Klagovisorna, 1 Kapitlet[1]
1. Huru övergiven sitter hon icke,
den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
Hon som var så mäktig bland folken,
en furstinna bland länderna,
hon måste nu göra trältjänst.
>Bar. 4,12 f.
2. Bittert gråter hon i natten,
och tårar rinna utför hennes kind.
Ingen finnes, som tröstar henne,
bland alla hennes vänner.
Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne;
de hava blivit hennes fiender.
>Ps. 38,12. Jer.13,17.
3. Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände
och svåra vedermödor;
hon bor nu bland hedningarna
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hava fallit över henne,
mitt i hennes trångmål.
4. Vägarna till Sion ligga sörjande,
då nu ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes portar äro öde,
hennes präster sucka.
Hennes jungfrur äro bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
5. Hennes ovänner hava fått övermakten,
för hennes fiender går allt väl.
Ty HERREN har sänt henne bedrövelser
för hennes många överträdelsers skull.
Hennes barn hava måst gå i fångenskap,
bortdrivna av ovännen.
6. Så har all dottern Sions härlighet
försvunnit ifrån henne.
Hennes furstar likna hjortar
som icke finna något bete;
vanmäktiga söka de fly bort,
undan sina förföljare.
7. I denna sitt eländes och sin husvillhets tid
kommer Jerusalem ihåg
allt vad dyrbart hon ägde
i forna dagar.
Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand
och hon icke har någon hjälpare
nu se hennes ovänner
med hån på hennes undergång.
>Jes. 64,11.
8. Svårt hade Jerusalem försynda sig;
därför har hon blivit en styggelse.
Alla som ärade henne förakta henne nu,
då de se hennes blygd.
Därför suckar hon ock själv
och drager sig undan.
>Jes. 47,3. Jer. 13,22, 26. Nah. 3,5.
9. Orenhet fläckar hennes klädesfållar;
hon tänkte icke på anden.
Därför vart hennes fall så gruvligt;
ingen finnes, som tröstar henne.
Se, HERRE, till mitt elände,
ty fienden förhäver sig.
>Jes. 47,7.
10. Ovännen räckte ut sin hand
efter allt vad dyrbart hon ägde;
ja, hon fick se huru hedningar
kommo in i hennes helgedom,
just sådana som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
>5 Mos. 23,3 f. Neh. 13,1 f. Ps. 79,1 f. Hes. 44,9.
11. Allt hennes folk måste med suckan
tigga sitt bröd;
för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat
till att stilla sin hunger.
Se, HERRE, och akta på
huru föraktad jag har blivit.
12. Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram?
Akten härpå och sen till:
kan någon plåga vara lik den
varmed jag har blivit hemsökt,
den varmed HERREN har bedrövat mig
på sin glödande vredes dag?
>Jes. 13,13.
13. Från höjden sände han en eld
i mina ben och fördärvade dem.
Han bredde ut ett nät för mina fötter,
han stötte mig tillbaka.
Förödelse lät han gå över mig,
han gjorde mig maktlös för alltid.
14. Mina överträdelser knötos samman
av hans hand till ett ok,
hopbundna lades de på min hals;
så bröt han ned min kraft.
Herren gav mig i händerna på människor
som jag ej kan stå emot.
>Ps. 31,11.
15. Alla de tappra kämpar jag hyste
aktade Herren för intet.
Han lyste ut högtid, mig till fördärv,
för att krossa mina unga män.
Ja, vinpressen trampade Herren
till ofärd för jungfrun dottern Juda.
>Jes. 63,3. Klag. 2,22.
16. Fördenskull gråter jag;
mitt öga, det flyter i tårar;
ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig
och vederkvicka min själ.
Förödelse har gått över mina barn,
ty fienden har blivit mig övermäktig.
>Jer. 14,17.
17. Sion räcker ut sina händer,
men ingen finnes, som tröstar henne;
mot Jakob bådade HERREN upp
ovänner från alla sidor;
Jerusalem har blivit
en styggelse ibland dem.
18. Ja, HERREN är rättfärdig,
ty jag var gensträvig mot hans bud.
Hören då, alla I folk,
och sen min plåga:
mina jungfrur och mina unga män
fingo gå i fångenskap.
>Dan. 9,7.
19. Jag kallade på mina vänner,
men de bedrogo mig.
Mina präster och mina äldste
förgingos i staden,
medan de tiggde sig mat
för att stilla sin hunger.
20. Se HERRE, huru jag är i nöd,
mitt innersta är upprört.
Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
därför att jag var så gensträvig.
Ute har svärdet förgjort mina barn,
och inomhus pesten.
>5 Mos. 32,25. Jes. 16,11. Klag. 2,11. Hes. 7,16.
21. Väl hör man huru jag suckar,
men ingen finnes, som tröstar mig;
alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig
över att du har gjort detta.
Den dag du förkunnade har du låtit komma.
Dock, dem skall det gå såsom mig.
>Jer. 50,10, 29. 51,24.
21. Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte,
och hemsök dem,
likasom du har hemsökt mig
för alla mina överträdelsers skull
ty många äro mina suckar,
och mitt hjärta är sjukt.
>Jer. 8,18.
[1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Klagovisorna, 2 Kapitlet[1]
1. Huru höljer icke Herren genom sin vrede
dottern Sion i mörker!
Från himmelen ned till jorden kastade han
Israels härlighet.
Han vårdade sig icke om sin fotapall
på sin vredes dag.
>1 Krön. 28,2. Ps 132,7.
2. Utan skonsamhet fördärvade Herren
alla Jakobs boningar;
i sin förgrymmelse bröt han ned
dottern Judas fästen,
ja, han slog dem till jorden, han oskärade
riket och dess furstar.
3. I sin vredes glöd högg han av
vart Israels horn;
han höll sin högra hand tillbaka,
när fienden kom.
Jakob förbrände han lik en lågande eld,
som förtär allt runt omkring.
4. Han spände sin båge såsom en fiende,
med sin högra hand stod han fram såsom en ovän
och dräpte alla som voro våra ögons lust.
Över dottern Sions hydda utgöt han
sin vrede såsom en eld.
>Ps. 7,13.
5. Herren kom såsom en fiende
och fördärvade Israel,
han fördärvade alla dess palats,
han förstörde dess fästen;
så hopade han över dottern Juda
jämmer på jämmer.
6. Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård,
han förstörde sin högtidsplats.
Både högtid och sabbat lät HERREN
bliva förgätna i Sion,
och i sin vredes förgrymmelse försköt han
både konung och präst.
7. Herren förkastade sitt altare,
han gav sin helgedom till spillo.
Murarna omkring hennes palatser
gav han i fiendernas hand.
De hovo upp rop i HERRENS hus
såsom på en högtidsdag.
8. HERREN hade beslutit att förstöra
dottern Sions murar;
han spände mätsnöret till att fördärva
och drog sin hand ej tillbaka.
Han lät sorg komma över vallar och murar;
förfallna ligga de nu alla.
>2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.
9. Hennes portar sjönko ned i jorden,
han bräckte och krossade hennes bommar.
Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
ingen lag finnes mer;
hennes profeter undfå ej heller
någon syn från HERREN.
>Ps. 74,9.
10. Dottern Sions äldste sitta där
stumma på jorden,
de hava strött stoft på sina huvuden
och höljt sig i sorgdräkt;
Jerusalems jungfrur
sänka sina huvuden mot jorden.
11. Mina ögon äro förtärda av gråt,
mitt innersta är upprört,
min lever är såsom utgjuten på jorden
för dottern mitt folks skada;
ty barn och spenabarn försmäkta
på gatorna i staden.
>Klag. 1,20.
12. De ropa till sina mödrar:
"Var få vi bröd och vin?"
Ty försmäktande ligga de såsom slagna
på gatorna i staden;
ja, de uppgiva sin anda
i sina mödrars famn.
13. Vad jämförligt skall jag framlägga för dig,
du dotter Jerusalem?
Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst,
du jungfru dotter Sion?
Din skada är ju stor såsom ett hav;
vem kan hela dig?
14. Dina profeters syner
voro falskhet och flärd,
de blottade icke för dig din missgärning,
så att du kunde bliva upprättad;
de utsagor de förkunnade för dig
voro falskhet och förförelse.
>Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.
15. Alla vägfarande slå ihop händerna,
dig till hån;
de vissla och skaka huvudet
åt dottern Jerusalem:
"Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet',
'hela jordens fröjd'?"
>Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.
16. Alla dina fiender spärra upp
munnen emot dig,
de vissla och bita samman tänderna,
de säga: "Vi hava fördärvat henne.
Ja, detta är den dag som vi bidade efter;
nu hava vi upplevat och sett den."
>Ps. 22,14. Klag. 3,46.
17. HERREN har gjort vad han hade beslutit,
han har fullbordat sitt ord,
vad han för länge sedan hade förordnat;
han har brutit ned utan förskoning.
Och han har låtit fienden glädjas över dig,
han har upphöjt dina ovänners horn.
>3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
18. Deras hjärtan ropa till Herren.
Du dottern Sions mur,
låt dina tårar rinna som en bäck,
både dag och natt;
låt dig icke förtröttas,
unna ditt öga ingen ro.
19. Stå upp, ropa högt i natten,
när dess väkter begynna,
utgjut ditt hjärta såsom vatten
inför Herrens ansikte;
lyft upp till honom dina händer
för dina barns liv,
ty de försmäkta av hunger
i alla gators hörn.
>Ps. 62,9.
20. Se, HERRE, och akta på
vem du så har hemsökt.
Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt,
barnen som de hava burit i sin famn?
Skall man i Herrens helgedom
dräpa präster och profeter?
>3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.
21. På jorden, ute på gatorna, ligga de,
både unga och gamla;
mina jungfrur och mina unga män
hava fallit för svärd.
Du dräpte på din vredes dag,
du slaktade utan förskoning.
22. Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig
förskräckelser ifrån alla sidor;
och på HERRENS vredes dag fanns ingen
som blev räddad och slapp undan.
Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
dem förgjorde min fiende.
>Klag. 1,15.
[1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Klagovisorna, 3 Kapitlet[1]
1. Jag är en man som har prövat elände
under hans vredes ris.
2. Mig har han fört och låtit vandra
genom mörker och genom ljus.
3. Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,
åter och åter.
4. Han har uppfrätt mitt kött och min hud,
han har krossat benen i mig.
>Ps. 51,10.
5. Han har kringskansat och omvärvt mig
med gift och vedermöda.
6. I mörker har han lagt mig
såsom de längesedan döda.
>Ps. 143,3.
7. Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut,
han har lagt på mig tunga fjättrar.
8. Huru jag än klagar och ropar,
tillstoppar han öronen för min bön.
>Job 19,7. Ps. 22,3.
9. Med huggen sten har han murat för mina vägar,
mina stigar har han gjort svåra.
>Job 19.8.
10. En lurande björn är han mot mig,
ett lejon som ligger i försåt.
>Hos. 5,14. 13,7 f.
11. Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,
förödelse lät han gå över mig.
12. Han spände sin båge och satte mig upp
till ett mål för sin pil.
>Job 16,12. Ps. 7,13. Klag. 2,4.
13. Ja, pilar från sitt koger sände han
in i mina njurar.
14. Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk
en visa för dem hela dagen.
>Job 30,9. Ps. 69,12 f. Jer. 20,7.
15. Han mättade mig med bittra örter,
han gav mig malört att dricka.
16. Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar,
han höljde mig med aska.
17. Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid;
jag visste ej mer vad lycka var.
18. Jag sade: "Det är ute med min livskraft
och med mitt hopp till HERREN."
19. Tänk på mitt elände och min husvillhet,
på malörten och giftet!
20. Stadigt tänker min själ därpå
och är bedrövad i mig.
21. Men detta vill jag besinna,
och därför skall jag hoppas:
22. HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss,
ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23. Den är var morgon ny,
ja, stor är din trofasthet.
24. HERREN är min del, det säger min själ mig;
därför vill jag hoppas på honom.
>Ps. 16,5. 73,26. 119,57.
25. HERREN är god mot dem som förbida honom,
mot den själ som söker honom.
26. Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från HERREN.
27. Det är gott för en man att han får bära
ett ok i sin ungdom.
>Ps. 119,71. Matt. 11,29.
28. Må han sitta ensam och tyst,
när ett sådant pålägges honom.
29. Må han sänka sin mun i stoftet;
kanhända finnes ännu hopp.
30. Må han vända kinden till åt den som slår honom
och låta mätta sig med smälek.
>Matt. 5,39.
31. Ty Herren förkastar icke
för evig tid;
>Ps. 103,9.
32. utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen,
efter sin stora nåd.
33. Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn
och vållar dem bedrövelse.
34. Att man krossar under sina fötter
alla fångar i landet,
35. att man vränger en mans rätt
inför den Högstes ansikte,
36. att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak,
skulle Herren icke se det?
37. Vem sade, och det vart,
om det ej var Herren som bjöd?
>Ps. 33,9.
38. Kommer icke från den Högstes mun
både ont och gott?
>Jes. 45,7. Am. 3,6.
39. Varför knorrar då en människa här i livet,
varför en man, om han drabbas av sin synd?
>Luk. 23,41.
40. Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem
och omvända oss till HERREN.
41. Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer,
till Gud i himmelen.
42. Vi hava varit avfälliga och gensträviga,
och du har icke förlåtit det.
>Ps. 106,6.
43. Du har höljt dig i vrede och förföljt oss,
du har dräpt utan förskoning.
44. Du har höljt dig i moln,
så att ingen bön har nått fram.
45. Ja, orena och föraktade låter du oss stå
mitt ibland folken.
46. Alla våra fiender spärra upp
munnen emot oss.
>Klag. 2,16.
47. Faror och fallgropar möta oss
fördärv och skada.
>Jes. 24,17. Jer. 48,43.
48. Vattenbäckar rinna ned från mitt öga
för dottern mitt folks skada.
>Jer. 9,1. 14,17. Klag. 1,16.
49. Mitt öga flödar utan uppehåll
och förtröttas icke,
50. till dess att HERREN blickar ned från himmelen
och ser härtill.
51. Mitt öga vållar mig plåga
för alla min stads döttrars skull.
52. Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel
av dem som utan sak äro mina fiender.
53. De vilja förgöra mitt liv här i djupet,
de kasta stenar på mig.
>Jer. 38,6.
54. Vatten strömma över mitt huvud,
jag säger: "Det är ute med mig."
55. Jag åkallar ditt namn, o HERRE,
har underst i djupet.
>Ps. 88,7.
56. Du hör min röst; tillslut icke ditt öra,
bered mig lindring, då jag nu ropar.
57. Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig;
du säger: "Frukta icke."
>Ps. 145,18.
58. Du utför, Herre, min själs sak,
du förlossar mitt liv.
59. Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares;
skaffa mig rätt.
60. Du ser all deras hämndgirighet,
alla deras anslag mot mig.
61. Du hör deras smädelser, HERRE,
alla deras anslag mot mig.
62. Vad mina motståndare tala och tänka ut
är beständigt riktat mot mig.
63. Akta på huru de hava mig till sin visa,
evad de sitta eller stå upp.
64. Du skall giva dem vedergällning, HERRE,
efter deras händers verk.
>Ps. 28,4.
65. Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan;
din förbannelse skall komma över dem.
>Ps. 69,24. 2 Kor. 3,14 f.
66. Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem,
så att de ej bestå under HERRENS himmel.
[1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Klagovisorna, 4 Kapitlet[1]
1. Huru har icke guldet berövats sin glans,
den ädla metallen förvandlats!
Heliga stenar ligga kringkastade
i alla gators hörn.
2. Sions ädlaste söner
som aktades lika med fint guld,
huru räknas de icke nu såsom lerkärl,
krukmakarhänders verk!
>Jer. 19,11.
3. Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar
för att giva dem di;
men dottern mitt folk har blivit grym,
lik strutsen i öknen.
>Job 39,16 f.
4. Spenabarnets tunga
låder av törst vid dess gom;
le späda barnen bedja om bröd,
men ingen bryter sådant åt dem.
>Ps. 137,6. Klag. 2,11 f.
5. De som förr åto läckerheter
försmäkta nu på gatorna;
de som uppföddes i scharlakan
måste nu ligga i dyn.
6. Så var dottern mitt folks missgärning större
än Sodoms synd,
Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick,
utan att människohänder kommo därvid.
>1 Mos. 18,20. 19,24 f. Hes. 16,46 f.
7. Hennes furstar voro mer glänsande än snö,
de voro vitare än mjölk,
deras hy var rödare än korall,
deras utseende var likt safirens.
8. Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg,
man känner icke igen dem på gatorna;
deras hud sitter fastklibbad vid benen,
den har förtorkats och blivit såsom trä.
9. Lyckligare voro de som dräptes med svärd,
än de äro, som dräpas av hunger,
de som täras bort under kval,
utan näring från marken.
>Jer.8,3.
10. Med egna händer måste ömsinta kvinnor
koka sina barn
för att hava dem till föda
vid dottern mitt folks skada.
>3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,58. 2 Kon. 6,29. Jer. 19,9. Klag. 2,10.
11. HERREN har uttömt sin förtörnelse,
utgjutit sin vredes glöd;
i Sion har han tänt upp en eld,
som har förtärt dess grundvalar.
>Jer. 17,27. Hes. 7,8.
12. Ingen konung på jorden hade trott det,
ingen som bor på jordens krets,
att någon ovän eller fiende skulle komma in
genom Jerusalems portar.
13. För dess profeters synders skull har så skett,
för dess prästers missgärningar,
därför att de därinne utgöto
de rättfärdigas blod.
>Jer. 5,31. 23,21. 26,8 f. Matt. 23,35.
14. Såsom blinda irra de omkring på gatorna,
fläckade av blod.
så att ingen finnes, som vågar
komma vid deras kläder.
15. "Viken undan!" "Oren!", så ropar man framför dem;
"Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!"
ja, flyktiga och ostadiga måste de vara;
bland hedningarna säger man om dem:
"De skola ej mer finna någon boning."
>3 Mos. 13,45.
16. HERRENS åsyn förskingrar dem,
han vill icke mer akta på dem;
mot prästerna visas intet undseende,
mot de äldste ingen misskund.
17. Ännu försmäkta våra ögon
i fåfäng väntan efter hjälp;
från vårt vårdtorn speja vi
efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.
18. Han lurar på vara steg,
så att vi ej våga gå på våra gator.
Vår ände är nära, vara dagar äro ute;
ja, vår ande har kommit.
19. Våra förföljare voro snabbare
än himmelens örnar;
på bergen jagade de oss,
i öknen lade de försåt för oss.
20. HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt,
blev fångad i deras gropar,
han under vilkens skugga vi hoppades
att få leva bland folken.
>2 Kon. 25,5 f. Jer. 52,8 f.
21. Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom,
du som bor i Us' land!
Också till dig skall kalken komma;
du skall varda drucken och få ligga blottad.
>Ps. 137,7. Jer. 25,15, 21. 49,12.
22. Din missgärning är ej mer, du dotter Sion;
han skall ej åter föra dig bort i fångenskap.
Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemöka;
han skall uppenbara dina synder.
>Jes. 40,2.
[1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Klagovisorna, 5 Kapitlet
1. Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss
skåda ned och se till vår smälek.
2. Vår arvedel har kommit i främlingars ägo,
våra hus i utlänningars.
>5 Mos. 28,30 f.
3. Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader;
våra mödrar äro såsom änkor.
4. Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar;
vår egen ved måste vi betala.
5. Våra förföljare äro oss på halsen;
huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6. Vi hava måst giva oss under Egypten,
under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7. Våra fäder hava syndat, de äro icke mer,
vi måste bära deras missgärningar.
>2 Mos. 20,5. Jer. 31,29. Hes. 18,2.
8. Trälar få råda över oss;
ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9. Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd,
bärga det undan öknens svärd.
10. Vår hud är glödande såsom en ugn,
för brännande hungers skull.
11. Kvinnorna kränkte man i Sion,
jungfrurna i Juda städer.
12. Furstarna blevo upphängda av deras händer,
för de äldste visade de ingen försyn.
>5 Mos. 28,50.
13. Ynglingarna måste bära på kvarnstenar,
och gossarna dignade under vedbördor.
14. De gamla sitta icke mer i porten,
de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15. Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd
i sorgelåt är vår dans förvandlad.
>Job 30,31.
16. Kronan har fallit ifrån vårt huvud;
ve oss, att vi syndade så!
>Job 19,9. Jer. 13,18. Hes. 21,26.
17. Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka,
därför äro våra ögon förmörkade,
18. för Sions bergs skull, som nu ligger öde,
så att rävarna ströva omkring därpå.
19. Du, HERRE, tronar evinnerligen;
din tron består från släkte till släkte.
>Ps. 9,8. 29,10. 102,13. 145,13.
20. Varför vill du för alltid förgäta oss,
förkasta oss för beständigt?
21. Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter;
förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
>Jer. 31,18.
22. Eller har du alldeles förkastat oss?
Förtörnas du på oss så övermåttan?
|