detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
annars måsten I ju rymma ur världen.
11. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
äta tillsammans med honom.
12. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
Dem som äro innanför haven I ju att döma;
13. dem som äro utanför skall Gud döma. "I skolen driva ut ifrån
eder den som är ond."
Paulus' första brev till korintierna, 6 Kapitlet
Korintierna böra icke gå till rätta med
varandra, allra minst inför hednisk
domstol. Otukt tillhör icke den
kristliga friheten, utan är en synd mot
Gud, ty människans kropp är Guds Andes
tempel.
1. Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
orättfärdiga?
2. Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
döma i helt ringa mål?
3. I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
icke då kunna döma i timliga ting?
4. Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
församlingen!
5. Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
bröder?
6. Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
det inför de otrogna?
7. Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
icke hellre andra göra eder skada?
8. I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
bröder.
9. Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,
10. varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
roffare skola få Guds rike till arvedel.
11. Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.
12. "Allt är mig lovligt"; ja, men icke allt är nyttigt. "Allt är
mig lovligt"; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
13. Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
Herren, och Herren för kroppen;
14. och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
uppväcka oss.
15. Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!
16. Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
en kropp med henne? Det heter ju: "De tu skola varda ett kött."
17. Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.
18. Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
kropp.
19. Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
ären edra egna?
20. I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
eder kropp.
Paulus' första brev till korintierna, 7 Kapitlet
Råd och föreskrifter för korintierna
angående äktenskap och ogift stånd m. m.
1. Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:
En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
2. men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
och var kvinna sin egen man.
3. Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
hustrun sin man.
4. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
5. Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
6. Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
befallning.
7. Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
andre så.
8. Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
om de förbliva i samma ställning som jag.
9. Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.
10. Men dem som äro gifta bjuder jag -- dock icke jag, utan Herren;
En hustru må icke skilja sig från sin man
11. (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
hustru.
12. Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
förskjuta henne.
13. Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
förskjuta mannen.
14. Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
heliga. --
15. Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.
16. Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?
17. Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
18. Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
så låte han icke omskära sig.
19. Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
beror på huruvida han håller Guds bud.
20. Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
kallad.
21. Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre
därav[1].
22. Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
kallad, en Kristi livegne.
23. I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
trälar.
24. Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
vari han har blivit kallad.
25. Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
värd.
26. Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.
27. Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
hustru, så sök icke att få hustru.
28. Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
gärna vilja skona eder.
29. Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,
30. och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
icke behålla det,
31. och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;
32. och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
Herren till, huru han skall behaga Herren;
33. men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
till, huru han skall behaga sin hustru,
34. och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
huru hon skall behaga sin man.
35. Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
och stadigt förbliva vid Herren.
36. Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
hon få gifta sig.
37. Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
gör denne väl.
38. Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.
39. En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
vill, blott det sker i Herren.
40. Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.
[1] Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig
till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din
ställning.
Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet
Kristlig frihet och kristlig
kärleksplikt i fråga om förtärande av
köttet från djur som hava blivit offrade
åt avgudarna.
1. Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
"Alla hava vi 'kunskap'[1]." "Kunskapen" uppblåser, men
kärleken uppbygger.
2. Om någon menar sig hava fått någon "kunskap", så har han ännu
icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
3. Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
4. Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
detta:
Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
att det icke finnes mer än en enda Gud.
5. Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många "gudar" och
många "herrar" --
6. så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken
allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus
Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.
7. Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
det härigenom befläckat.
8. Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi
oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
bliva vi icke därigenom bättre.
9. Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
en stötesten för de svaga.
10. Ty om någon får se dig, som har undfått "kunskap", ligga till
bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
svag, därav "bliva uppbyggt" på det sätt att han äter köttet
från avgudaoffer?
11. Genom din "kunskap" går ju då den svage förlorad -- han, din
broder, som Kristus har lidit döden för.
12. Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
samveten, då synden I mot Kristus själv.
13. Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
att jag icke må bliva min broder till fall.
[1] Se Kunskap i Ordförkl.
Paulus' första brev till korintierna, 9 Kapitlet
För vad aposteln har gjort i
församlingens tjänst kunde han hava haft
rättighet till lön, men denna rättighet
har han för evangelii skull frivilligt
försakat. Han har i stället begagnat sin
frihet så, att han har blivit allas
tjänare. Likasom man för att segra på en
tävlingsbana måste underkasta sig
försakelser, så vinner man ej heller
utan försakelser den oförgängliga
segerkransen.
1. Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren?
2. Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
apostlaämbete.
3. Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.
4. Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
5. Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?
6. Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
fritagna ifrån kroppsarbete?
7. Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
förtär icke mjölk från hjorden?
8. Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
Säger icke själva lagen detsamma?
9. I Moses' lag är ju skrivet: "Du skall icke binda munnen till på
oxen som tröskar." Månne det är om oxarna som Gud har sådan
omsorg?
10. Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
förhoppning om att få sin del.
11. Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?
12. Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
hinder i vägen för Kristi evangelium.
13. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
sin del, när altaret får sin.
14. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
hava sitt uppehälle av evangelium.
15. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.
Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
berömmelse om intet.
16. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
evangelium!
17. Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
betrodd med allenast en livegen förvaltares[1]. --
18. Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
förkunnare av evangelium.
19. Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
20. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
vinna dem som stå under lagen.
21. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
skall vinna dem som äro utan lag.
22. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
frälsa några.
23. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
bliva delaktig av dess goda.
24. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
att I mån vinna lönen.
25. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
26. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
27. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
provet.
[1] Se Förvaltare i Ordförkl.
Paulus' första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Utläggning av berättelsen om Israels
ökenvandring. Varning för deltagande i
hedniska offermåltider. Kristlig frihet,
särskilt i fråga om förtärandet av
offerkött, och denna frihets gränser.
1. Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:
Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
2. alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
3. alla åto de samma andliga mat,
4. och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur
en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.
5. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
nedgjorda i öknen.
6. Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.
7. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
blevo; så är ju skrivet: "Folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till all leka."
8. Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.
9. Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.
10. Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
blevo dödade av "Fördärvaren".
11. Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
oss.
12. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
faller.
13. Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
härda ut i den.
14. Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
15. Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
själva mån I döma om det som jag säger.
16. Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
det en delaktighet av Kristi kropp?
17. Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
18. Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
delaktiga i altaret?
19. Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
någonting, eller att en avgud är någonting?
20. Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
hava någon gemenskap med de onda andarna.
21. I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
bord.
22. Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
23. "Allt är lovligt"; ja, men icke allt är nyttigt. "Allt är
lovligt"; ja, men icke allt uppbygger.
24. Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
25. Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom.
26. Ty
"jorden är Herrens, och allt vad därpå är".
27. Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
därom.
28. Men om någon då säger till eder: "Detta är offerkött", så skolen
I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
till känna, och för samvetets skull --
29. jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
30. Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
smädad för det som jag tackar Gud för?
31. Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
gören, så gören allt till Guds ära.
32. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
eller för greker eller för Guds församling;
33. varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
frälsta.
11:1. [1]
[1] 1 Kor 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
1. Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.
Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet
Kvinnan må icke vid gudstjänsten
uppträda med ohöljt huvud. Herrens
måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.
2. Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne
och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av
mig.
3. Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
huvud.
4. Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
profeterar, han vanärar sitt huvud.
5. Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
hår avrakat.
6. Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
sig.
7. En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
återspeglar mannens härlighet.
8. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
9. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
mannens skull.
10. Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en "makt", för änglarnas
skull.
11. Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
eller mannen utan kvinnan.
12. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
men alltsammans är av Gud. --
13. Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
14. Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
vanheder, om han har långt hår,
15. men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
Håret är ju henne givet såsom slöja.
16. Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
församlingar.
17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så
är.
19. Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
uppenbart vilka bland eder som hålla provet.
20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
måltid hållas;
21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
mycket.
22. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller
är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att
blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag
prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.
23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
24. och tackade Gud och bröt det och sade: "Detta är min lekamen,
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse."
25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: "Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den,
så gören detta till min åminnelse."
26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
Herrens död, till dess att han kommer.
27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
kalken.
29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
sig.
30. Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
ganska många äro avsomnade.
31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
världen.
33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.
34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.
Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.
Paulus' första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Andens olika gåvor och deras rätta bruk.
1. Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
mina bröder, huru med dem förhåller sig.
2. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
föras bort till de stumma avgudarna.
3. Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
talar i Guds Ande säger: "Förbannad vare Jesus", så kan ej
heller någon säga: "Jesus är Herre" annat än i den helige Ande.
4. Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
5. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
6. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
han som verkar allt i alla.
7. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
så, att de kunna bliva till nytta.
8. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
9. åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
10. åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
någon talar tungomål.
11. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.
12. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
en enda kropp, likaså är det med Kristus.
13. Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
utgjuten över oss.
14. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
15. Om foten ville säga: "Jag är icke hand, därför hör jag icke till
kroppen", så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
16. Och om örat ville säga: "Jag är icke öga, därför hör jag icke
till kroppen", så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
17. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
och hållen vore öra, var funnes då lukten?
18. Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
det sätt som han har velat.
19. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
kroppen?
20. Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
är en enda.
21. Ögat kan icke säga till handen: "Jag behöver dig icke", ej
heller huvudet till fötterna: "Jag behöver eder icke."
22. Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
mest nödvändiga.
23. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
24. under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
delen få en så mycket större heder,
25. så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
26. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.
27. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
mån.
28. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
29. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
30. Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
31. Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.
Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
härlig väg.
Paulus' första brev till korintierna, 13 Kapitlet
Kärlekens lov.
1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.
2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
4. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke.
5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen.
7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.
8. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna.
9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk;
10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk.
11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd.
13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.
Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Tungomålstalandets gåva är ringare än
profetians gåva. Huru man må tala, och
vilka som må tala i församlingen.
1. Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
gåvorna, framför allt profetians gåva.
2. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
hemlighetsfulla ord.
3. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
uppbyggelse och förmaning och tröst.
4. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
profeterar, han uppbygger en hel församling.
5. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
uppbyggelse.
6. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?
7. Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
kunna skiljas från varandra?
8. Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
då redo till strid?
9. Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.
10. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
11. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
12. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
13. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
uttyda.
14. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.
15. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
16. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
olärdas plats då kunna säga sitt "amen" till din tacksägelse?
De förstå ju icke vad du säger.
17. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
uppbyggda därav. --
18. Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
19. och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
tungomål.
20. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
21. Det är skrivet i lagen:
"Genom människor med främmande tungomål
och genom främlingars läppar
skall jag tala till detta folk,
men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren."
22. Alltså äro "tungomålen" ett tecken, ej för dem som tro, utan för
dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
som icke tro, utan för dem som tro.
23. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
att I voren ifrån edra sinnen?
24. Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
av alla och av alla utrannsakad.
25. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
betyga att "Gud verkligen är i eder".
26. Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
27. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
28. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
tala allenast för sig själva och för Gud.
29. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
andra må döma om det som talas.
30. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
förste tiga.
31. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
alla bliva undervisade och alla förmanade;
32. och profeters andar äro profeterna underdåniga.
33. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
34. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
35. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. --
36. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
kommit allenast till eder?
37. Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.
38. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
39. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
förmenen ej heller någon att tala tungomål.
40. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
Paulus' första brev till korintierna, 15 Kapitlet
De dödas uppståndelse.
1. Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
stån kvar i,
2. genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
-- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
3. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
4. och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
dagen, enligt skrifterna,
5. och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
6. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
7. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
8. Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
ett ofullgånget foster.
9. Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock
icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.
11. Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
predika, och på det sättet I haven kommit till tro.
12. Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
uppståndelse från de döda?
13. Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
icke heller Kristus uppstått.
14. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
då är ock eder tro fåfäng;
15. då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
16. Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
17. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
ären då ännu kvar i edra synder.
18. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
19. Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.
20. Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
de avsomnade.
21. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
människa de dödas uppståndelse.
22. Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
levande.
23. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
24. Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
väldigheter och makter har tagit all deras makt.
25. Ty han måste regera
"till dess han har lagt alla sina fiender
under sina fötter".
26. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
27. ty
"allt har han lagt under hans fötter".
Men när det heter att "allt är honom underlagt", då är
uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
28. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
skall Gud bliva allt i alla.
29. Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
döpa sig för deras skull?
30. Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
31. Ty -- så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
eder, mina bröder -- jag lider döden dag efter dag.
32. Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
döda icke uppstå -- "låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
måste vi dö".
33. Faren icke vilse:
"För goda seder dåligt sällskap är fördärv."
34. Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
detta.
35. Nu torde någon fråga: "På vad sätt uppstå då de döda, och med
hurudan kropp skola de träda fram?"
36. Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
icke först har dött.
37. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
något annat.
38. Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
frö dess särskilda kropp.
39. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
fiskars återigen en annan.
40. Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
kropparnas av ett annat slag.
41. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
lik den andra i härlighet. --
42. Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
förgängligt, det uppstår oförgängligt;
43. vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
44. här sås en "själisk"[1] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
visst som det finnes en "själisk" kropp, så visst finnes det ock
en andlig.
45. Så är ock skrivet: "Den första människan, Adam, blev en levande
varelse med själ." Den siste Adam åter blev en levandegörande
ande.
46. Men icke det andliga är det första, utan det "själiska"; sedan
kommer det andliga.
47. Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
människan är av himmelen.
48. Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
49. Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
bära den himmelskas gestalt.
50. Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
51. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
alla skola vi bliva förvandlade,
52. och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
53. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
detta dödliga ikläda sig odödlighet.
54. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
fullbordas, som står skrivet: "Döden är uppslukad och seger
vunnen."
55. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
56. Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
57. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
Kristus!
58. Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
icke är fåfängt i Herren.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
Paulus' första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Insamlingen åt de kristna i Jerusalem.
Apostelns tillämnade resor. Personliga
meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
1. Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien.
2. Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
3. Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
frambära eder kärleksgåva.
4. Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
få åtfölja mig.
5. Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom,
6. men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
vilja begiva mig.
7. Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer.
8. Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
9. Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
mig; jag har ock många motståndare.
10. Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som
jag;
11. må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i
frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
bröderna.
12. Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att
med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls
icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt,
skall han komma.
13. Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka.
14. Låten allt hos eder ske i kärlek.
15. Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
Stefanas' husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst;
16. därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
möda.
17. Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
måst sakna genom att vara skild från eder;
18. de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder
nu att rätt uppskatta sådana män.
19. Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och
Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
hus, hälsa eder mycket i Herren.
20. Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig
kyss.
21. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.
22. Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.
Marana, ta![1]
23. Herren Jesu nåd vare med eder.
24. Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.
[1] Arameiska ord, som betyda: "Du vår Herre, kom!" -- Jämför Upp.
22:20.
|