Apostlagärningarna, 1 Kapitlet
Jesu himmelsfärd. Mattias insatt till
apostel.
1. I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
Jesus gjorde och lärde,
2. ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
utvalt.
3. För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.
4. När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
"Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
utlovat, det varom I haven hört av mig.
5. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
bliva döpta i helig ande."
6. Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
"Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?"
7. Han svarade dem: "Det tillkommer icke eder att få veta tider
eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
8. Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
Samarien, och sedan intill jordens ända."
9. När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.
10. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
stodo hos dem två män i vita kläder.
11. Och dessa sade: "I galileiske män, varför stån I och sen mot
himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
honom fara upp till himmelen."
12. Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
än man får färdas på en sabbat.
13. Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
son.
14. Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.
15. En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
sade:
16. "Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.
17. Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
sin lott.
18. Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och
hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.
19. Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
Blodsåkern).
20. Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
'Hans gård blive öde,
och ingen må finnas, som bor däri';
och vidare:
'Hans ämbete tage en annan.'
21. Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
22. allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
då han blev upptagen och skildes ifrån oss -- någon av dessa män
bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse."
23. Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
hade tillnamnet Justus) och Mattias.
24. Och de bådo och sade: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa
oss vilken av dessa två du har utvalt
25. till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
övergav, för att gå till den plats som var hans."
26. Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.
Apostlagärningarna, 2 Kapitlet
Andens utgjutelse på pingstdagen.
Petrus' tal till folket. Församlingens
tillväxt, endräkt och förkovran.
1. När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
varandra.
2. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
sutto.
3. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
satte sig på dem, en på var av dem.
4. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
5. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
under himmelen.
6. Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
dem.
7. Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: "Äro de icke
galiléer, alla dessa som här tala?
8. Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
modersmål talas?
9. Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
eller provinsen Asien,
10. i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
11. vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
gärningar."
12. Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
tänka. Och de sade, den ene till den andre: "Vad kan detta
betyda?"
13. Men somliga drevo gäck med dem och sade: "De äro fulla av sött
vin."
14. Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:
"I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
och lyssnen nu till mina ord:
15. Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
blott tredje timmen på dagen.
16. Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
17. 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
18. ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.
19. Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.
20. Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.
21. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.'
22. I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
själva veten,
23. denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
24. Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
döden.
25. Ty David säger med tanke på honom:
'Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.
26. Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:
27. den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.
28. Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'
29. Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
ibland oss ännu i dag.
30. Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
tron',
31. därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
hans kropp icke skulle se förgängelse.
32. Denne -- Jesus -- har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
vittna.
33. Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
här sen och hören.
34. Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
själv:
'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
35. till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.
36. Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
och till Messias."
37. När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade
till Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skola vi
göra?"
38. Petrus svarade dem: "Gören bättring, och låten alla döpa eder i
Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
gåva undfå den helige Ande.
39. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar."
40. Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
sade: "Låten frälsa eder från detta vrånga släkte."
41. De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
42. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
43. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
gjordes genom apostlarna.
44. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
gemensamt;
45. de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
46. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
47. Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade
församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
Apostlagärningarna, 3 Kapitlet
Petrus botar en ofärdig man och predikar
om Jesus såsom den av profeterna
bebådade Messias.
1. Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
som hölls vid nionde timmen.
2. Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
3. När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
helgedomen, bad han dem om en allmosa.
4. Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
sade: "Se på oss."
5. När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
6. sade Petrus: "Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå."
7. Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
8. och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
att han lovade Gud.
9. Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
10. Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
vederfarits honom.
11. Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
som kallades Salomos pelargång.
12. När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
så:
"I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
åstadkommit att han kan gå?
13. Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
honom lös.
14. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
att en dråpare skulle givas åt eder.
15. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
döda; därom kunna vi själva vittna.
16. Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
bruka alla lemmar.
17. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
18. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
hans Smorde skulle lida.
19. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
bliva utplånade,
20. på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
Jesus,
21. vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
heliga profeters mun.
22. Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
till i allt vad han talar till eder.
23. Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
profeten, han skall utrotas ur folket.'
24. Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
25. I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din
säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
26. För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
omvänden eder från eder ondska."
Apostlagärningarna, 4 Kapitlet
Petrus och Johannes gripas och ställas
inför Stora rådet, men lösgivas.
Församlingen förenas i bön och inbördes
kärlek.
1. Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
2. Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus
förkunnade uppståndelsen från de döda.
3. Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
följande dag, eftersom det redan var afton.
4. Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.
5. Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och
skriftlärde i Jerusalem;
6. där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes
och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
7. Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: "Av vilken
makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?"
8. Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:
"I folkets rådsherrar och äldste,
9. eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
10. så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som
denne man står inför eder frisk och färdig.
11. Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva --
'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
12. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
vi kunna bliva frälsta."
13. När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så
kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
14. Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
dem, kunde de icke säga något däremot.
15. De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan
överlade de med varandra
16. och sade: "Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt
tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
17. Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
för någon människa."
18. Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
tala eller undervisa i Jesu namn.
19. Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: "Om det är
rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
själva döma;
20. vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
och hört."
21. Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
dem.
22. Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
över fyrtio år gammal.
23. När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
sagt dem.
24. Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:
"Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
och allt vad i dem är.
25. Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
helig ande:
'Varför larmade hedningarna
och tänkte folken fåfänglighet?
26. Jordens konungar trädde fram,
och furstarna samlade sig tillhopa
mot Herren och hans Smorde.'
27. Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
28. de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
rådslut förut hade bestämt skola ske.
29. Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
30. i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
namn."
31. När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
de förkunnade Guds ord med frimodighet.
32. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
allting gemensamt.
33. Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
34. Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
för det sålda
35. och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
att var och en fick efter som han behövde.
36. Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
37. också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
och lade dem för apostlarnas fötter.
Apostlagärningarna, 5 Kapitlet
Ananias och hans hustru straffas för
bedrägeri. Apostlarna göra under,
fängslas, befrias av en ängel, inkallas
för Stora rådet, men lösgivas på
Gamaliels uppmaning.
1. Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
jordagods,
2. och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
apostlarnas fötter.
3. Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
undan något av betalningen för jordstycket?
4. Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
för Gud."
5. När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
6. Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
honom och begrovo honom.
7. Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
om, vad som hade skett.
8. Petrus sade då till henne: "Säg mig, var det för den summan I
sålden jordstycket?" Hon svarade: "Ja, för den summan."
9. Då sade Petrus till henne: "Huru kunden I vilja komma överens om
att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
ut också dig."
10. Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
henne och begrovo henne bredvid hennes man.
11. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
som hörde detta.
12. Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
pelargång.
13. Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
höll dem i ära.
14. Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
både män och kvinnor.
15. Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
måtte falla på någon av dem.
16. Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
orena andar; och alla blevo botade.
17. Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de
som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av
nitälskan
18. och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19. Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
förde ut dem och sade:
20. "Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
alla det sanna livets ord."
21. När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
helgedomen och undervisade.
Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22. Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
De vände då tillbaka och omtalade detta
23. och sade: "Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
därinne."
24. När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
bliva av detta.
25. Då kom någon och berättade för den: "De män som I haven insatt i
fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket."
26. Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
folket.
27. Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28. och sade: "Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
oss."
29. Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: "Man måste
lyda Gud mer än människor.
30. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
och dödat.
31. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
förlåtelse.
32. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga."
33. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
dem.
34. Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
stund skulle föra ut männen.
35. Sedan sade han till de andra: "I män av Israel, sen eder för vad
I tänken göra med dessa män.
36. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
honom förskingrades och blevo till intet.
37. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
trott på honom blevo förskingrade.
38. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
av människor, så kommer det att slås ned;
39. men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv."
40. Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.
41. Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
Apostlagärningarna, 6 Kapitlet
Sju män utväljas för att besörja den
dagliga utdelningen. Församlingen
tillväxer. Stefanus drages inför Stora
rådet.
1. Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
2. Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: "Det är
icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
vid borden.
3. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
kunna sätta till att sköta denna syssla.
4. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst."
5. Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
en proselyt från Antiokia.
6. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
händerna på dem.
7. Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.
8. Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
och tecken bland folket.
9. Men av dem som hörde till den synagoga som kallades "De
frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga", så ock
av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
upp för att disputera med Stefanus.
10. Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
talade.
11. Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
12. De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
rådet.
13. Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: "Denne man
upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
14. Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
givit oss."
15. Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.
Apostlagärningarna, 7 Kapitlet
Stefanus' tal inför Stora rådet och hans
martyrdöd.
1. Och översteprästen frågade: "Förhåller detta sig så?"
2. Då sade han:
"Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
förrän han bosatte sig i Karran,
3. och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
drag till det land som jag skall visa dig.'
4. Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
därifrån till detta land, där I nu bon.
5. Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
hade någon son.
6. Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
7. 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
plats.'
8. Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9. Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
Egypten. Men Gud var med honom
10. och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
11. Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
12. Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
fäder åstad dit, en första gång.
13. Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
14. Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
15. Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
våra fäder.
16. Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
Sikem.
17. Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
Egypten,
18. till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
av Josef.
19. Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
att dessa icke skulle bliva vid liv.
20. Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
21. sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
22. Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
mäktig i ord och gärningar.
23. Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
sina bröder, Israels barn.
24. När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
egyptiern.
25. Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
26. Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
gören I då varandra orätt?'
27. Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
28. Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
29. Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
Madiams land och födde där två söner.
30. Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
31. När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
32. 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då
greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
33. Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.
34. Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
35. Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
honom i törnbusken.
36. Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
37. Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
38. Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
dem åt eder.
39. Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
40. och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
ut ur Egyptens land.'
41. Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
avguden och gladde sig över sina händers verk.
42. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?
43. Nej, I buren Moloks tält
och guden Romfas stjärna,
de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
Därför skall jag låta eder föras åstad
ända bortom Babylon.'
44. Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
45. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
46. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
till boning' åt Jakobs Gud.
47. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
48. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
det är såsom profeten säger:
49. 'Himmelen är min tron,
och jorden är min fotapall;
vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
50. Min hand har ju gjort allt detta.'
51. I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
52. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju
dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
som I själva nu haven förrått och dräpt,
53. I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
haven hållit den."
54. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
och beto sina tänder samman mot honom.
55. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
56. Och han sade: "Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
Guds högra sida."
57. Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
alla på en gång emot honom
58. och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena
lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
59. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
"Herre Jesus, tag emot min ande."
60. Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: "Herre,
tillräkna dem icke denna synd." Och när han hade sagt detta,
avsomnade han.
8:1. [1]
[1] Apg 8:1a hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
1. Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.
Apostlagärningarna, 8 Kapitlet
Förföljelse mot församlingen i
Jerusalem. Evangelium predikat i
Samarien. Trollkarlen Simon. En etiopisk
hovmans dop.
Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i
Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över
Judeens och Samariens landsbygd.
2. Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
dödsklagan efter honom.
3. Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
fängelse.
4. Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade
evangelii ord.
5. Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och
predikade Kristus för folket där.
6. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde,
aktade de endräktigt på det som han talade.
7. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut
under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.
8. Och det blev stor glädje i den staden.
9. Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
häpnad, och som sade sig vara något stort.
10. Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: "Denne
är vad man kallar 'Guds stora kraft.'"
11. Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
12. Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
och kvinnor.
13. Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora
tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
häpnad.
14. Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
15. Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
helig ande;
16. ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
17. De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
18. När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
som Anden blev given, bjöd han dem penningar
19. och sade: "Given ock mig den makten, så att var och en som jag
lägger händerna på undfår helig ande."
20. Då sade Petrus till honom: "Må dina penningar med dig själv gå i
fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
penningar.
21. Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
22. Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
om möjligt är, bliva dig förlåten.
23. Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
orättfärdighetens bojor."
24. Då svarade Simon och sade: "Bedjen I till Herren för mig, att
intet av det som I haven sagt må komma över mig."
25. Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
evangelium i många samaritiska byar.
26. Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: "Stå upp och
begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
Jerusalem till Gasa; den är tom på folk."
27. Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man
for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där
tillbedja,
28. men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
profeten Esaias.
29. Då sade Anden till Filippus: "Gå fram och närma dig till denna
vagn."
30. Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
Då frågade han: "Förstår du vad du läser?"
31. Han svarade: "Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
vägleder mig?" Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
bredvid honom.
32. Men det ställe i skriften som han läste var detta:
"Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han icke sin mun.
33. Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte?
Ty hans liv ryckes undan från jorden."
34. Och hovmannen frågade Filippus och sade: "Jag beder dig, säg mig
om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
annan?"
35. Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
36. Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då
sade hovmannen: "Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag
döpes?"
37. [1]
38. Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
39. Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
fortsatte sin färd.
40. Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han
omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
kom till Cesarea.
[1] V. 37 se Nya testamentets text i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
i Jerusalem. Församlingen tillväxer.
Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.
1. Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
lärjungar, gick till översteprästen
2. och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
att, om han funne några som voro på "den vägen"[1], vare sig män
eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
3. Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
4. Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
honom: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?"
5. Då sade han: "Vem är du, Herre?" Han svarade: "Jag är Jesus,
den som du förföljer.
6. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
vad du har att göra."
7. Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
8. Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
handen och ledde honom in i Damaskus.
9. Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
drack.
10. Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag,
Herre."
11. Och Herren sade till honom: "Stå upp och gå till den gata som
kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
12. Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen."
13. Då svarade Ananias: "Herre, jag har av många hört huru mycket
ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
14. Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
fängsla alla dem som åkalla ditt namn."
15. Men Herren sade till honom: "Gå åstad; ty denne man är mig ett
utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
konungar och inför Israels barn;
16. och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
namns skull."
17. Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
händer på honom och sade: "Saul, min broder, Herren har sänt
mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
uppfylld av helig ande."
18. Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
19. Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.
Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
Damaskus.
20. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
var Guds Son.
21. Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
"Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
föra sådana människor bundna till översteprästerna?"
22. Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.
23. När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
honom ur vägen;
24. men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
stadsportarna både dag och natt,
25. togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
26. När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
han verkligen var en lärjunge.
27. Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
predikat i Jesu namn.
28. Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
predikade frimodigt i Herrens namn;
29. och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
gjorde försök att röja honom ur vägen.
30. När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
sände honom därifrån vidare till Tarsus.
31. Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
32. Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
33. Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
legat till sängs; han var nämligen lam.
34. Och Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig.
Stå upp och lägg ihop din bädd." Då stod han strax upp.
35. Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
omvände sig till Herren.
36. I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
detsamma som Dorkas).[2] Hon överflödade i goda gärningar och
gav allmosor rikligen.
37. Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
38. Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
dröjsmål komma till dem.
39. Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
40. Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
"Tabita, stå upp." Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
Petrus, satte hon sig upp.
41. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
framför den.
42. Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
Herren.
43. Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
namn Simon.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det
senare ett grekiskt.
Apostlagärningarna, 10 Kapitlet
Kornelius' syn. Petrus' syn, hans besök
i Cesarea och hans predikan där. Det
första hedningdopet.
1. I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
så kallade italiska krigsskaran.
2. Han var en from man, som "fruktade Gud"[1] tillika med hela sitt
hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
till Gud.
3. En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
ängel, som kom in till honom och sade till honom: "Kornelius!"
4. Han betraktade honom förskräckt och frågade: "Vad är det,
herre?" Då sade ängeln till honom: "Dina böner och dina
allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
5. Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
ock kallas Petrus.
6. Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
havet."
7. När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
hörde till hans närmaste följe,
8. och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
Joppe.
9. Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
bedja.
10. Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu
tillredde maten, föll han i hänryckning.
11. Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
ned till jorden.
12. Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
jorden, och alla slags himmelens fåglar.
13. Och en röst kom till honom: "Stå upp, Petrus, slakta och ät."
14. Men Petrus svarade: "Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något
oheligt och orent."
15. Åter, för andra gången, kom en röst till honom: "Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt."
16. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
åter upptagen till Himmelen.
17. Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
18. och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
Petrus, gästade där.
19. Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
honom: "Här äro ett par män som fråga efter dig.
20. Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
är jag som har sänt dem."
21. Då steg Petrus ned till männen och sade: "Se här är jag, den som
I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?"
22. De svarade: "Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
säga."
23. Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.
Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
några av bröderna i Joppe följde med honom.
24. Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade
på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
vänner.
25. Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
fötter.
26. Men Petrus reste upp honom och sade: "Stå upp; också jag är en
människa."
27. Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
där församlade.
28. Och han sade till dem: "I veten själva att det är en judisk man
förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
människa för ohelig eller oren.
29. Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig."
30. Då svarade Kornelius: "Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
framför mig,
31. och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
hava kommit i åminnelse inför Gud.
32. Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
33. Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
allt som har blivit dig befallt av Herren."
34. Då öppnade Petrus sin mun och sade:
"Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till
personen',
35. utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
36. Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
frid, det ordet kännen I,
37. den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade --
38. förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
Gud var med honom.
39. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
på trä och dödade honom.
40. Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
uppenbar,
41. väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
honom, sedan han hade uppstått från de döda.
42. Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
och döda.
43. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
namn."
44. Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
som hörde hans tal.
45. Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
46. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
47. Då tog Petrus till orda och sade: "Icke kan väl någon hindra att
dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
likaväl som vi?"
48. Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.
Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några
dagar.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 11 Kapitlet
Petrus försvarar hedningdopet. Den
första hedningkristna församlingen
grundas i Antiokia. Understöd sändes
därifrån till bröderna i Judeen.
1. Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att
också hedningarna hade tagit emot Guds ord.
2. När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro
omskurna gå till rätta med honom;
3. de sade: "Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem."
4. Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd
och ordning; han sade:
5. "Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
från himmelen; och det kom ända ned till mig.
6. Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
krälande djur och himmelens fåglar.
7. Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta
och ät.'
8. Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt
eller orent kommit i min mun.'
9. För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'
10. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
åter upp till himmelen.
11. Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.
12. Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder
som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.
13. Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och
låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.
14. Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
du själv och hela ditt hus.'
15. Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.
16. Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte
med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'
17. Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
kunnat sätta mig emot Gud?"
18. När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
och sade: "Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
bättring som för till liv."
19. De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
för judar.
20. Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
förkunnade evangelium om Herren Jesus.
21. Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
omvände sig till Herren.
22. Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
Barnabas till Antiokia.
23. När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
stadigt hålla sig till Herren.
24. Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
25. Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
26. Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
Antiokia som lärjungarna först begynte kallas "kristna".
27. Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
Antiokia.
28. Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
29. Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
Judeen.
30. Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
de det till de äldste.
Apostlagärningarna, 12 Kapitlet
Jakob dödas. Petrus fängslas, men
befrias genom en Herrens ängel. Herodes
dör.
1. Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
dem som hörde till församlingen.
2. Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
3. När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
högtid.
4. Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
honom fram inför folket.
5. Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
enträget till Gud för honom.
6. Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
fängelset.
7. Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
sade: "Stå nu strax upp"; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
8. Ängeln sade ytterligare till honom: "Omgjorda dig, och tag på
dig dina sandaler." Och han gjorde så. därefter sade ängeln
till honom: "Tag din mantel på dig och följ mig."
9. Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
det var en syn han såg.
10. När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
detsamma försvann ängeln ifrån honom.
11. När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: "Nu vet jag och är
förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
väntat sig."
12. När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
13. Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
Rode, för att höra vem det var.
14. Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
utanför porten.
15. Då sade de till henne: "Du är från dina sinnen." Men hon
bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: "Det är
väl hans ängel."
16. Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
häpnad att det var han.
17. Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
Och han tillade: "Låten Jakob och de andra bröderna få veta
detta." Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
ort.
18. Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
19. När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
Cesarea och vistades sedan där.
20. Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
deras land hade sin näring av konungens.
21. På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
sig på tronen och höll ett tal till dem.
22. Då ropade folket: "En guds röst är detta, och icke en
människas."
23. Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.
24. Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
25. Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.
Apostlagärningarna, 13 Kapitlet
Början av Paulus' första missionsresa:
Paulus utsändes med Barnabas från
Antiokia i Syrien; de predika evangelium
på Cypern och i Antiokia i Pisidien;
judarna förkasta, men hedningarna
mottaga evangelium.
1. I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
fosterbroder[1], och Saulus.
2. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
Ande: "Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
har kallat dem till."
3. Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
begiva sig åstad.
4. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
5. Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
tjänare.
6. Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
Barjesus,
7. som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
begärde att få höra Guds ord.
8. Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
till tro.
9. Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
fäste ögonen på honom
10. och sade: "O du djävulens barn, du som är full av allt slags
svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
11. Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
bliva blind och icke kunna se solen." Och strax föll töcken och
mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
som kunde leda honom.
12. När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
Herrens lära och kom till tro.
13. Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och
vände tillbaka till Jerusalem.
14. Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
sig där.
15. Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
synagogföreståndarna till dem och läto säga: "Bröder, haven I
något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det."
16. Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:
"I män av Israels hus och I som 'frukten Gud'[2], hören mig.
17. Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
18. Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
i öknen.
19. Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
han dessas land till arvedelar åt dem.
20. Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
21. Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
22. Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall
i alla stycken göra min vilja.'
23. Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
Frälsare åt Israel.
24. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
bättringens döpelse för hela Israels folk.
25. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den
vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'
26. Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
blivit sänt.
27. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
utsagor, vilka var sabbat föreläses;
28. och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
29. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
grav.
30. Men Gud uppväckte honom från de döda.
31. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
vittnen inför folket.
32. Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
33. såsom ock är skrivet i andra psalmen:
'Du är min Son,
jag har i dag fött dig.'
34. Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
dessa ord:
'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
som jag i trofasthet har givit åt David.'
35. Därför säger han ock i en annan psalm:
'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
36. När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
37. men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
38. Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
förlåtelse förkunnas för eder,
39. och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
friade.
40. Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
profeterna:
41. 'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
och bliven till intet;
ty en gärning utför jag i edra dagar,
en gärning som I alls icke skullen tro,
om den förtäljdes för eder.'"
42. När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
skulle tala för dem om samma sak.
43. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då
till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.
44. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
Guds ord.
45. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
46. Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: "Guds ord
måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten
det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
47. Ty så har Herren bjudit oss:
'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'"
48. När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
evigt liv.
49. Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.
50. Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som "fruktade Gud", så
ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
område.
51. Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
till Ikonium.
52. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.
[1] Se Fosterbroder i Ordförkl.
[2] Se Frukta Gud i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 14 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' första
missionsresa: Paulus och Barnabas
predika evangelium i Ikonium, Lystra och
Derbe och vända sedan tillbaka till
Antiokia i Syrien.
1. På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
kommo till tro;
2. men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
väckte deras förbittring mot bröderna.
3. Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
i det att han lät tecken och under ske genom dem.
4. Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
judarna, andra åter med apostlarna.
5. Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
ville misshandla och stena dem,
6. flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
7. Och där förkunnade de evangelium.
8. I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
hade aldrig kunnat gå.
9. Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
botad,
10. sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina fötter." Då
sprang mannen upp och begynte gå.
11. När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
ropade på lykaoniskt tungomål: "Gudarna hava stigit ned till oss
i människogestalt."
12. Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
13. Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
anställa ett offer.
14. Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
15. och sade: "I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är'.
16. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
att gå sina egna vägar.
17. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
med mat och glädje."
18. Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
icke offrade åt dem.
19. Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
honom ut ur staden, i tanke att han var död.
20. Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
sig upp och gick in i staden.
Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
Derbe.
21. Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
Antiokia
22. och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
som vi måste ingå i Guds rike.
23. Därefter utvalde de åt dem "äldste" för var särskild församling
och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
trodde på.
24. Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
Pamfylien.
25. Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
26. Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
det verk som de nu hade fullbordat.
27. Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
28. Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.
Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
På ett möte i Jerusalem avgöres frågan
om hedningarnas ställning till den
mosaiska lagen. Barnabas och Paulus
skiljas från varandra. Paulus anträder
sin andra missionsresa.
1. Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
"Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta."
2. Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
3. Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
4. När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.
5. Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses' lag.
6. Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
7. Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:
"Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
8. Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.
9. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.
10. Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
11. Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de."
12. Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
gjort bland hedningarna.
13. När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:
"Mina bröder, hören mig.
14. Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
15. Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
skrivet:
16. 'Därefter skall jag komma tillbaka
och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
17. för att ock övriga människor skola söka Herren,
alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
Så säger Herren, han som skall göra detta,
18. såsom han ock har vetat det förut av evighet.'
19. Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
20. utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
djur och från blod.
21. Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
var sabbat föreläses i synagogorna."
22. Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
ledande män.
23. Och man översände genom dem följande skrivelse:
"Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
24. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
att de hava haft något uppdrag av oss,
25. så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
våra älskade bröder,
26. vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
skull.
27. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
kungöra detsamma för eder.
28. Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
föreskrifter:
29. att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
väl."
30. De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
31. Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
hugnesamma budskapet.
32. Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
33. Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
34. [1]
35. Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
Herren.
36. Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: "Låt oss nu fara
tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem."
37. Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
kallades Markus.
38. Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
arbete.
39. Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
40. Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
41. och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
församlingarna.
[1] V. 34 se Nya testamentets text i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 16 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' andra
missionsresa: han färdas genom Mindre
Asien, far över till Macedonien,
predikar evangelium i Filippi, fängslas
och befrias.
1. Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en
lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
kvinna och en grekisk fader,
2. och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
Ikonium.
3. Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars
skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.
4. Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
av apostlarna och de äldste i Jerusalem.
5. Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
förökades för var dag.
6. Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
provinsen Asien.
7. Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
8. Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.
9. Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
som stod där och bad honom och sade: "Far över till Macedonien
och hjälp oss."
10. När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
kallat oss att förkunna evangelium för dem.
11. Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
och dagen därefter till Neapolis
12. och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni,
är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades
vi någon tid.
13. På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned
och talade med de kvinnor som hade samlats dit.
14. Och en kvinna som "fruktade Gud"[1], en purpurkrämerska från
staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
Paulus talade.
15. Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
oss och sade: "Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där." Och hon
nödgade oss därtill.
16. Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.
17. Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
"Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
eder frälsningens väg."
18. Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig
och vände sig om och sade till anden: "I Jesu Kristi namn bjuder
jag dig att fara ut ur henne." Och anden for ut i samma stund.
19. Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
dem till torget inför överhetspersonerna.
20. Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
"Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar
21. och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla."
22. Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.
23. Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.
24. Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.
25. Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.
26. Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
löstes.
27. Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
fångarna hade kommit undan.
28. Men Paulus ropade med hög röst och sade: "Gör dig intet ont; ty
vi äro alla här."
29. Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
Silas, bävande.
30. Därefter förde han ut dem och sade: "I herrar, vad skall jag
göra för att bliva frälst?"
31. De svarade: "Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
frälst."
32. Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
hans hus.
33. Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.
34. Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
på Gud.
35. Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
och läto säga: "Släpp ut männen."
36. Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: "Domarna
hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i
frid."
37. Men Paulus sade till dem: "De hava offentligen låtit gissla oss,
utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut."
38. Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde
att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.
39. Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
och bådo dem lämna staden.
40. När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
förmaningens ord till dem, drogo de vidare.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 17 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' andra
missionsresa: han predikar evangelium i
Tessalonika, Berea och Aten.
1. Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;
>1 Tess. 2,1 f.
2. i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre
sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
skrifterna
3. och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
från de döda; och han sade: "Denne Jesus som jag förkunnar för
eder är Messias."
>Matt. 16,21. Luk. 24,26 f., 45 f.
4. Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
Silas; så gjorde ock en stor hop greker som "fruktade Gud"[1],
likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.
5. Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
inför folket.
6. Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
bröderna inför stadens styresmän och ropade: "Dessa män, som
hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
>Apg. 16,20. 24,5.
7. och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot
kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
konung.
>Luk. 23,2. Joh. 19,12.
8. Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
hörde detta.
9. Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
släppte dem därefter lösa.
10. Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till
judarnas synagoga.
>Apg. 9,25.
11. Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
>Joh. 5,39.
12. Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
13. Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
också där folket och väckte oro bland dem.
>1 Tess. 2,14 f.
14. Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
15. De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
det snaraste skulle komma till honom.
16. Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.
17. Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
"fruktade Gud", så ock på torget, var dag, med dem som han
träffade där
18. Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:
"Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?" Andra åter: "Han
tyckes vara en förkunnare av främmande gudar." De evangelium om
Jesus och om uppståndelsen.
19. Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
"Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?
20. Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja
nu veta vad detta skall betyda."
21. Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
dagen.
22. Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: "Atenare, jag
ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.
23. Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'
Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
är det jag nu kommer med budskap till eder.
24. Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
med händer,
>1 Mos. 1,1. 1 Kon. 8,27. Jes. 66,1 f. Apg. 7,48 f. 14,15.
25. ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
allt.
>Mos. 2,7. Job 33,4. Ps. 50,8 f. Jes. 42,5.
26. Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
vilka de skola bo --
>5 Mos. 32,8.
27. detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
icke är långt ifrån någon enda av oss.
>Ps. 145,18. Jes. 55,6. Jer. 23,23. Vish. 13,6. Rom. 1,20.
28. Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans
släkt.'
>Job 10,12. 12,10.
29. Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
genom mänsklig konst och uppfinning.
>1 Mos. 1,27. Jes. 40,18 f. Apg. 19,26.
30. Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
bättring.
>Luk. 24,47. Apg. 14,16. Tit. 2,11 f.
31. Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med
rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och
han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
låtit honom uppstå från de döda."
>Ps. 9,9. Joh. 5,22, 27. Apg. 10,42.
32. När de hörde talas om att "uppstå från de döda", drevo somliga
gäck därmed, andra åter sade: "Vi vilja höra dig tala härom ännu
en gång."
>1 Kor. 1,22 f. 2,14.
33. Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.
34. Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland
dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 18 Kapitlet
Avslutningen av Paulus' andra
missionsresa: han förkunnar evangelium i
Korint, återvänder över Efesus och
Cesarea (möjligen också över Jerusalem)
till Antiokia. Början av Paulus' tredje
missionsresa: han färdas genom Mindre
Asien. -- Apollos kommer till Efesus och
far därifrån till Akaja.
1. Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
2. Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,
>Rom. 16,3. 1 Kor. 16,19. 2 Tim. 4,19.
3. och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
yrket tältmakare.
>Apg. 20,34. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.
4. Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
judar och greker.
>Apg. 17,17.
5. När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
betygade för judarna att Jesus var Messias.
>Apg. 9,22. 17,14 f.
6. Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
han stoftet av sina kläder och sade till dem: "Edert blod komme
över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till
hedningarna."
>Matt. 10,14. Apg. 13,46, 51. 20,26.
7. Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
Justus, som "fruktade Gud"[1]; denne hade sitt hus invid
synagogan.
8. Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
trodde och läto döpa sig.
>1 Kor. 1,14.
9. Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: "Frukta icke,
utan tala och tig icke;
>Jes. 41,10. Apg. 16,9. 23,11. 1 Kor. 2,3.
10. ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
skada. Jag har ock mycket folk i denna stad."
>Jos 1,5 f. Jer. 1,8. Joh. 10,16.
11. Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
undervisade i Guds ord.
12. Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen
13. och sade: "Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
sätt som är emot lagen."
14. När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
judarna: "Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
eder, I judar.
>Apg. 25,18 f.
15. Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
vara domare."
16. Och så visade han bort dem från domstolen.
17. Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
därefter.
18. Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
nämligen bundit sig genom ett löfte.
>4 Mos. 6,2 f. Apg. 21,23 f.
19. Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.
20. Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
han samtyckte icke därtill,
21. utan tog avsked av dem med de orden: "Om Gud vill, skall jag
vända tillbaka till eder." Och så lämnade han Efesus.
22. Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.
23. Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
Frygien och styrkte alla lärjungarna.
24. Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
25. Denne sade blivit undervisad om "Herrens väg"[2] och talade,
brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
>Apg. 19,3 f.
26. Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla
och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
honom grundligare om "Guds väg".
27. Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
>1 Kor. 3,6.
28. Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
genom skrifterna att Jesus var Messias.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
[2] Se Väg i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' tredje
missionsresa: han predikar evangelium i
Efesus med stor framgång, men utsättes
för förföljelse, i det att guldsmeden
Demetrius ställer till ett upplopp emot
honom.
1. Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
han några lärjungar.
>Apg. 18,21, 24 f.
2. Och han frågade dessa: "Undfingen I helig ande, när I kommen
till tro?" De svarade honom: "Nej, vi hava icke ens hört att
helig ande är given."
>Joh. 7,39. Apg. 2,38. 10,44 f.
3. Han frågade: "Vilken döpelse bleven I då döpta med?" De svarade:
"Vi döptes med Johannes' döpelse"
4. Då sade Paulus: "Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro."
>Matt. 3,11. Apg. 1,5. 11,16.
5. Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
dem, och de talade tungomål och profeterade.
>Apg. 2,4. 8,17.
7. Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
8. Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
rike.
9. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
menigheten talade illa om "den vägen"[1], vände han sig ifrån
dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
dessa i Tyrannus' lärosal.
>2 Kor. 6,17.
10. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
11. Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
>Mark. 16,20. Apg. 14,3.
12. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
>Apg. 5,15.
13. Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
namn; de sade: "Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
predikar.
>Luk. 9,49 f.
14. Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
judisk överstepräst.
15. Men den onde anden svarade då och sade till dem: "Jesus känner
jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?"
>Mark. 1,34.
16. Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
sargade.
17. Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
blev storligen prisat.
18. Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
19. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar[2].
20. På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.
>Jes. 55,11. Apg. 6,7. 12,24.
21. Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
"Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom."
>Apg. 23,11. Rom. 1,13. 15,25.
22. Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
provinsen Asien.
>1 Kor. 4,17.
23. Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående "den vägen".
>2 Kor. 1,8 f.
24. Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
hantverkarna en ganska stor inkomst.
25. Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
arbete, och sade: "I man, I veten att det är detta arbete som
giver oss vår goda bärgning;
26. men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
människohänder icke äro gudar.
>Ps. 115,4 f. Jer. 10,3. Apg. 17,29.
27. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
lida avbräck i sitt stora anseende."
28. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: "Stor
är efesiernas Diana!"
29. Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
macedonier som voro Paulus' följeslagare
30. Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
honom det icke.
31. Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
32. Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
tillsammans.
33. Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
hålla ett försvarstal inför folket.
34. Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
mun, och skriade under ett par timmars tid: "Stor är efesiernas
Diana!"
35. Men stadens kansler lugnade folket och sade: "Efesier, finnes då
någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
ned från himmelen?
36. Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
och icke företaga eder något förhastat.
37. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
38. Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
rätta.
39. Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
40. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
vi icke heller uppgiva."
Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Se Silverpenning i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 20 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' tredje
missionsresa: han besöker Macedonien och
Grekland, återvänder genom Macedonien
och Troas, kommer till Miletus och
håller där ett avskedstal till
efesiernas äldste.
1. Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
Macedonien.
2. Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
många förmaningens ord, kom han till Grekland.
3. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla
därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
4. Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av
tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
Asien.
>Apg. 19,29. 21,29. Ef. 6,21.
5. Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
6. Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
där vistades vi i sju dagar.
7. På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
>Apg. 2,42 46. 1 Kor. 16,2
8. och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
där vi voro församlade.
9. Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
våningen; och när man tog upp honom, var han död
10. Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
och sade: "Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom."
>1 Kon. 17,21. 2 Kon. 4,32 f. Luk. 4,39.
11. Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
dagades; först då begav han sig i väg.
12. Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
tröstade.
13. Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
14. Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
och kommo sedan till Mitylene.
15. Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
16. Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
i Jerusalem.
17. Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
församlingens äldste.
18. Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "I veten
själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
>Apg. 19,10.
19. huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
20. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
undervisa eder.
21. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
>Mark. 1,15. Luk. 24,47.
22. Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
att veta vad där skall vederfaras mig;
>Apg. 19,21.
23. allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
vänta mig.
>Upp . 9,16. 21,4, 11, 33.
24. Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
nåds evangelium.
>Apg. 21,13. Gal. 1,1. 2 Tim. 4,7. Tit. 1,3.
25. Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
26. Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
någons blod.
>Apg. 18,6.
27. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
rådslut.
28. Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
blod.
>Ef. 1,7. 1 Tim. 3,1 f. 4,16. 1 Petr. 1,18 f. 5,2. Upp. 5,9.
29. Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
>Matt. 7,15 f. Joh. 10,12 2 Petr. 2,1 f.
30. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
är, för att locka lärjungarna att följa sig.
>Gal. 4,17. 1 Joh. 2,18 f.
31. Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
eder.
>Mark. 13,35 f. Apg. 19,10. 1 Tess. 2,11.
32. Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
alla som äro helgade.
>Ef. 1,11. Kol. 1,12.
33. Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
>4 Mos. 16,16. 1 Sam. 12,3. Matt. 10,8 f. 1 Kor. 9,12.
>2 Kor. 11,9. 12,13.
34. I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
med mig.
>Apg. 18,3. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.
35. I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'"
>Luk. 6,38.
36. När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
dem alla.
>Apg. 21,5 f.
37. Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
halsen och kysste honom innerligt;
38. och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
till skeppet.
Apostlagärningarna, 21 Kapitlet
Paulus avslutar sin tredje missionsresa,
hjälper vid återkomsten till Jerusalem
några män att infria ett löfte,
överfalles därvid i helgedomen av
judarna och bortföres fängslad.
1. Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
Patara.
2. Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
det gingo vi ombord och lade ut.
3. Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
där skulle skeppet lossa sin last.
4. Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
han icke borde begiva sig till Jerusalem.
5. Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
bådo
>Apg. 20,36.
6. och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.
7. Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
dem en dag.
8. Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
stannade kvar hos honom.
>Apg. 6,5. Ef. 4,11.
9. Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
gåva.
>Apg. 2,17.
10. Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
>Apg. 11,28.
11. När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
därmed sina händer och fötter och sade: "Så säger den helige
Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
hedningarnas händer.'"
>Apg. 20,22 f
12. När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
>Matt. 16,22.
13. Men då svarade Paulus: "Varför gråten I så och sargen mitt
hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull."
14. Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
sade: "Ske Herrens vilja."
>Matt. 6,10. Luk. 22,42.
15. Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
upp till Jerusalem.
16. Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
lärjunge, som vi skulle gästa hos.
17. Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
glädje.
18. Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
ock alla de äldste.
>Apg. 15,13.
19. Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
bland hedningarna.
>Apg. 14,27. 15,4.
20. När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: "Du
ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
till tro, och alla nitälska de för lagen.
>Apg. 15,1. Rom. 10,2 f.
21. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
efter vad stadgat är.
>Apg. 16,3. 1 Kor. 9,20 f.
22. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
kommit hit.
23. Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
hava bundit sig genom ett löfte.
>4 Mos. 6,2 f. Apg. 18,18.
24. Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
vandrar efter lagen och håller den.
25. Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
av förkvävda djur och för otukt."
>Apg. 15,19 f.
26. Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
var och en särskild av dem.
>Apg. 24,18.
27. När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och
de grepo honom
28. och ropade: "I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man
som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker
in i helgedomen och oskärat denna heliga plats."
>5 Mos. 23,3. Hes. 44,7 . Apg. 6,13. 24,6.
29. De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
helgedomen.
>Apg. 20,4.
30. Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.
31. Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
uppror.
32. Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,
upphörde de att slå Paulus
33. Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var
och vad han hade gjort.
34. Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså
för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
att man skulle föra honom till kasernen.
35. Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
på, att han måste bäras av krigsmännen,
36. ty folkhopen följde efter och skriade: "Bort med honom!"
>Apg. 22,22.
37. Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
"Tillstädjes det mig att säga något till dig?" Han svarade: "Kan
du tala grekiska?
38. Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
öknen?"
39. Då svarade Paulus: "Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder
dig, tillstäd mig att tala till folket."
40. Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där
han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade
blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade:
[1] Se Dolkmän i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 22 Kapitlet
Paulus' tal till folket i Jerusalem.
Judarnas förbittring.
1. "Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
mitt försvar."
>Apg. 7,2 f.
2. När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
mer stilla. Och han fortsatte:
3. "Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för
Gud, såsom I allasammans i dag gören.
>Apg. 5,34. 8,3. 26,9 f. Rom. 10,2. 2 Kor. 11,22. Gal. 1,14.
4. Jag förföljde 'den vägen'[1] ända till döds, och både män och
kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;
>Apg. 9,1 f.
5. det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.
6. Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
kringstrålade mig.
>1 Kor. 15,8.
7. Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
8. Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är
Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'
9. Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
av den som talade till mig.
10. Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade
mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
sagt, som är dig förelagt att göra.'
11. Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
att jag kom in i Damaskus.
12. Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.
>Apg. 9,10 f
13. Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min
broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn
igen och såg upp på honom.
14. Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
mun.
>Apg. 3,14.
15. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
vad du har sett och hört.
16. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
synder, och åkalla därvid hans namn.'
>Apg. 2,38
17. Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning
>2 Kor. 12,2.
18. och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med
hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
vittnesbörd om mig.'
19. Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som
överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
dig.
20. Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
kläder, som dödade honom.'
>Apg. 7,58. 8,1.
21. Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
till hedningarna.'"
>Apg. 9,15. 13,2. Gal. 1,15 f. 2,8. Ef. 3,8. 1 Tim. 2,7.
>2 Tim. 1,11.
22. Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu
hovo de upp sin röst och ropade: "Bort ifrån jorden med den
människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva."
>Apg. 21,36.
23. Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
stoft upp i luften,
24. bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
att han finge veta varför de så ropade mot honom.
25. Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
Paulus till den hövitsman som stod där: "Är det lovligt för eder
att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
rannsakning?"
>Apg. 16,37. 23,27.
26. När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
underrättade honom härom och sade: "Vad är det du tänker göra?
Mannen är ju romersk medborgare."
27. Då gick översten dit och frågade honom: "Säg mig, är du
verkligen romersk medborgare?" Han svarade: "Ja."
28. Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
köpa den medborgarrätten." Men Paulus sade: "Jag däremot har den
redan genom födelsen."
29. Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han
var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
att han hade låtit fängsla honom.
30. Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus
anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom
bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma
tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom
inför dem.
[1] Se Väg i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 23 Kapitlet
Paulus talar inför Stora rådet. Judarna
stämpla mot hans liv. Han bortföres till
Cesarea.
1. Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: "Mina bröder, allt
intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
samvete."
>Apg. 24,16. 2 Tim. 1,3.
2. Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
att de skulle slå honom på munnen.
>Joh. 18,22 f.
3. Paulus sade då till honom: "Gud skall slå dig, du vitmenade
vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!"
>3 Mos. 19,15, 35. Hes. 13,10 f. Matt. 23,27.
4. Då sade de som stodo därbredvid: "Smädar du Guds överstepräst?"
5. Paulus svarade: "Jag visste icke, mina bröder, att han var
överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
skall du icke tala onda ord.'"
>2 Mos. 22,28.
6. Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
ljudelig röst inför Rådet: "Mina bröder, jag är farisé, en
avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta."
>Apg. 4,1 f. 24,15, 21. 26,5 f. Fil. 3,5.
7. Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
8. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
bekänna sig tro på både det ena och det andra.
>Matt. 22,23. Mark. 12,18. Luk. 20,27.
9. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
med de andra och sade: "Vi finna intet ont hos denne
man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
honom."
>Apg. 5,39. 22,17 f. 25,25. 26,31.
10. Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
11. Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: "Var
vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
måste du ock vittna i Rom."
>Apg. 18,9. 19,21. 28,23.
12. När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
de hade dräpt Paulus.
13. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
14. Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi
hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
hava dräpt Paulus.
>Joh. 16,2.
15. Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
att röja honom ur vägen, innan han hinner fram."
16. Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
hört.
17. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
och sade: "För denne yngling till översten; ty han har en
underrättelse att lämna honom."
18. Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
sade: "Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
denne yngling till dig, ty han har något att säga dig."
19. Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
frågade honom: "Vad är det för en underrättelse du har att lämna
mig?"
20. Han svarade: "Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
honom.
21. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
begäran."
22. Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
23. Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
dem: "Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
hundra spjutbärare."
24. Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
25. Och han skrev ett brev, så lydande:
26. "Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
27. Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
romersk medborgare.
>Apg. 21,27, 33. 22,25 f.
28. Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
ställa honom inför deras Stora råd.
29. Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
förtjänade död eller fängelse.
>Apg. 18,14 f. 26,31.
30. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
honom."
31. Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
32. Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
ryttarna färdas vidare med honom.
33. När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
34. Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
han:
35. "Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
hava kommit tillstädes." Och så bjöd han att man skulle förvara
honom i Herodes' borg.
Apostlagärningarna, 24 Kapitlet
Paulus anklagas inför Felix, försvarar
sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.
1. Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
landshövdingen klagomål mot Paulus.
>Apg. 23,2.
2. Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
anklagelsetal; han sade:
3. "Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
många tacksägelser.
>Apg. 23,24 f.
4. Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
5. Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
huvudman för nasaréernas parti.
>Apg. 17,6.
6. Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
honom,
>Apg. 21,28 f.
7. [1]
8. och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för."
9. De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.
10. Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
tog han till orda och sade:
"Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
11. Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
>Apg. 21,17
12. Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
folkskockning.
>Apg. 25,8. 28,17.
13. Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
för.
14. Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
vägen'[2], vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
profeterna,
15. och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
>Dan. 12,2. Joh. 5,28 f. Apg. 23,6.
16. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
samvete inför Gud och människor.
>Apg. 23,1. 1 Petr. 3,16.
17. Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
offer.
>Apg. 11,29 f. Rom. 15,25. Gal. 2,10.
18. Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
larm,
>Apg. 21,26 f.
19. av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
något att anklaga mig för.
20. Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,
21. om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de
dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
bland eder.'"
>Apg. 28,20.
22. Men Felix, som mycket väl kände till "den vägen"[3], uppsköt
målet och sade: "När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
undersöka eder sak."
23. Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
närmaste från att vara honom till tjänst.
>Apg. 27,3. 28,16.
24. Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
honom om tron på Kristus Jesus.
25. Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
förskräckt och sade: "Gå din väg för denna gång; när jag får
läglig tid, vill jag kalla dig till mig."
26. Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.
27. När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
lämnade han Paulus kvar i fängelset.
[1] V. 7 se Nya testamentets text i Ordförkl.
[2] Se Väg i Ordförkl.
[3] Se Väg i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 25 Kapitlet
Paulus anklagas inför Festus, vädjar
till kejsaren, ställes inför konung
Agrippa.
1. Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
han från Cesarea upp till Jerusalem.
2. Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
honom klagomål mot Paulus.
>Apg. 24,1 f.
3. För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
kunde döda honom under vägen.
>Apg. 23,15 f.
4. Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
5. Och han tillade: "De bland eder som det vederbör må alltså fara
dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
är skyldig till något ont."
6. Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på
domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
7. När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,
8. ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
helgedomen eller mot kejsaren.
>Apg. 24,12.
9. Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
sade: "Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
inför mig i denna sak?"
10. Paulus svarade: "Jag står här inför kejserlig domstol, och av
sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt
gjort, såsom du själv mycket väl vet.
11. Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren." --
12. Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
"Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
fara."
13. Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
Cesarea och hälsade på hos Festus.
14. Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'
sak för konungen och sade: "Felix har här lämnat efter sig en
man såsom fånge;
>Apg. 24,27.
15. och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
skyldig.
16. Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
mot anklagelsen.
17. Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
skulle föras fram.
18. Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
19. de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
>Apg. 18,15.
20. Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
till rätta i denna sak.
21. När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
kunde sända honom till kejsaren."
22. Då sade Agrippa till Festus: "Jag skulle också själv gärna vilja
höra den mannen." Han svarade: "I morgon skall du få höra
honom."
23. Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
>Matt. 10,18.
24. Då sade Festus: "Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
sina rop att han icke borde få leva längre.
>Apg. 22,22.
25. Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
något som förtjänar döden;
>Apg. 23,9. 26,31 f.
26. men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert
besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför
har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
27. Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för."
Apostlagärningarna, 26 Kapitlet
Paulus' försvarstal inför konung
Agrippa.
1. Agrippa sade nu till Paulus: "Det tillstädjes dig att tala för
din sak." Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
försvar:
2. "Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
konung Agrippa,
3. som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför
beder jag dig höra mig med tålamod.
4. Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
folk och i Jerusalem.
5. Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig -- såframt de nu
vilja tillstå det -- att jag har tillhört det strängaste partiet
i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
>Apg. 23,6.
6. Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
lovat våra fäder,
>Apg. 13,32 f.
7. det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
>Apg. 24,15.
8. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
döda?
9. Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
mot Jesu, nasaréens, namn;
>Apg. 8,3. 9,1 f. 22,4 f.
10. så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
jag därför.
11. Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
städer.
12. När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
och uppdrag från översteprästerna,
13. fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
följeslagare.
14. Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
15. Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,
den som du förföljer.
16. Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
17. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,
18. för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
lott bland dem som äro helgade.'
>Jes 35,5 f. 42,7. 60,1. 61,1 f. Apg. 20,32. Ef. 1,11, 18.
>Kol. 1,12 f. 1 Petr. 2,9.
19. Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
synen,
>Gal. 1,16 f.
20. utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
>Matt. 3,8. Apg. 9,19 f., 26 f. 13,l4 f. 22,17 f.
21. För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
och försökte att döda mig.
>Apg. 21,30 f.
22. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
>Luk. 24,44 f.
23. nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
eget folk som till hedningarna."
>Luk. 2,32. 1 Kor. 15,20. Kol. 1,18. Upp. 1,5.
24. När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: "Du är
från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt."
>1 Kor. 2,14.
25. Men Paulus svarade: "Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
jag talar sanna ord med lugn besinning.
26. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
vrå.
>Joh. 18,20.
27. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem."
28. Då sade Agrippa till Paulus: "Föga fattas att du övertalar mig
och gör mig till kristen."
29. Paulus svarade: "Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
av dessa bojor."
>1 Kor. 7,7.
30. Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
31. Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: "Den
mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse."
>Apg. 23,9. 25,25.
32. Och Agrippa sade till Festus: "Denne man hade väl kunnat
frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren."
>Apg. 25,11.
Apostlagärningarna, 27 Kapitlet
Paulus skickas såsom fånge till Rom,
lider skeppsbrott, bliver räddad.
1. När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
>Apg. 25,12.
2. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
>Apg. 19,29. 20,4. Kol. 4,10.
3. Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
och åtnjuta deras omvårdnad.
>Apg. 24,23. 28,16.
4. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
vinden låg emot.
5. Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6. Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
7. Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8. Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
9. Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan
förbi. Paulus varnade dem då
>3 Mos. 16,29. 23,27 f.
10. och sade: "I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
skepp, utan ock för våra liv."
>2 Kor. 11,25 f,
11. Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
det som Paulus sade.
12. Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
över vintern.
13. Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14. Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15. Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16. När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17. Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
skeppet så driva.
18. Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över bord.
19. På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
räddning.
21. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: "I män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.
22. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
>Apg. 23,11.
24. 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25. Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26. Men på en ö måste vi bliva kastade."
>Apg. 28,1.
27. När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
närmade sig något land.
28. De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
famnars djup.
29. Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
efter att det skulle dagas.
30. Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
ankaren ifrån förskeppet.
31. Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: "Om icke dessa
stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas."
32. Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.
33. Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
sig mat och sade: "Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
och förblivit fastande, utan att förtära något.
34. Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
huvudhår gå förlorat.
>Matt. 10,30. Luk. 12,7. 21,18.
35. När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
allas åsyn och bröt det och begynte äta.
>Joh. 6,11.
36. Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
37. Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.
38. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.
39. När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
skeppet driva upp på denna.
40. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
vinden och styrde mot stranden.
41. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
begynte brytas sönder av vågsvallet.
42. Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
fly undan simmande.
43. Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
i vattnet och söka komma i land,
44. och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
att komma välbehållna i land.
[1] Se Fastedagen i Ordförkl.
Apostlagärningarna, 28 Kapitlet
Paulus övervintrar på ön Malta, kommer
fram till Rom, predikar där först för
judarna och sedan för hedningarna.
1. Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
Malta.
>Apg. 27,26.
2. Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
regnets och för köldens skull.
3. När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
sig fast vid hans hand.
4. Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
till varandra: "Helt visst är denne man en dråpare, som
rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
blivit räddad undan havet."
5. Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
>Mark. 16,18. Luk. 10,19.
6. De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.
>Apg. 14,11.
7. I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
8. Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
händerna på honom och gjorde honom frisk.
9. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
10. Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.
11. Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
Tvillinggudarnas bilder.
12. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
13. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
dagen till Puteoli.
14. Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
inbjudning, i sju dagar.
På detta sätt kommo vi till Rom.
15. Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
tackade han Gud och fick nytt mod.
16. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.
>Apg. 24,23. 27,3.
17. Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
"Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
fånge.
>Apg. 21,30 f. 24,12. 25,8.
18. Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
>Apg. 23,9. 26,31 f.
19. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
mot mitt folk.
>Apg. 25,11.
20. Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
jag är bunden med denna kedja."
>Apg. 23,6. 2l,2l. 26,# f. Ef. 6,20.
21. Då svarade de honom: "Vi hava icke från Judeen mottagit någon
skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
berättat eller sagt något ont om dig.
22. Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om
det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
gensägelse.
>Luk. 2,34. Apg. 24,5.
23. Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om
Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur
profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
>Apg. 26,22.
24. Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
trodde icke.
>Apg. 17,4 f.
25. Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: "Rätt talade den
helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
>2 Petr. 1,21.
26. när han sade:
'Gå åstad och säg till detta folk:
Med hörande öron skolen I höra,
och dock alls intet förstå,
och med seende ögon skolen I se,
och dock alls intet förnimma.
>Jes. 6,9 f. Hes. 12,2. Matt. 13,14 f.
27. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
och med öronen höra de illa,
och sina ögon hava de tillslutit,
så att de icke se med sina ögon
eller höra med sina öron
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig'
28. Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
blivit sänd; de skola ock akta därpå."[1]
>Ps. 67,3. 98,3. Luk. 3,6. 24,47. Apg. 13,46. 18,6.
30. I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;
31. och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.
|