Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Rom,
uttrycker sin längtan efter att bland
dem få förkunna evangelium, talar om
huru människorna genom avguderi hava
förfallit till skamliga laster och allt
slags orättfärdighet.
1. Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
att förkunna Guds evangelium,
2. vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
skrifter utlovat,
3. evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
av Davids säd
4. och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
Kristus, vår Herre,
5. genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
6. bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
egna --
7. jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
Fader, och Herren Jesus Kristus.
8. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
9. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
tänker på eder
10. och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
11. Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
12. jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.
13. Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
blivit hindrad.
14. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
har jag förpliktelser.
15. Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
bon i Rom.
16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken.
17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: "Den rättfärdige skall leva av tro."
18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
undertrycka sanningen.
19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
har ju uppenbarat det för dem.
20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur.
24. Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar.
25. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
högtlovad i evighet, amen.
26. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
27. sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön.
28. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
29. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
trätlystnad, svek, vrångsinthet;
30. de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
sina föräldrar,
31. oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
barmhärtighet mot andra.
32. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
likaså.
Paulus' brev till romarna, 2 Kapitlet
Både judar och hedningar stå under Guds
rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla
var och en efter hans gärningar. Lagen
gagnar judarna intet, om de icke hålla
den, och ej heller omskärelsen, om den
icke är en hjärtats omskärelse.
1. Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
2. Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
så.
3. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
de?
4. Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
till bättring?
5. Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.
6. Ty "han skall vedergälla var och en efter hans gärningar".
7. Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.
8. Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.
9. Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
grekens.
10. Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
gör det goda, först och främst juden, så ock greken.
11. Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
12. alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.
13. Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
görare skola förklaras rättfärdiga.
14. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,
15. då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
när dessa anklaga eller ock försvara dem.
16. Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
är fördolt hos människorna.
17. Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
Gud.
18. Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;
19. och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
människor som vandra i mörker,
20. en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.
21. Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!
22. Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
gör dig själv skyldig till tempelrån!
23. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
lagen,
24. ty, såsom det är skrivet, "för eder skull varder Guds namn
smädat bland hedningarna".
25. Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.
26. Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?
27. Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.
28. Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.
29. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
från Gud.
Paulus' brev till romarna, 3 Kapitlet
Judarna hava väl det företrädet att de
äga Guds löftesord, men de äro dock
syndare inför honom, de såväl som
hedningarna. Åt alla har Gud likväl
berett rättfärdighet genom tro på Jesus
Kristus.
1. Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
omskärelsen?
2. Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
3. Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
4. Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock "var människa är
en lögnare". Så är ju skrivet:
"På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
och få rätt, när man sätter sig till doms över dig."
5. Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
vore det fråga om en människa.)
6. Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
7. Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag
likväl dömas såsom syndare?
8. Och varför skulle vi icke "göra vad ont är, för att gott måtte
komma därav", såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta
sin dom.
9. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra?
Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
och greker för att allasammans vara under synd.
10. Så är ock skrivet:
"Ingen rättfärdig finnes,
icke en enda.
11. Ingen förståndig finnes,
ingen finnes som söker Gud.
12. Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga,
ingen finnes som gör vad gott är,
det finnes ingen enda.
13. En öppen grav är deras strupe,
sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift är inom deras läppar.
14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
15. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
16. Förödelse och elände är på deras vägar,
17. och fridens väg känna de icke.
18. Guds fruktan är icke för deras ögon."
19. Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
världen stå med skuld inför Gud;
20. ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.
21. Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
22. en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.
23. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
24. och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
genom förlossningen i Kristus Jesus,
25. honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
tro, i hans blod. Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade
haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu
visa att han dock var rättfärdig.
26. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
Jesus.
27. Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
trons lag.
28. Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
tro, utan laggärningar.
29. Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,
30. så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.
31. Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
tvärtom lag gällande.
Paulus' brev till romarna, 4 Kapitlet
Abraham blev rättfärdig, icke genom
gärningar, utan genom att tro; så skola
ock vi, oomskurna såväl som omskurna,
genom tro vinna rättfärdighet.
1. Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
2. Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
berömma sig av. Dock icke inför Gud.
3. Ty vad säger skriften? "Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet."
4. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
5. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
rättfärdighet.
6. Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
rättfärdighet, utan gärningar:
7. "Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
och vilkas synder äro överskylda.
8. Salig är den man
som Herren icke tillräknar synd."
9. Gäller nu detta ordet "salig" de omskurna allenast eller ock de
oomskurna? Vi säga ju att "tron räknades Abraham till
rättfärdighet".
10. Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
oomskuren.
11. Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
12. Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
13. Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
rättfärdighet av tro.
14. Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
15. Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
16. Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
17. enligt detta skriftens ord: "Jag har bestämt dig till att bliva
en fader till många folk"; han är detta inför den Gud som han
trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
ting som icke äro till, likasom voro de till.
18. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
trodde; och han kunde så bliva "en fader till många folk", efter
vad som var förutsagt: "Så skall din säd bliva."
19. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal
-- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
20. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
starkare i sin tro; ty han ärade Gud
21. och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
mäktig att hålla.
22. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
23. Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
gällde det allenast honom,
24. utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
Herre,
25. vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
rättfärdiggörelses skull.
Paulus' brev till romarna, 5 Kapitlet
Rättfärdiggörelsens frukter. Synd och
död hava kommit genom Adam,
rättfärdighet och liv genom Kristus.
1. Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus[1]
2. -- genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi
nu stå -- och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.
3. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet,
4. och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
5. och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
oss given.
6. Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
döden för oss ogudaktiga.
7. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man --
om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
har gjort honom gott --
8. men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
oss, medan vi ännu voro syndare.
9. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
frälsta undan vredesdomen.
10. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.
11. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.
12. Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
alla människor, eftersom de alla hava syndat.
13. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
tillräknas icke där ingen lag finnes;
14. och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
skulle komma.
15. Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
och genom nåd -- vilken, också den, är kommen genom en enda
människa, Jesus Kristus -- blivit på ett överflödande sätt de
många beskärd.
16. Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
ledde till en rättfärdiggörelsedom.
17. Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus. --
18. Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
19. Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
såsom rättfärdiga.
20. Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
nåden mycket mer.
21. Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.
[1] Eller: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, må vi hava
frid osv.
Paulus' brev till romarna, 6 Kapitlet
Vi skola dö från synden och leva ett
nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens
tjänst, icke i syndens.
1. Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
skall bliva så mycket större?
2. Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
kunna leva i den?
3. Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
4. Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
liv.
5. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
6. Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
mer tjäna synden.
7. Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
8. Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
honom,
9. eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
10. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
liv är ett liv för Gud.
11. Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
för Gud, i Kristus Jesus.
12. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
att I lyden deras begärelser.
13. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.
14. Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
lagen, utan under nåden.
15. Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
lagen, utan under nåden? Bort det!
16. I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.
17. Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
följen den lära som har givits eder till mönsterbild,
18. och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
blivit tjänare under rättfärdigheten --
19. om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.
20. Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
rättfärdighetens tjänst;
21. men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
för; änden på sådant är ju döden.
22. Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
änden bliver att I undfån evigt liv.
23. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.
Paulus' brev till romarna, 7 Kapitlet
Vår frihet ifrån lagen. Lagen och
synden. Människans vanmakt i striden mot
köttet.
1. Eller veten I icke, mina bröder -- jag talar ju till sådana som
känna lagen -- att lagen råder över en människa för så lång tid
som hon lever?
2. Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
band henne vid mannen.
3. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
om hon giver sig åt en annan man.
4. Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.
5. Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
att bära frukt åt döden.
6. Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.
7. Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: "Du
skall icke hava begärelse."
8. Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död.
9. Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
liv,
10. och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
givet till liv, det blev mig till död;
11. ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
dödade mig genom det.
12. Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
rättfärdigt och gott.
13. Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
genom budordet.
14. Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
såld till träl under synden.
15. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.
16. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
lagen och vidgår att den är god.
17. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
mig.
18. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
jag icke.
19. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
icke vill, det gör jag.
20. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
gör det, utan synden, som bor i mig.
21. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig.
22. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
23. men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
syndens lag, som är i mina lemmar.
24. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens
kropp? --
25. Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!
Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
Paulus' brev till romarna, 8 Kapitlet
Genom Kristus frälsas vi ifrån
fördömelsen och få kraft att vandra icke
efter köttet, utan efter Anden. Såsom
Guds barn skola vi efter denna tidens
lidanden gå till Guds härlighet.
1. Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
2. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
syndens och dödens lag.
3. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
köttet.
4. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
köttet, utan efter Anden.
5. Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
vad Anden tillhör.
6. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
7. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.
8. Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
9. I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
han hör icke honom till.
10. Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
11. Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.
12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
så att vi skola leva efter köttet.
13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: "Abba! Fader!"
16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
också med honom bliva förhärligade.
18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
uppenbarelse.
20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
förhoppning skulle finnas,
21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
Guds barns härlighet.
22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
och våndas.
23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
ser?
25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
ståndaktighet.
26. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
oss med outsägliga suckar.
27. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.
28. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
29. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.
30. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.
31. Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?
32. Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
honom?
33. Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
34. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
sida, han manar ock gott för oss.
35. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
nakenhet eller fara eller svärd?
36. Så är ju skrivet:
"För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår."
37. Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
älskat oss.
38. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
39. varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre.
Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet
Icke alla av Israel voro rätta
israeliter; Gud har kallat jämväl dem
som icke äro av Israel till att bliva
hans folk, genom rättfärdighet av tro.
1. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt
samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2. när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
mitt hjärta.
3. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
efter köttet.
4. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
5. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
intet. Ty "Israel", det är icke detsamma som alla de som
härstamma från Israel.
7. Ej heller äro de alla "barn", därför att de äro Abrahams säd.
Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
dig."
8. Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
9. Ty ett löftesord var det ordet: "Vid denna tid skall jag komma
tillbaka, och då skall Sara hava en son."
10. Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
11. Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds
utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
12. det ordet:
"Den äldre skall tjäna den yngre."
13. Så är ock skrivet:
"Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag."
14. Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
Bort det!
15. Han säger ju till Moses: "Jag skall vara barmhärtig mot den jag
vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
jag vill förbarma mig över."
16. Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
utan på Guds barmhärtighet.
17. Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig
uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
skall varda förkunnat på hela jorden."
18. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
förhärdar han.
19. Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan
väl någon stå emot hans vilja?"
20. O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"
21. Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
mindre hedersamt?
22. Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med "vredens
kärl", som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
23. Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han förut
hade berett till härlighet?
24. Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
25. Så säger han ock hos Oseas:
"Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla 'mitt folk',
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla 'min älskade'.
26. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
'I ären icke mitt folk',
där skola de kallas 'den levande Gudens barn'."
27. Men Esaias utropar om Israel:
"Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28. Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast."
29. Och det är såsom redan Esaias har sagt:
"Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika."
30. Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
rättfärdighet som kommer av tro,
31. under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
har kommit till någon sådan lag.
32. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
stötestenen,
33. såsom det är skrivet:
"Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam."
Paulus' brev till romarna, 10 Kapitlet
Judarna fara vilse, då de vilja vinna
rättfärdighet genom laggärningar och
icke genom tro, fastän evangelium har
blivit predikat för dem.
1. Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
är att de må bliva frälsta.
2. Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
Dock göra de detta icke med rätt insikt.
3. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
under rättfärdigheten från Gud.
4. Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
och en som tror.
5. Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
6. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: "Du behöver
icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen
(nämligen för att hämta Kristus ned)?'
7. ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
hämta Kristus upp ifrån de döda?'"
8. Vad säger den då? "Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika)."
9. Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
frälst.
10. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
bekännelse bliver man frälst.
11. Skriften säger ju:
"Ingen som tror på honom skall komma på skam."
12. Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
åkalla honom.
13. Ty
"var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst".
14. Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
15. Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
Så är och skrivet:
"Huru ljuvliga äro icke fotstegen
av de män som frambära gott budskap!"
16. Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
"Herre, vem trodde vad som predikades för oss?"
17. Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
ord.
18. Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
visserligen; det heter ju:
"Deras tal har gått ut över hela jorden,
och deras ord till världens ändar."
19. Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
Redan Moses säger:
"Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede."
20. Och Esaias går så långt, att han säger:
"Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig."
21. Men om Israel säger han:
"Hela dagen har jag uträckt mina händer
till ett ohörsamt och gensträvigt folk."
Paulus' brev till romarna, 11 Kapitlet
En kvarleva av Israel är redan upptagen
till nåd. Genom det övriga Israels otro
har frälsningen kommit till hedningarna;
genom hedningarnas tro skall så åter
hela Israel bliva fört till tro och
frälsning.
1. Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
stam.
2. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
dessa ord:
3. "Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv"?
4. Och vad får han då för svar av Gud? "Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal."
5. Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
en utkorelse som har skett av nåd.
6. Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.
7. Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
blivit förstockade.
8. Så är ju skrivet: "Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
med; så är det ännu i dag."
9. Och David säger:
"Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning.
10. Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid."
11. Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
kommit till hedningarna, för att de själva skola "uppväckas till
avund".
12. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!
13. Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt
--
14. om jag till äventyrs så skulle kunna "uppväcka avund" hos dem
som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
15. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
döda?
16. Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
17. Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
18. så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
roten, utan att roten bär dig.
19. Nu säger du kanhända: "Det var för att jag skulle bliva inympad
som en del grenar brötos bort."
20. Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
lev i fruktan.
21. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
heller skona dig.
22. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
23. Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
24. Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25. Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26. och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
"Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27. Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem."
28. Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
skull.
29. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
30. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
31. så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
barmhärtighet.
32. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
förbarma sig över dem alla.
33. O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar!
34. Ty
"vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare?
35. Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?"
36. Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
tillhör äran i evighet, amen.
Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet
Förmaningar till en helig vandel i
ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet,
plikttrohet och kärlek.
1. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
välbehagligt offer -- eder andliga tempeltjänst.
2. Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
och fullkomligt.
3. Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
4. Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
lemmarna icke hava samma förrättning,
5. så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
6. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
av sin tro;
7. har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
8. är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
övar barmhärtighet, han göre det med glädje.
9. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
det goda.
10. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
varandra i inbördes hedersbevisning.
11. Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
tjänen Herren.
12. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
13. Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
gästvänlighet.
14. Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
15. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
16. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
Hållen icke eder själva för kloka.
17. Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
är inför var man.
18. Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
på eder beror.
19. Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
vredesdomen; ty det är skrivet: "Min är hämnden, jag skall
vedergälla det, säger Herren."
20. Fastmer,
"om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
om han är törstig, så giv honom att dricka;
ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud."
21. Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
det goda.
Paulus' brev till romarna, 13 Kapitlet
Förmaningar till underdånighet under
överheten, till kärlek mot nästan och
till en hövisk vandel.
1. Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
är förordnad av Gud.
2. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
dom.
3. Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
prisad av den,
4. ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
vredesdomen över den som gör vad ont är.
5. Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
6. Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.
7. Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
8. Varen ingen något skyldiga -- utom när det gäller kärlek till
varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
9. De buden: "Du skall icke begå äktenskapsbrott", "Du skall icke
dräpa", "Du skall icke stjäla", "Du skall icke hava begärelse"
och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
ordet: "Du skall älska din nästa såsom dig själv."
10. Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
uppfyllelse.
11. Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
12. Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
13. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
kiv och avund.
14. Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.
Paulus' brev till romarna, 14 Kapitlet
Plikter mot de svaga i tron, som hysa
betänkligheter rörande vissa utvärtes
ting.
1. Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
att döma över andras betänkligheter.
2. Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
3. Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
4. och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.
5. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.
6. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
han detta för Herren, och han tackar Gud.
7. Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
själv.
8. Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.
9. Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
skall vara herre över både döda och levande.
10. Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
domstol.
11. Ty det är skrivet:
"Så sant jag lever, säger Herren,
för mig skola alla knän böja sig,
och alla tungor skola prisa Gud."
12. Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
själv.
13. Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
bliver honom till fall.
14. Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
för honom orent.
15. Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
den som Kristus har lidit döden för.
16. Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
smädelse.
17. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
och frid och glädje i den helige Ande.
18. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
håller provet inför människor.
19. Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
inbördes uppbyggelse.
20. Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
människan till ondo;
21. du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
och från annat som för din broder bliver en stötesten.
22. Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
prövat vara rätt.
23. Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
tro, det är synd.
Paulus' brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus förmanar till saktmod och
endräkt, talar om ändamålet med sitt
brev och om sin apostoliska kallelse,
redogör för sina tillämnade resor, beder
om församlingens förbön.
1. Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
och att icke leva oss själva till behag.
2. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
fromma och honom till uppbyggelse.
3. Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
skedde såsom det är skrivet:
"Dina smädares smädelser hava fallit över mig."
4. Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
5. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
6. så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
Kristi, Gud och Fader.
7. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
8. Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
9. hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
skull. Så är ock skrivet:
"Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
och lovsjunga ditt namn."
10. Och åter heter det:
"Jublen, I hedningar, med hans folk";
11. så ock:
"Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk."
12. Så säger ock Esaias: "Telningen från Jessais rot skall komma,
ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
honom skola hedningarna hoppas."
13. Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.
14. Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
att förmana varandra.
15. Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
har blivit mig given av Gud:
16. att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
offer, helgat i den helige Ande.
17. Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
av i fråga om min tjänst inför Gud.
18. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
mig, med ord och med gärning,
19. genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
överallt förkunnat evangelium om Kristus.
20. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
annans grundval;
21. utan så har skett, som skrivet är:
"De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
och de som intet hava hört skola förstå."
22. Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
förhindrad att komma till eder.
23. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
24. vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
har fått min längtan efter eder stillad.
25. Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
26. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
fattigdom.
27. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
lekamliga goda. --
28. När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
och taga vägen genom eder stad.
29. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
välsignelse i fullt mått.
30. Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
genom att bedja för mig till Gud,
31. att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
mottaget av de heliga.
32. Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
vederkvicka mig tillsammans med eder.
33. Fridens Gud vare med eder alla. Amen.
Paulus' brev till romarna, 16 Kapitlet
Anbefallning för Febe. Hälsningar.
Varning för falska lärare. Slutord.
1. Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
församlingstjänarinna i Kenkrea.
2. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
varit ett stöd för många och jämväl för mig.
3. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus.
4. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar
dem därför, utan också alla hednaförsamlingar.
5. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus.
Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem
som i provinsen Asien hava kommit till Kristus.
6. Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder.
7. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som
hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än
jag hava varit i Kristus.
8. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren.
9. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min
älskade broder.
10. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra
till Aristobulus' hus.
11. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus' hus,
som äro i Herren.
12. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis,
den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren.
13. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också
för mig har varit en moder.
14. Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de
bröder som äro tillsammans med dem.
15. Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas
och alla de heliga som äro tillsammans med dem.
16. Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar
hälsa eder.
17. Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.
18. Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
människors hjärtan.
19. Eder lydnad är ju känd av alla. Över eder gläder jag mig
därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
goda, och menlösa i fråga om det onda.
20. Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
fötter.
Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
21. Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och
Jason och Sosipater, mina landsmän.
22. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i
Herren.
23. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus,
stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder.
24. [1]
25. Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
outtalad,
26. men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad --
27. honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
evigheternas evigheter. Amen.
[1] V. 24 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
|