Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet

                Salomos offer och dröm i Gibeon.  Hans
                          vagnar och hästar.

  1.  Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
      HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
      stor.
      >1 Kon. 2,12, 46. 10,23 f. 1 Krön. 29,25.
  2.  Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
      över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
      hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
  3.  begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
      Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
      Mose hade gjort i öknen.
      >2 Mos. 27,21. 36,8 f.  1 Kon. 3,4. 1 Krön. 16,39 f. 21,29.
  4.  Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
      den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
      slagit upp ett tält i Jerusalem.
      >2 Sam. 6,17. 1 Krön. 13,6. 15,1.
  5.  Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
      gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
      Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
      >2 Mos. 38,1 f.
  6.  Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
      som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
      brännoffer.
  7.  Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
      honom: "Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig."
      >1 Kon. 3,5 f.
  8.  Salomo svarade Gud: "Du har gjort stor nåd med min fader David
      och har låtit mig bliva konung efter honom.
      >1 Krön. 28,5.
  9.  Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
      vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
      som är så talrikt som stoftet på jorden.
      >1 Mos. 13,16.
 10.  Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
      och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
      ditt stora folk?"
 11.  Då sade Gud till Salomo: "Eftersom du är så till sinnes, och
      icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
      liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
      och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk över
      vilket jag har gjort dig till konung,
 12.  därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
      giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
      dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
      därav."
      >1 Kon. 4,31 f.  2 Krön. 9,22 f. Vish. 7,11. Matt. 6,33.

 13.  Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
      sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
      Israel.
 14.  Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
      tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
      han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
      >1 Kon. 4,26. 10,26 f. 2 Krön. 9,25 f.
 15.  Och konungen styrde så att silver och guld blev lika vanligt i
      Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
      mullbärsfikonträ i Låglandet.
 16.  Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
      antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
      bestämt pris.
 17.  Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
      hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio.  Sammalunda
      infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
      konungar och till konungarna i Aram.



                    Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet

                 Förberedelser till tempelbyggnaden.
                  Vänskapen mellan Salomo och Huram.

  1.  Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
      ett hus åt sig själv till konungaboning.
  2.  Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
      åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
      hundra till att hava uppsikt över de andra.
      >1 Kon. 5,15 f.
  3.  Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
      "Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
      du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
      i.
      >2 Sam. 5,11. 1 Kon. 5,2 f. 1 Krön. 14,1.
  4.  Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
      det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
      inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
      och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
      nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
      för evärdlig tid stadgat för Israel.
      >3 Mos. 24,5 f. 4 Mos. 28,3 f., 9 f., 11 f.
  5.  Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
      större än alla andra gudar.
      >2 Mos. 18,11.
  6.  Vem förmår väl att bygga honom ett hus?  Himlarna och himlarnas
      himmel rymma honom ju icke.  Vem är då jag, att jag skulle kunna
      bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
      ansikte?
      >1 Kon. 8,27. 2 Krön. 6,18. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
      >Apg. 7,48 f. 17,24.
  7.  Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
      silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
      mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
      tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
      Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
  8.  Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
      jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
      Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
      behjälpliga.
  9.  Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
      skall vara stort och härligt.
 10.  Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
      dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
      tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja."
      >1 Kon. 5,11.

 11.  Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
      till Salomo: "Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
      dig till konung över dem."
      >1 Kon. 10,9.
 12.  Och Huram skrev ytterligare: "Lovad vare HERREN, Israels Gud,
      himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
      vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
      ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
      >1 Mos. 1,1. 2 Mos. 20,11. 1 Kon. 5,7. Ps. 33,6. 96,5. 102,26.
      >Apg. 4,24. 14,15. Upp. 10,6.
 13.  Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
      Huram-Abi.
 14.  Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
      man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
      järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
      karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
      och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
      arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
      konstförfarna män.
      >1 Kon. 7,14.
 15.  Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
      oljan och vinet som han har talat om.
 16.  Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
      flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
      låta föra det upp till Jerusalem."
      >Esr. 3,7.
 17.  Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
      hans fader David förut hade anställt en räkning av dem.  Och de
      befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
      >1 Krön. 22,2.
 18.  Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
      till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
      hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.
      >1 Kon. 5,15 f.



                    Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet

                   Tempelbyggnaden.  Jakin och Boas.

  1.  Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
      Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
      han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
      utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
      >2 Sam. 24,18, 25. 1 Krön. 21,18, 26.
  2.  Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
      fjärde regeringsår.
      >1 Kon. 6,1 f.

  3.  När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
      det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
      gamla alnmåttet.
  4.  Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
      mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
      överdrog det innantill med rent guld.
  5.  Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
      han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
  6.  Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar.  Men guldet var
      från Parvaim.
  7.  Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
      och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.

  8.  Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
      det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
      tjugu alnar brett.  Och han beklädde det med bästa guld, sex
      hundra talenter i vikt.
  9.  Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld.  De övre salarna
      beklädde han ock med guld.
 10.  Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
      keruber, i bildhuggeriarbete, och man över drog dem med guld.
 11.  Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar.  Den
      ena ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
      hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
      vinge.
 12.  Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
      husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
      intill den första kerubens vinge.
 13.  Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
      under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
      inåt.
      >2 Mos. 25,20.
 14.  Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
      och vitt garn och prydde den med keruber.
      >2 Mos. 26,30 f.

 15.  Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
      alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
      fem alnar.
      >1 Kon. 7,15 f. 2 Kon. 25,17. Jer. 52,21 f.
 16.  Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
      pelarna.  Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
      på kedjorna.
 17.  Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
      högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
      namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.



                    Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet

               Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio
                bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio
                skådebrödsborden; de två förgårdarna;
                  annat som hörde till Herrens hus.

  1.  Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
      alnar brett och tio alnar högt.
      >2 Mos. 27,1 f. 2 Krön. 7,7.

  2.  Han gjorde ock havet, i gjutet arbete.  Det var tio alnar från
      den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
      högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
      >1 Kon. 7,23 f.
  3.  Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
      omgåvo det runt omkring -- tio alnar brett som det var -- så att
      de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
      gjutna i ett stycke med det övriga.
  4.  Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
      väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
      ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
  5.  Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
      kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja.  Det rymde och
      höll tre tusen bat.

  6.  Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och
      fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man
      nämligen skölja vad som hörde till brännoffret.  Men havet var
      för prästerna till att två sig i.
      >1 Kon. 7,38 f.

  7.  Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, två till antalet,
      sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
      högra sidan och fem på vänstra.
      >1 Kon. 7,49.

  8.  Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
      högra sidan och fem på vänstra.  Han gjorde ock ett hundra
      skålar av guld.

  9.  Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården,
      så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med
      koppar.
      >1 Kon. 6,36.
 10.  Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
 11.  Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.

      Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
      konung Salomo för Guds hus:
      >1 Kon. 7,40 f.
 12.  nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
      pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
      klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
 13.  och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
      nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
      båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
      skulle bliva betäckta.
 14.  Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
      bäckenställen,
 15.  så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
 16.  Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
      föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
      hus.  Allt var av blank koppar.
 17.  På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
      Suckot och Sereda.
 18.  Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
      att kopparens vikt icke kunde utrönas.

 19.  Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
      det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
      >1 Kon. 7,48 f.
 20.  så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
      föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
 21.  med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld -- allt av
      yppersta guld;
 22.  vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
      guld.  Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
      i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
      dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.



                    Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet

                   Herrens ark föres in i templet.

  1.  Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
      färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
      HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
      skattkamrarna i Guds hus.
      >1 Kon. 7,51. 1 Krön. 28,14.

  2.  Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
      för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
      för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
      Sion.
      >1 Kon. 8,1 f.
  3.  Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
      högtiden, den som firades i sjunde månaden.
  4.  När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
      leviterna upp arken.
  5.  Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
      heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
      hämtade det ditupp.
  6.  Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
      menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
      småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
      täljas eller räknas.
  7.  Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
      husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
      vingar.
  8.  Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
      arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
      av keruberna.
  9.  Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
      arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
      synliga längre ute.  Och den har blivit kvar där ända till denna
      dag.
 10.  I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
      dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
      de hade dragit ut ur Egypten.

 11.  Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
      funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
      tillhörde;
 12.  och leviterna, samtliga sångarna Asaf, Heman och Jedutun med
      sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
      psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
      tjugu präster som blåste i trumpeter;
      >1 Krön. 25,1 f.
 13.  och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
      UPP HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
      cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
      därför att han är god, och därför att hans nåd varar
      evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
      molnsky,
      >2 Krön. 7,3. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
 14.  så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
      tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.
      >1 Kon. 8,10 f. 2 Krön. 7,1 f.



                    Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet

                   Salomos tal och bön vid templets
                              invigning.

  1.  Då sade Salomo: "HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
      >1 Kon. 8,12 f.
  2.  Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
      där du må förbliva till evig tid."
  3.  Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
      församling, under det att Israels hela församling förblev
      stående.
  4.  Han sade: "Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
      har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
      han sade:
  5.  'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
      icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
      bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
      utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
      >2 Sam. 7,6
  6.  men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
      där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
      Israel.'
  7.  Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
      HERRENS, Israels Guds, namn;
      >1 Krön. 28,2 f.
  8.  men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
      bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
      du har detta i sinnet;
  9.  dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
      utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
      >2 Sam. 7,12 f.
 10.  Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
      i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
      HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
      namn.
 11.  Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
      HERREN slöt med Israels barn."

 12.  Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
      församling och uträckte sina händer.
 13.  Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
      alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
      förgården, på den stod han nu.  Och han föll ned på sina knän
      inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
      himmelen
 14.  och sade: "HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
      eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
      tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
      >2 Mos. 15,11. 5 Mos. 4,39. 7,9.
 15.  du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
      vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
      som nu har skett.
      >1 Krön. 22,9.
 16.  Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
      David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
      komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
      dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
      efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
      >2 Sam. 7,16. 1 Kon. 2,4. Ps. 132,11 f.
 17.  Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
      tjänare David bliva sant.

 18.  Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
      Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
      mindre då detta hus som jag har byggt!
      >2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Apg. 7,48 f. 17,24.
 19.  Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
      Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
      uppsänder till dig
 20.  och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
      hus -- den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
      namn -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
      mot denna plats.
      >2 Mos 20,24.
 21.  Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
      uppsända, vända mot denna plats.  Må du höra dem från himmelen,
      där du bor; och när du hör, så må du förlåta.

 22.  Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
      och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
      altare i detta hus,
 23.  må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
      dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
      låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
      den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

 24.  Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
      de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
      och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
 25.  må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
      synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
      åt dem och deras fäder.

 26.  Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
      att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
      plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
      bönhör dem,
 27.  må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
      folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
      skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
      du har givit åt ditt folk till arvedel.

 28.  Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
      rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
      folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
      plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
      >2 Krön. 20,9.
 29.  och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
      vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
      var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
      de så uträcka sina händer mot detta hus,
 30.  må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
      giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
      hans hjärta -- ty du allena känner människornas hjärtan --
      >1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10.  Jer. 11,20. 17 10. 20,12.
 31.  på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
      länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.

 32.  Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
      ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
      och din uträckta arms skull, om någon; sådan kommer och beder,
      vänd mot detta hus,
      >Jes. 56,6 f.
 33.  må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
      främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
      ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
      förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
      namn.

 34.  Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
      du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
      denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
      åt ditt namn,
 35.  må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
      rätt.

 36.  Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
      syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
      våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
      något annat land, fjärran eller nära,
      >Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23.  1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
 37.  men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
      omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
      hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
 38.  om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
      själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
      och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
      åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
      hus som jag har byggt åt ditt namn,
 39.  må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallar
      och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
      dig.

 40.  Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på
      vad som bedes på denna plats.
 41.  Ja:

        Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
        du och din makts ark.
        Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
        och dina fromma glädje sig över ditt goda.
      >4 Mos. 10,35. Ps. 132,8 f. 16.
 42.    HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
        tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.
      >2 Sam. 7,13 f.



                    Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet

                  Eld från himmelen.  Fortsättning av
               templets invigning.  Ny uppenbarelse för
                               Salomo.

  1.  När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
      förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
      uppfyllde huset.
      >3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 1 Kon. 8,10 f.  18,38 f. 2 Krön. 5,14.
      >2 Mack. 2,10.
  2.  Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
      härlighet uppfyllde HERRENS hus.
  3.  Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
      HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
      gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
      tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
      varar evinnerligen.
      >2 Krön. 5,13. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
  4.  Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
      ansikte.
      >1 Kon 8,62 f.
  5.  Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
      och ett hundra tjugu tusen av småboskapen.  Så invigdes Guds hus
      av konungen och allt folket.
  6.  Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
      leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
      hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
      att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
      lovsången.  Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
      trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
  7.  Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
      HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
      tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
      icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.
      >2 Krön. 4,1

  8.  Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
      honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
      allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
      Egyptens bäck.
      >1 Kon. 8,65 f.
  9.  Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling.  Ty altarets
      invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
      >3 Mos. 23,36.
 10.  Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
      till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
      goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
      folk Israel.

 11.  Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
      Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
      eget hus hade lyckats honom väl.
      >1 Kon. 9,1 f.
 12.  Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
      honom: "Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
      offerplats.
      >2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,5.
 13.  Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
      bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
      bland mitt folk,
 14.  men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
      sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
      onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
      synd och skaffa bot åt deras land.
 15.  Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
      bedes på denna plats.
      >2 Krön. 6,40.
 16.  Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
      skall vara där till evig tid.  Och mina ögon och mitt hjärta
      skola vara där alltid.
 17.  Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
      att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
      och rätter,
 18.  då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
      fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
      avkomling av dig icke råder över Israel.'
 19.  Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
      förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
      tillbedjen dem,
 20.  då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
      har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
      skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
      till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
      >5 Mos. 28,37. Jer. 7,15.
 21.  Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
      en som går därförbi bliva häpen.  Och när någon frågar: 'Varför
      har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
      >6 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
 22.  då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
      Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
      andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
      låtit allt detta onda komma över dem.'"



                    Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet

                    Salomos byggnadsföretag.  Hans
                 arbetsfolk.  Hans offerordning.  Hans
                               flotta.

  1.  När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
      HERRENS hus och på sitt eget hus,
      >1 Kon. 9,10.
  2.  byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
      Israels barn bosätta sig i dem.
  3.  Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
  4.  Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
      i Hamat äro byggda av honom.
      >1 Kon. 9,17 f.
  5.  Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
      gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
  6.  så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
      vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
      åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
      land som lydde under hans välde.

  7.  Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
      perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
      icke voro av Israel --
  8.  deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
      i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
      Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
  9.  Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
      de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
      hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
 10.  Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
      befälet över folket.

 11.  Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till
      det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: "Jag vill icke
      att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det
      är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit."
      >1 Kon. 3,1, 7,8. 9,24.

 12.  Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
      som han hade byggt framför förhuset;
      >1 Kon. 9,25.
 13.  han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
      Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
      gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
      veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
      >3 Mos. 23,37. 4 Mos. 28,2 f. 5 Mos. 16,16.
 14.  Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
      avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
      leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
      betjäna prästerna -- var dag de för den dagen bestämda
      åliggandena -- så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
      skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
      gudsmannen David bjudit.
      >1 Krön. 24,3 f. 26,1 f.
 15.  Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
      prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
      angelägenhet eller i fråga om förråden.
 16.  Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
      lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
      fullbordat.  Och så var då HERRENS hus färdigt.

 17.  Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
      havs stranden, i Edoms land.
      >1 Kon. 9,26 f.
 18.  Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
      av sitt folk sjökunnigt manskap.  De foro med Salomos folk till
      Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
      de förde till konung Salomo.



                    Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet

                Drottningens av Saba besök hos Salomo.
                Salomos rikedom och prakt, hans vishet
                      och storhet.  Salomos död.

  1.  När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
      att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor.  Hon kom
      med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
      välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
      stenar.  Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
      allt vad hon hade i tankarna.
      >1 Kon. 10,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
  2.  Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
      förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
  3.  När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
      han hade byggt,
  4.  och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
      där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
      och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
      huru de voro klädda och när hon såg den trappgång på vilken han
      gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
  5.  Och hon sade till konungen: "Sant var det tal som jag hörde i
      mitt land om dig och om din vishet.
  6.  Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
      egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
      vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig.  Du är
      vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
  7.  Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
      beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
  8.  Lovad vare HERREN, din Gud som har funnit sådant behag i dig,
      att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
      HERREN, din Gud!  Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
      hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
      konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt."

  9.  Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
      välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
      sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
      åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
 10.  När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
      hemförde också de algumträ och ädla stenar.
 11.  Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
      till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
      sångarna.  Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
 12.  Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
      åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
      medfört åt konungen.  Sedan vände hon om och for till sitt land
      igen med sina tjänare.

 13.  Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
      sextiosex talenter,
 14.  förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
      köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
      förde guld och silver till Salomo.
 15.  Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
      guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
      guld;
 16.  likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
      till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
      upp dem i Libanonskogshuset.
 17.  Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
      den med rent guld.
 18.  Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
      tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
      stodo utmed armstöden;
 19.  och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
      sidor.  Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
      rike.
 20.  Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
      i Libanonskogshuset voro av fint guld silver aktades icke för
      något i Salomos tid.
 21.  Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
      gång vart tredje år kommo Tarsisskeppen hem och förde med sig
      guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

 22.  Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
      både i rikedom och i vishet.
 23.  Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
      vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
 24.  Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
      och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
      mulåsnor.  Så skedde år efter år.

 25.  Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
      tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
      Jerusalem, hos konungen själv.
      >1 Kon. 4,26. 2 Krön. 1,14 f.
 26.  Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
      filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
      >1 Kon. 4,21.
 27.  Och konungen styrde så, att silver.  blev lika vanligt i
      Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
      mullbärsfikonträ i Låglandet.
 28.  Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
      länder.

 29.  Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
      som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
      krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
      Jerobeam, Nebats son.
 30.  Salomo regerade i Jerusalem över: hela Israel i fyrtio år.
 31.  Och Salomo gick till vila hos sina: fäder, och man begrov honom
      i hans fader Davids stad.  Och hans son Rehabeam blev konung
      efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet

                  Rehabeam konung.  De tio stammarnas
                       avfall från Davids hus.

  1.  Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
      Sikem för att göra honom till konung.
      >1 Kon. 12,1 f.
  2.  När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten --
      dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han
      tillbaka från Egypten.
  3.  Och de sände bort och läto kalla honom åter.  Då kom Jerobeam
      tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
  4.  "Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
      arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
      tjäna dig."
  5.  Han svarade dem: "Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
      till mig."  Och folket gick.

  6.  Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
      tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
      "Vilket svar råden I mig att giva detta folk?"
  7.  De svarade honom och sade: "Om du visar dig god mot detta folk
      och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
      för alltid bliva dina tjänare."
  8.  Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
      utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
      och som nu voro i hans tjänst.
  9.  Han sade till dem: "Vilket svar råden I oss att giva detta folk
      som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
      lagt på oss'?"
 10.  De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
      sade: "Så bör du säga till folket som har talat till dig och
      sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
      -- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
      min faders länd.
 11.  Så veten nu, att om min fader har belaslat eder med ett tungt
      ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
      eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'"

 12.  Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
      dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: "Kommen
      tillbaka till mig på tredje dagen."
 13.  Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
      icke på de gamles råd.
 14.  Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: "Jag
      skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
      förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
      med skorpiongissel."
 15.  Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
      Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
      talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
 16.  Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
      gav folket konungen detta svar:

        "Vad del hava vi i David?
        Ingen arvslott hava vi i Isais son.
        Israel drage hem, var och en till sin hydda.
        Se nu själv om ditt hus, du David."

      Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
 17.  Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
      Rehabeam konung.

 18.  Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
      över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
      och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
      och fly till Jerusalem.
 19.  Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.



                   Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet

                 Profeten Semajas budskap.  Rehabeams
                   byggnadsföretag.  Prästernas och
                leviternas invandring från Israel till
                  Juda.  Rehabeams hustrur och barn.

  1.  Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
      Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
      skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
      >1 Kon. 12,21 f.
  2.  Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
  3.  "Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
      israeliter i Juda och Benjamin:
  4.  Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
      bröder.  Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
      har skett har kommit från mig."  Och de lyssnade till HERRENS ord
      och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

  5.  Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
      och gjorde dem till fasta platser.
  6.  Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
  7.  Bet-Sur, Soko, Adullam
  8.  Gat, Maresa, Sif,
  9.  Adoraim, Lakis, Aseka,
 10.  Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
      dem till fasta städer.
 11.  Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
      i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
 12.  var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
      spjut; han befäste dem mycket starkt.  Och Juda och Benjamin
      förblevo under hans välde.

 13.  Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
      från alla sina områden;
 14.  ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
      och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
      sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
      präster,
      >2 Krön. 13,9.
 15.  och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
      onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
      >1 Kon. 12,31.
 16.  Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
      hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
      Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
 17.  I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
      Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
      på Davids och Salomos väg.

 18.  Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
      Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
      dotter.
      >1 Sam. 16,6. 17,13.
 19.  Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
 20.  Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter.  Hon
      födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
      >1 Kon. 15,2.
 21.  Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
      andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur
      och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio
      döttrar.
 22.  Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
      sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
 23.  Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
      landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
      gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.



                   Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet

               Sisaks anfall på Juda.  Semajas profetia.
                  Jerusalems plundring genom Sisak.
                            Rehabeams död.

  1.  När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
      blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
  2.  Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
      Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
      HERREN;
      >1 Kon. 14,25.
  3.  han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
      ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
      Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
  4.  Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
      Jerusalem.
      >2 Krön. 11,5 f.

  5.  Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
      furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
      Sisak; och han sade till dem: "Så säger HERREN: I haven
      övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
      i Sisaks hand."
  6.  Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
      "HERREN är rättfärdig."
  7.  När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
      Semaja; han sade: "Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
      fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
      min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
      hand.
  8.  Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
      sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
      tjäna främmande konungadömen."

  9.  Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem.  Och han
      tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
      alltsammans tog han.  Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
      hade låtit göra.
      >1 Kon. 10,16. 14,26 f. 2 Krön. 9,15 f.
 10.  I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
      dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
      höllo vakt vid ingången till konungshuset.
 11.  Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
      drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
      drabantsalen.

 12.  Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
      ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom.  Också
      fanns ännu något gott i Juda.
 13.  Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
      fortsatte att regera.  Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
      när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
      den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
      där fästa sitt namn Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
      >2 Mos. 20,24. 1 Kon. 14,21 f. 2 Krön. 6,6.
 14.  Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
      att söka HERREN.

 15.  Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
      som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
      siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt.  Och Rehabeam
      och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
      >1 Kon. 14,29 f. 15,6.
 16.  Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
      Davids stad.  Och hans son Abia blev konung efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet

                 Abia konung i Juda.  Hans seger över
                              Jerobeam.

  1.  I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
      Juda.
      >1 Kon. 15,1 f.
  2.  Han regerade tre år i Jerusalem.  Hans moder hette Mikaja,
      Uriels dotter, från Gibea.  Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
      varandra.
  3.  Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
      hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
      strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
  4.  Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
      sade: "Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
  5.  Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
      givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
      själv och hans söner, genom ett saltförbund?[1]
      >4 Mos. 18,19.
  6.  Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
      uppreste sig och avföll från sin herre.
      >1 Kon. 11,26.
  7.  Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
      Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
      ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
  8.  Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
      tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
      eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
      gudar.
      >Kon. 12,28.
  9.  Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
      leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
      folken göra?  Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
      for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
      som icke äro gudar.
      >2 Mos. 28,41 32,29. 1 Kon. 12,31.  2 Krön. 11,14 f.
 10.  Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
      honom.  Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
      HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
 11.  och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
      och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
      gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
      dess lampor.  Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
      hålla, men I haven övergivit honom.
      >2 Mos. 25,30, 37. 29,38 f. 30,34 f. 3 Mos. 24,6 f. 2 Krön. 2,4.
 12.  Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
      med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder.  I Israels
      barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
      icke gå eder väl."
      >4 Mos. 10,9.

 13.  Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
      falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
      sitt bakhåll bakom dem.
 14.  När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
      både framför sig och bakom sig.  Då ropade de till HERREN, och
      prästerna blåste i trumpeterna.
 15.  Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
      upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
      av Abia och Juda.
 16.  Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
 17.  Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
      så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
 18.  Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
      voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
 19.  Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
      Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
      Efron med underlydande orter.
 20.  Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
      han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.

 21.  Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
      födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
 22.  Vad nu mer är att säga om Abia om hans företag och om annat som
      rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos "Utläggning".
      >2 Krön. 24,27.

[1]  Se Saltförbund i Ordförkl.



                   Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet

                  Asa konung i Juda.  Hans seger över
                             etiopierna.

  1.  Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Davids stad.  Och hans son Asa blev konung efter honom.  Under
      hans tid hade landet ro i tio år.
      >1 Kon. 15,8.
  2.  Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
      >1 Kon 15,11 f.
  3.  Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
      slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
  4.  Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
      hålla lagen och budorden.
  5.  Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
      solstoderna; och riket hade ro under honom.
  6.  Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
      han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
      honom lugn.
  7.  Han sade nämligen till Juda: "Låt oss bygga dessa städer och
      förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
      bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
      sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
      oss få lugn på alla sidor."  Så byggde de då, och allt gick väl.
  8.  Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
      spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
      vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
      väpnade med små sköldar och spände båge.  Alla dessa voro tappra
      stridsmän.

  9.  Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
      gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
 10.  Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
      Sefatas dal vid Maresa.
 11.  Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: "HERRE, förutom
      dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
      den svage.  Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
      oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop.  HERRE, du
      är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något."
      >Dom, 7,2, 7. 1 Sam. 14,6.

 12.  Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
      etiopierna flydde.
      >2 Krön. 16,8.
 13.  Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
      etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
      ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här.  Och folket tog
      byte i stor myckenhet.
 14.  Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
      förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
      plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
 15.  Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
      småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
      Jerusalem.



                   Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet

                 Asarjas profetia.  Asas tacksägelse.

  1.  Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
  2.  Han gick ut mot Asa och sade till honom: "Hören mig, du, Asa,
      och I, hela Juda och Benjamin.  HERREN är med eder, när I ären
      med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
      eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
      >5 Mos. 4,29. 1 Krön. 28,9. 2 Krön. 24,20. 33,12 f. Jer. 29,13.
  3.  En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
      undervisade dem, och utan någon lag.
      >Dom. 2,10 f. 17,6. 21,25.
  4.  Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
      de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
      >Dom. 3,9, 15. 10,10 f.
  5.  Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
      utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
      länderna,
      >Dom. 5,6 f.
  6.  och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
      förvirrade dem med allt slags nöd.
      >Dom. 12,4 f. 20,1 f.
  7.  Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
      skall få sin lön."
      >Jer. 31,16. 1 Kor. 15,58.

  8.  När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
      han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
      Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
      Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
      stod framför HERRENS förhus.
  9.  Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
      ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
      från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
      hans Gud, var med honom.
 10.  Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
      femtonde regeringsår,
 11.  och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
      tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
      med sig.
      >2 Krön. 14,13.
 12.  Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
      fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
      >Jos. 24,25. 2 Kon. 23,3
 13.  och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
      skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
      >5 Mos. 13,9. 17,5.
 14.  Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
      under det att trumpeter och basuner ljödo.
 15.  Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
      allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
      han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

 16.  Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
      drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
      åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
      upp den i Kidrons dal.
      >1 Kon. 15,13 f.
 17.  Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
      hjärta gudhängivet, så länge han levde.
 18.  Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
      själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.

 19.  Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.



                   Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet

                Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
                Israels konung.  Hananis profetia.  Asas
                           sjukdom och död.

  1.  I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
      mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
      komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
      >1 Kon. 15,17 f.
  2.  Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
      konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
      bodde i Damaskus, och lät säga:
      >2 Kom 12,18. 16,8.
  3.  "Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
      min fader och din fader.  Se, här sänder jag dig silver och guld;
      så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
      må lämna mig i fred."
  4.  Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
      krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
      och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
  5.  När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
      sina arbeten där upphöra.
  6.  Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
      Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
      det.  Därmed befäste han så Geba och Mispa.

  7.  Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
      till honom: "Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
      stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
      konungens här sluppit undan din hand.
  8.  Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
      ryttare i stor myckenhet?  Men därför att du då stödde dig på
      HERREN, gav han dem i din hand.
      >2 Krön. 14,9, 12.
  9.  TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
      skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
      honom.  Härutinnan har du handlat dåraktigt.  Därför skall du
      hädanefter hava ständiga strider."
      >1 Kon. 15,32. Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Sak. 4,10.
 10.  Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
      så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt.  Vid samma
      tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.

 11.  Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
      hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
      konungar.
 12.  Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
      fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
      sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
 13.  Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
      fyrtioförsta regeringsår.
 14.  Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
      sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
      fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
      beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
      förbränning[1].
      >1 Sam. 31,12. 2 Krön. 21,19. Jer. 34,5.

[1]  Sorgebruk i Ordförkl.



                   Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet

                Josafat konung i Juda.  Hans nitälskan
                 för Herrens lag.  Hans makt och hans
                              hövitsmän.

  1.  Och hans son Josafat blev konung; efter honom.  Han befäste sitt
      välde mot Israel.
      >1 Kon. 15,24. 22,41.
  2.  Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
      besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
      Asa hade intagit.
  3.  Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
      första vägar och sökte icke Baalerna,
  4.  utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
      icke såsom Israel.
  5.  Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
      gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
      >1 Sam. 10,27. 2 Krön. 18,1.
  6.  Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
      också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.

  7.  Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
      Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
      undervisa i Juda städer,
  8.  och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
      Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
      Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
  9.  Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
      foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
 10.  Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
      länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
      Josafat.
 11.  Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
      silver i skatt.  Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
      sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.

 12.  Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
      mäktig.  Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
 13.  Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
      stridsmän, hade han i Jerusalem.
 14.  Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer.  Till
      Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
      honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
 15.  därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
      tusen;
 16.  därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
      HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
 17.  Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
      honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
 18.  därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
      till strid.
 19.  Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
      som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.



                   Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet

                Ahabs och Josafats tåg mot Aram.  Ahabs
                                 död.

  1.  När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
      han sig med Ahab.
      >2 Kon. 8,18. 2 Krön. 17,5. 21,6.
  2.  Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria.  Och
      Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
      och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
      upp mot Ramot i Gilead.
      >1 Kon. 22,2 f.
  3.  Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: "Vill
      du draga med mig mot Ramot i Gilead?"  Han svarade honom: "Jag
      såsom du, och mitt folk såsom ditt folk!  Jag vill följa med dig
      i striden."
  4.  Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: "Fråga dock
      först HERREN härom."
  5.  Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
      frågade dem: "Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
      belägra det, eller skall jag avstå därifrån?"  De svarade: "Drag
      ditupp; Gud skall giva det i konungens hand."
  6.  Men Josafat sade: "Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
      vi kunna fråga genom honom?"
  7.  Israels konung svarade Josafat: "Här finnes ännu en man, Mika,
      Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
      förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
      beständigt allenast olycka."  Josafat sade: "Konungen säge icke
      så."
  8.  Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: "Skaffa
      skyndsamt hit Mika, Jimlas son."
  9.  Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
      sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
      Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
      dem.
 10.  Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: "Så
      säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
      förgöras."
 11.  Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag
      upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
      giva det i konungens hand."

 12.  Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
      och sade: "Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
      lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
      också du lycka."
 13.  Men Mika svarade: "Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
      det som min Gud säger."
 14.  När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: "Mika,
      skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
      eller skall jag avstå därifrån?"  Han svarade: "Dragen ditupp, så
      skolen bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand."
 15.  Men konungen sade till honom: "Huru många gånger skall jag
      besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
      namn?"
 16.  Då sade han: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
      får som icke hava någon herde.  Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
      någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
      sitt.'"
 17.  Då sade Israels konung till Josafat: "Sade jag dig icke att
      denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?"

 18.  Men han sade: "Hören alltså HERRENS ord.  Jag såg HERREN sitta på
      sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
      på hans vänstra.
 19.  Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
      upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?'  Då sade den
      ene så och den andre så.
 20.  Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
      'Jag vill locka honom därtill.'  HERREN frågade honom: 'På vad
      sätt?'
 21.  Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
      hans profeters mun."  Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
      därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
 22.  Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
      profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
      komma över dig."

 23.  Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
      kinden och sade: "På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
      ifrån mig för att tala med dig?"
      >Joh. 18,22. Apg. 23,2.
 24.  Mika svarade: "Du skall få se det på den dag då du nödgas
      springa från kammare till kammare för att gömma dig."
 25.  Men Israels konung sade: "Tagen Mika och fören honom tillbaka
      till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
 26.  Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
      bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
      tillbaka."
 27.  Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
      icke talat genom mig."  Och han sade ytterligare: "Hören detta, I
      folk, allasammans."
      >Mik. 1,2.

 28.  Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
      Ramot i Gilead.
 29.  Och Israels konung sade till Josafat: "Jag vill förkläda mig,
      när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
      kläder."  Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
      striden.
 30.  Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
      vagnshövitsmän: "I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
      sig liten eller stor, utom med Israels konung allena."
 31.  När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
      "Detta är Israels konung", och omringade honom därför, i avsikt
      att anfalla honom.  Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
      hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
 32.  Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
      var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
 33.  Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
      konung i en fog på rustningen.  Då sade denne till sin körsven:
      "Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad."
 34.  Och striden blev på den dagen: allt häftigare, och Israels
      konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
      araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.



                   Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet

               Profeten Jehus straffande ord.  Josafats
                      omsorg om rättsskipningen.

  1.  Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
      Jerusalem.
  2.  Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
      till honom: "Skall man då hjälpa den ogudaktige?  Skall du då
      älska dem som hata HERREN?  För vad du har gjort vilar nu HERRENS
      förtörnelse över dig.
      >2 Krön. 16,7.
  3.  Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
      Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud."
      >2 Krön. 17,3 f.
  4.  Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
      bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
      förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
  5.  Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
      särskilda för var stad.
      >5 Mos. 16,18.
  6.  Och han sade till dessa domare: "Sen till, vad I gören; ty I
      dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
      så ofta I dömen.
      >Rom. 13,1 f.
  7.  Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder.  Given akt på
      vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
      har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor."
      >5 Mos. 1,17. 10,17. 1 Sam. 16,7. Job 34,19.  Apg. 10,34. Rom. 2,11
      >Gal. 2,6. Ef. 6,9. Kol. 3,25. 1 Petr. 1,17.
  8.  Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
      prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
      döma HERRENS dom och avgöra rättstvister.  När de sedan vände
      tillbaka till Jerusalem,
      >5 Mos. 17,8 f.
  9.  bjöd han dem och sade: "Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
      redligt och med hängivet hjärta.
 10.  Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
      bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
      tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
      varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
      varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder.  Så
      skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
 11.  Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
      HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
      alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
      under eder.  Varen nu standaktiga i vad I gören, och HERREN
      skall vara med den som är god."



                   Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet

               Josafats underbara seger över fientliga
                 grannfolk.  Hans förbund med Ahasja.

  1.  Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
      ammoniterna för att strida mot Josafat.
  2.  Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: "En stor
      hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
      och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi)."
  3.  Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
      HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
  4.  Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
      alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
  5.  Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
      HERRENS hus, framför den nya förgården,
  6.  och sade: "HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och
      den som råder över alla hednafolkens riken?  I din hand är kraft
      och makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
      >1 Krön. 29,11.
  7.  Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
      ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
      tid?
  8.  De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
      i det de sade:
  9.  'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
      hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
      ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
      nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
      >1 Kon. 8,33 f., 37 f. 2 Krön. 6,24 f., 28 f. 7,13 f.
 10.  Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
      bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
      gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
      bort ifrån dem och icke förgjorde dem --
      >5 Mos. 2,4 f., 9, 19.
 11.  se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
      förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
      givit oss till besittning.
 12.  Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem?  Ty vi förmå intet
      mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
      vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon."
      >Ps. 121,1. 123,1.

 13.  Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
      hustrur och söner.
 14.  Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
      Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
      levit, av Asafs söner,
 15.  och han sade: "Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
      invånare, och du konung Josafat.  Så säger HERREN till eder:
      Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
      striden är icke eder, utan Guds.
 16.  Dragen i morgon ned mot dem.  De draga då upp på Hassishöjden,
      och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
      öken.
 17.  Men därvid bliver det icke eder sak att strida.  I skolen
      allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
      frälsar eder, I av Juda och Jerusalem.  Frukten icke och varen
      icke förfärade.  Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
      vara med eder."
      >2 Mos. 14,13 f.
 18.  Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
      män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
      HERREN.
 19.  Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
      barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
      stark röst.

 20.  Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken.  Och
      när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: "Hören mig, I av
      Juda och I Jerusalems invånare.  Haven tro på HERREN, eder Gud,
      så skolen I hava ro.  Och tron på hans profeter, så skolen I
      bliva lyckosamma."
      >Jes. 7,9.
 21.  Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
      som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
      under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
      sjunga: "Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen."
      >Ps. 106,1 136,1.
 22.  Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
      angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
      Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
      slagna.
 23.  Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
      bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
      hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
      varandra.
      >Dom. 7,22. 1 Sam. 14,20.

 24.  När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
      över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
      ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
 25.  Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
      taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
      döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
      att de icke kunde bära det.  Och de fortsatte plundringen i tre
      dagar; så stort var bytet.
 26.  Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där lovade
      de[1] HERREN, och därav fick det stället namnet Berakadalen,
      såsom det heter ännu i dag.

 27.  Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
      spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
      berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
 28.  Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
      och tågade till HERRENS hus.
 29.  Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
      rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
 30.  Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
      alla sidor.

 31.  Så regerade Josafat över Juda.  han var trettiofem år gammal,
      när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
      Jerusalem.  Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
      >1 Kon. 22,41 f.
 32.  Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
      den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
 33.  Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
      icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

 34.  Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
      om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
      krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
      >2 Krön. 19,2 .

 35.  Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
      konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
 36.  han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
      Tarsis.  Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
 37.  Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
      han sade: "Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
      HERREN låta ditt företag bliva om intet."  Och somliga av skeppen
      ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

[1]  Hebr. berekú.



                   Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet

                 Joram konung i Juda.  Krig med Edom.
               Skrivelse från profeten Elia.  Straffdom
                             över Joram.

  1.  Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
      sina fäder i Davids stad.  Och hans son Joram blev konung efter
      honom.
      >1 Kon. 22561. 2 Kon. 8,16.
  2.  Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
      Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
      Josafat, Israels konung.
  3.  Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
      dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
      hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
  4.  När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
      sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
      Israels furstar,

  5.  Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
      regerade åtta år i Jerusalem.
      >2 Kon. 8,17 f.
  6.  Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
      gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
  7.  Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
      skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
      han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
      >2 Sam. 7,12 f. 21,l7. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps. 132,11, 17
      >Ords. 13,9.

  8.  I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
      över sig.
      >2 Kon. 8,20 f.
  9.  Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
      stridsvagnar.  Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
      som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
      deras vagnar.
 10.  Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
      ända till denna dag.  Vid samma tid avföll ock Libna från hans
      välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
 11.  Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
      Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

 12.  Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
      lydande: "Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
      vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
      vägar,
 13.  utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
      och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
      som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
      bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
      än du.
 14.  Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
      ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
 15.  och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
      inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
      falla ut i följd av sjukdomen."

 16.  Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
      som bodde närmast etiopierna;
 17.  och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
      gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
      hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
      Joahas, sin yngste son.
 18.  Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
      sjukdom i inälvorna.
 19.  Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
      inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
      hans folk anställde ingen förbränning[1] till hans ära, såsom de
      hade gjort efter hans fäder.
      >1 Sam. 31,12. 2 Krön. 16,14. Jer. 34,5.
 20.  Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade åtta år i Jerusalem.  Och han gick bort utan att bliva
      saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
      konungagravarna.
      >2 Krön. 24,25. 28,27.

[1]  Se Sorgebruk i Ordförkl.



                   Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet

                Ahasja bliver konung i Juda.  Han dödas
                  av Jehu.  Atalja upphäver sig till
                          regentinna i Juda.

  1.  Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
      konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
      rövarskara som med araberna hade kommit till lägret.  Så blev då
      Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
      >2 Kon. 8,25 f.
  2.  Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
      regerade ett år i Jerusalem.  Hans moder hette Atalja, Omris
      dotter.
  3.  Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
      rådgiverska i ogudaktighet.
  4.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
      därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
      sitt eget fördärv.
  5.  Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
      Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
      Aram, vid Ramot i Gilead.  Men Joram blev sårad av araméerna.
  6.  Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
      sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
      Aram.  Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
      besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
      >2 Kon. 9,16.
  7.  Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
      komma till Joram.  Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
      för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
      utrota Ahabs hus.
      >2 Kon. 9,1 f.
  8.  Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
      hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
      som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
      >2 Kon. 10,12 f.
  9.  Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
      sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
      honom.  Men därefter begrovo de honom, ty de sade: "Han var dock
      son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta."  Och av
      Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
      konungadömet.
      >2 Kon. 9,27 f.

 10.  När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
      stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
      hus.
      >2 Kon. 11,1 f.
 11.  Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
      Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
      det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
      höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru --
      som ju ock var Ahasjas syster -- honom dold för Atalja, så att
      denna icke fick döda honom.
 12.  Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
      medan Atalja regerade i landet.



                   Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet

               Prästen Jojada gör Joas till konung och
                            dödar Atalja.

  1.  Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
      med underhövitsmännen Asaria, Jerohams son, Ismael, Johanans
      son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
      Sikris son.
      >2 Kon. 11,4 f.
  2.  Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
      alla Juda städer, så ock huvudmannen för Israels familjer.  Och
      när de kommo till Jerusalem,
  3.  Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen.  Och
      Jojada sade till dem: "Konungens son skall nu vara konung, såsom
      HERREN har talat angående Davids söner.
      >2 Sam. 7,12 f. 2 Krön. 21,7.
  4.  Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
      nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
      vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
  5.  och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
      Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
      HERRENS hus.
  6.  Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
      gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga.  Men allt
      det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
      iakttaga.
  7.  Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
      med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
      huset, skall han dödas.  Och I skolen följa konungen, vare sig
      han går in eller ut."

  8.  Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
      bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
      inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
      därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
      fri ifrån tjänstgöring.
  9.  Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
      sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
      funnos i Guds hus.
 10.  Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
      handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
      altaret och mot huset, runt omkring konungen.
 11.  Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
      gåvo honom vittnesbördet[1] och gjorde honom till konung; och
      Jojada och hans söner smorde honom och ropade: "Leve konungen!"
      >5 Mos. 17,18 f.

 12.  När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
      konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
 13.  Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
      och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
      höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
      huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången.  Då
      rev Atalja sönder sina kläder och ropade: "Sammansvärjning!
      Sammansvärjning!"
      >Mos. 10,10. 2 Kon. 23,3. 1 Krön. 25,1 f.
 14.  Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
      träda fram, och han sade till dem: "Fören henne ut mellan leden,
      och om någon följer henne, så må han dödas med svärd."  Prästen
      förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
 15.  Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
      Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

 16.  Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
      konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
 17.  Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
      slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
      dräpte de framför altarna.
 18.  Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
      detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
      i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
      brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
      jubel och sång, efter Davids anordning.
      >3 Mos. 1,3 f. 1 Krön. 23,27 f. 24,3 f.
 19.  Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
      att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
 20.  Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
      mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
      ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
      porten; och de satte konungen på konungatronen.
 21.  Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn.  Men
      Atalja hade de dödat med svärd.

[1]  Se Vittnesbördet i Ordförkl.



                   Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet

                Joas konung i Juda.  Insamling för att
               sätta templet i stånd.  Joas' avfall från
                Herren.  Sakarjas profetia.  Araméernas
               tåg mot Jerusalem.  Joas dödad genom en
                           sammansvärjning.

  1.  Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
      fyrtio år i Jerusalem.  Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
      >2 Kon. 12,1 f.
  2.  Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
      Jojada levde.
  3.  Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
      döttrar.

  4.  Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
  5.  Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
      "Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
      in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
      bedriva denna sak med skyndsamhet."  Men leviterna skyndade sig
      icke.
  6.  Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
      honom: "Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
      och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
      och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
      tabernakel?
      >2 Mos. 35,5 f.
  7.  Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
      hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
      till Baalerna."

  8.  På konungens befallning gjord man därefter en kista och ställd
      den utanför porten till HERREN hus.
      >2 Kon. 12,9 f
  9.  Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
      tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
      HERREN.
      >2 Mos. 30,12 f. 3 Mos. 27,2 f.
 10.  Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
      glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
      insamlat.
 11.  Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
      de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
      märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
      sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
      och buro den sedan tillbaka till dess plats.  Så gjorde de gång
      efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
 12.  Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
      utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
      timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
      kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
 13.  Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
      framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
      förra skick och satte det i gott stånd.
 14.  Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
      konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
      kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
      och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
      så länge Jojada levde.

 15.  Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
      hundra trettio år gammal var han vid sin död.
 16.  Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
      han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus

 17.  Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
      konungen; då lyssnade konungen till dem.
 18.  Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
      Aserorna och avgudarna.  Då kom förtörnelse över Juda och
      Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig
 19.  Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
      och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

 20.  Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
      Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
      "Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
      ingen fromma?  Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
      övergivit eder."
      >Dom. 6,34. 1 Krön. 12,18. Luk. 24,49.
 21.  Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
      konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
      >Matt. 23,35.
 22.  Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
      fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son.  Men denne sade
      i sin dödsstund: "Må HERREN se detta och utkräva det."

 23.  Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
      honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
      folket alla folkets furstar.  Och allt byte som de togo sände de
      till konungen i Damaskus.
      >2 Kon. 12,17 f.
 24.  Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
      ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
      här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
      Gud.  Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

 25.  Och när dessa drogo bort ifrån honom -- ty de lämnade honom kvar
      illa sjuk -- sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
      han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
      på hans säng; detta blev hans död.  Och man begrov honom i
      Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
      >2 Krön. 21,20. 28,27.
 26.  Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
      ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
 27.  Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
      honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
      "Utläggning av Konungaboken".  Och hans son Amasja blev konung
      efter honom.
      >2 Krön. 13,22.



                   Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet

                   Amasja bliver konung i Juda och
                  bestraffar sin faders mördare.  Han
                 sätter upp en krigshär; segrar över
               edoméerna; förklarar Israels konung Joas
               krig, men bliver slagen.  Han dödas genom
                         en sammansvärjning.

  1.  Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Joaddan,
      från Jerusalem.
      >2 Kon. 14,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
      hängivet hjärta.
  3.  Och sedan hans konungadöme hade: blivit befäst, lät han dräpa
      dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
      >2 Krön. 24,25.
  4.  Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
      föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
      "Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
      skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
      dö genom sin egen synd."
      >5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.

  5.  Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
      sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
      och Benjamin.  Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
      gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
      utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
      >4 Mos. 1,3.
  6.  Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
      tappra stridsmän ur Israel.
  7.  Men en gudsman kom till honom och sade: "O konung, låt icke
      Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
      icke med hela hopen av Efraims barn;
  8.  utan du själv må allena draga åstad.  Grip verket an, gå
      frimodigt ut i striden.  Gud skall eljest låta dig komma på fall
      genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa."
  9.  Amasja sade till gudsmannen: "Men huru skall det då gå med de
      hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?"
      Gudsmannen svarade: "HERREN kan väl giva dig mer än det."
 10.  Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
      Efraim och lät dem gå hem igen.  Häröver blevo dessa högeligen
      förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

 11.  Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
      till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
      >2 Kon. 14,7.
 12.  Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
      de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
      klippspetsen, så att de alla krossades.
 13.  Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
      och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
      plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
      och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

 14.  När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
      förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
      gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
      dem.
 15.  Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
      en profet; denne sade till honom: "Varför söker du detta folks
      gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
      hand?"
 16.  När denne så talade till honom, svarade han honom: "Hava vi satt
      dig till konungens rådgivare?  Håll upp, om du icke vill att man
      skall dräpa dig."  Då höll profeten upp och sade: "Jag förstår nu
      att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
      sätt och icke vill höra på mitt råd."

 17.  Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
      han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
      och lät säga: "Kom, låt oss drabba samman med varandra."
      >2 Kon. 13,12. 14,8 f .
 18.  Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
      lät svara: "Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
      på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
      hustru.'  Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
      törnbusken och trampade ned den.
 19.  Du tänker på huru du har slagit dom, och däröver förhäver du dig
      ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära.  Men stanna nu hemma.
      Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
      fall?"
 20.  Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
      att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
      Edoms gudar.
 21.  Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
      varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
      till Juda.
 22.  Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
      till sin hydda.
 23.  Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
      tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung.  Och när
      denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
      Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
      hundra alnar.
 24.  Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
      hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
      gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
      >1 Krön. 26,15.

 25.  Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
      Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
      >2 Kon. 14,17 f.
 26.  Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
      om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
      Israels konungar.
 27.  Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
      anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
      måste fly till Lakis.  Då sändes män efter honom till Lakis, och
      dessa dödade honom där.
 28.  Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
      hans fader i Juda huvudstad.



                   Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet

                  Ussia (Asarja) konung i Juda.  Hans
               krigshär och hans makt.  Hans förbrytelse
                    mot Herren och hans spetälska.

  1.  Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
      och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
      >Kon. 14,21 f.
  2.  Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
      sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
  3.  Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiotvå år i Jerusalem.  Hans moder hette Jekilja,
      från Jerusalem.
      >2 Kon. 15,2 f.
  4.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader Amasja hade gjort.
      >2 Krön. 25,2.
  5.  Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
      Guds syner.  Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
      väl.
  6.  Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
      Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
      och annorstädes i filistéernas land.
  7.  Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
      bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
  8.  Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
      sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

  9.  Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
      Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
 10.  Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
      hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten.  Jordbruks-
      och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
      fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
 11.  Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
      skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
      mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
      Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
      hövitsmän.
 12.  Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
      familjerna var två tusen sex hundra.
 13.  Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
      hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
      hjälp mot fienden.
 14.  Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
      pansar och bågar, så ock med slungstenar.
 15.  Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
      uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
      att med dem avskjuta pilar och stora stenar.  Och ryktet om honom
      gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
 16.  Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
      han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
      HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
      antända rökelse på rökelsealtaret.
 17.  Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
      HERRENS präster, oförskräckta män.
      >1 Krön. 6,10.
 18.  Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: "Det hör
      icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
      tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
      rökelse.  Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
      och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära."
      >2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 18,7 f.
 19.  Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
      hand för att antända rökelse.  Men just som han for ut mot
      prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
      närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
 20.  Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
      honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
      strax ut därifrån.  Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
      så hemsökte honom.
 21.  Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
      ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
      HERRENS hus.  Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
      folket i landet.
      >2 Kon. 15,5 f.

 22.  Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
      hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
 23.  Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
      därpå att han hade varit spetälsk.  Och hans son Jotam blev
      konung efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet

                         Jotam konung i Juda.

  1.  Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
      regerade sexton år i Jerusalem.  Hans moder hette Jerusa, Sadoks
      dotter.
      >2 Kon. 15,32 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
      HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
      >2 Krön. 26,16.
  3.  Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
      utförde han stora byggnadsarbeten.
      >Neh. 3,26. 11,21.
  4.  Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
      byggde han borgar och torn.
      >2 Krön. 26,10.
  5.  Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
      övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
      hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
      korn.  Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
      år och året därpå.
  6.  Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
      HERREN, sin Gud.

  7.  Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
      företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
      konungar.
  8.  Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade sexton år i Jerusalem.
  9.  Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Davids stad.  Och hans son Ahas blev konung efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet

                  Ahas konung i Juda.  Araméernas och
                 israeliternas anfall på Juda.  Ahas'
                  misslyckade försök att få hjälp av
                       Assyrien.  Hans avguderi.

  1.  Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
      sexton år i Jerusalem.  Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
      ögon, såsom hans fader David,
      >2 Kon. 16,1 f.
  2.  utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
      gjutna beläten åt Baalerna.
  3.  Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
      sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
      HERREN hade fördrivit för Israels barn.
      >5 Mos. 18,10. Jer. 7,30 f. 19,2 f.
  4.  Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
      kullarna och under alla gröna träd.

  5.  Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
      hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
      och förde dem till Damaskus.  Han blev ock given i Israels
      konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
      >Jes. 7,1.
  6.  Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
      på en enda dag, allasammans stridbara män.  Detta skedde därför
      att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
  7.  Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
      konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
      konungens närmaste man.
  8.  Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
      fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
      därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

  9.  Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
      hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: "Se, i sin
      vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
      hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
      till himmelen.
 10.  Och nu tanken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
      trälinnor åt eder.  Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
      själva inför HERREN, eder Gud.
 11.  Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
      edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder."

 12.  Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
      Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
      Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
      från kriget
 13.  och sade till dem: "I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
      förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
      varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld.  Vår
      skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel."
 14.  Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
      överste och hela församlingen.
 15.  Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna.  Alla
      som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
      såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
      smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
      sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
      deras bröder där.  Sedan vände de tillbaka till Samaria.

 16.  Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
      med begäran att de skulle hjälpa honom.
      >2 Kon. 16,7 f.
 17.  Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
      tagit fångar.
 18.  Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
      sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
      Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
      Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
 19.  Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
      konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
      och varit otrogen mot HERREN.
 20.  Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
      angrep honom, i stället för att understödja honom.
 21.  Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
      överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
      honom dock icke.
 22.  Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
      otrohet mot HERREN.
 23.  Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
      honom; by han tänkte: "Eftersom de arameiska konungarnas gudar
      hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
      de ock må hjälpa mig."  Men i stället var det dessa som kommo
      honom och hela Israel på fall.
      >2 Kon. 16,10 f.
 24.  Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
      kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
      och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
      >2 Kon. 16,17.
 25.  Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
      där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade på HERREN,
      sina fäders Gud.

 26.  Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
      hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
      upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
      >2 Kon. 16,19 f.
 27.  Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
      Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
      Israels konungars gravar.  Och hans son Hiskia blev konung efter
      honom.
      >2 Krön. 21,20. 24,25.



                   Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet

                     Hiskia bliver konung i Juda.
                      Gudstjänsten återställes.

  1.  Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tjugunio år i Jerusalem.  Hans moder hette Abia,
      Sakarjas dotter.
      >2 Kon. 18,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
      fader David hade gjort.

  3.  I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
      dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
      >2 Krön. 28,24.
  4.  Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
      den öppna platsen mot öster.
  5.  Och han sade till dem: "Hören mig, I leviter.  Helgen nu eder
      själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
      orenheten ut ur helgedomen.
  6.  Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
      Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
      HERRENS boning och vände honom ryggen.
  7.  De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
      tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
      Israels Gud.
  8.  Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
      och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
      häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
      >5 Mos. 28,25.
  9.  Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
      och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
      >2 Krön. 28,5 f.
 10.  Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
      Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
 11.  Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
      utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
      honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
      honom."
      >2 Mos. 28,1. 4 Mos. 3,6 f.

 12.  Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
      son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
      Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
      Eden, Joas son;
 13.  av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
      Mattanja;
 14.  av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
      Ussiel.
 15.  Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
      konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
      rena HERRENS hus.
 16.  Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
      det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
      förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
      ut den i Kidrons dal.
 17.  De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
      och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
      förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
      sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
 18.  Då gingo de in till konung Hiskia och sade: "Vi hava renat hela
      HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
      skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
 19.  Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
      otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, Och de
      stå nu framför HERRENS altare."

 20.  Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
      staden och gick upp i HERRENS hus.
 21.  Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
      sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
      Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
      på HERRENS altare.
      >3 Mos. 4,14.
 22.  Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
      stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
      stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
      blodet på altaret.
      >3 Mos. 8,15, 19, 24. Hebr. 9,21.
 23.  Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
      församlingen, och de lade sina händer på dem.
      >2 Mos. 29,10. 3 Mos. 4,15.
 24.  Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
      komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
      hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
      Israel.

 25.  Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
      hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
      konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
      var givet av HERREN genom hans profeter.
      >1 Krön. 6,31 f. 16,4 f. 23,6 f. 25,1 f., 6.
 26.  Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
      prästerna med trumpeterna.
      >4 Mos. 10,8 f.
 27.  Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
      och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
      ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
      Israels konungs, instrumenter.
 28.  Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
      trumpeterna skallade -- allt detta ända till dess brännoffret
      var fullbordat.
 29.  Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
      som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
 30.  Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
      HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
      med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

 31.  Och Hiskia tog till orda och sade: "I haven nu tagit
      handfyllning till HERRENS tjänst.  Så träden nu hit och fören
      fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus."  Då förde
      församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
      sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
      >3 Mos. 7,12 f.
 32.  Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
      sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
      dessa till brännoffer åt HERREN.
 33.  Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
      av småboskapen.
 34.  Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
      på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
      leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
      prästerna hade helgat sig.  Ty i fråga om att helga sig hade
      leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
      >2 Krön. 30,3.
 35.  Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
      fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
      till brännoffren.

      Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
 36.  Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
      åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd



                   Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet

                         Hiskias påskhögtid.

  1.  Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
      också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
      HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
      påskhögtid.
      >2 Kon. 23,21. 2 Krön. 35,1.
  2.  Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
      Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
      >2 Mos. 12,2 f. 4 Mos. 9,10 f.
  3.  ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
      icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
      hunnit församla sig till Jerusalem.
      >2 Krön. 29,34.
  4.  Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
      så.
  5.  Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
      ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
      Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
      samfällt, såsom föreskrivet var.

  6.  Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
      förnämsta man och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
      konungens befallning, och sade: "I Israels barn, vänden om till
      HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
      om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
      konungarnas hand.
      >2 Krön. 28,20 f. Mal. 3,7.
  7.  Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
      HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
      såsom I själva haven sett.
      >2 Krön. 29,8 f.
  8.  Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
      underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
      han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
      att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
  9.  Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
      finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
      vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
      och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
      eder, om I vänden om till honom."
      >2 Mos. 34,7.
 10.  Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
      och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
      dem.
 11.  Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
      och kommo till Jerusalem.
 12.  Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
      endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
      överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

 13.  Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
      osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
      församling.
 14.  Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
      Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
      kastade dem i Kidrons dal.
 15.  Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
      prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
      helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
      >2 Krön. 29,34.
 16.  Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
      det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
      prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
      leviterna.
 17.  Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
      måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
      och så helga dem åt HERREN.
 18.  Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
      Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
      påskalammet på annat sätt än föreskrivet var.  Men Hiskia hade
      bett för dem och sagt: "HERREN, den gode, förlåte var och en
      >3 Mos. 7,21. 4 Mos. 9,6 f.
 19.  som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
      Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning."
 20.  Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

 21.  Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
      det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
      leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
      instrumenter, HERREN till ära.
 22.  Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
      förfarna i HERRENS tjänst.  Och de åto av högtidsoffren under de
      sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
      sina faders Gud.
 23.  Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
      sju dagar; och så höll man högtid med glädjs också under de sju
      dagarna.
 24.  Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
      församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
      och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
      tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur.  Och ett stort
      antal präster helgade sig.
      >2 Krön. 35,7 f.
 25.  Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
      så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
      ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
      som bodde i Juda.
 26.  Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
      sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
      skett i Jerusalem.
 27.  Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
      deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
      heliga boning.
      >4 Mos. 6,23 f.



                   Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet

                 Prästernas och leviternas underhåll.

  1.  När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
      varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
      stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
      altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
      dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
      barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
      >2 Kon. 18,4. 2 Krön. 32,12.

  2.  Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
      alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
      så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
      bestämda göromål när brännoffer och tackoffer skulle offras,
      till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
      till HERRENS läger.
      >3 Mos. 8,35. 4 Mos. 4,3 f.
  3.  Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
      nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
      att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
      högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
      >4 Mos. 28,1 f.
  4.  Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
      och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
      HERRENS lag.
      >4 Mos. 18,8 f. Neh. 13,10 f.
  5.  Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
      en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
      avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,22.
  6.  Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
      ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
      de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
      dem i särskilda högar.
  7.  I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
      månaden hade de slutat därmed.
  8.  När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
      HERREN och hans folk Israel.
  9.  Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
 10.  Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
      "Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
      hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
      HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
      stora rikedom."

 11.  Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
      HERRENS hus, och man inredde sådana.
 12.  Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
      gåvorna, allt på heder och tro.  Och överuppsyningsman däröver
      var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
      Simei.
 13.  Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
      Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
      hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
      Asarja, fursten i Guds hus.
 14.  Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
      sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
      skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
 15.  Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
      Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
      utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
      minste såväl som åt den störste.
      >5 Mos. 18,8. Jos. 21,9 f.
 16.  Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
      upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
      därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
      för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
      hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
      sina avdelningar.
 17.  Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
      efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
      voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
      åligganden, alltefter sina avdelningar.
      >1 Krön. 23,27 f.
 18.  Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
      späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro.  Ty på
      heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
 19.  Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
      utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
      åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
      upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

 20.  Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
      Gud, vad gott och rätt och sant var.
 21.  Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
      vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
      lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
      lyckades honom väl.



                   Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet

                Sanheribs tåg mot Juda.  Hans tjänares
                tal.  Sanheribs fall.  Hiskias sjukdom.
               Hans rikedom och sändebuden från Babel.
                             Hiskias död.

  1.  Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
      Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
      dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
      >2 Kon. 18,13 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,17 f.
  2.  Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
      Jerusalem,
  3.  rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
      täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
      hjälpte honom härmed.
  4.  Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
      för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: "När de
      assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
      myckenhet."
  5.  Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
      var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
      mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
      skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
      >2 Krön. 25,23.
  6.  Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
      till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
      uppmuntrande till dem och sade:
  7.  "Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
      förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
      med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
      >2 Kon. 6,16. 1 Joh. 4,4.
  8.  Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
      han skall hjälpa oss och föra våra krig.  Och folket tryggade sig
      vid Hiskias, Juda konungs, ord.
      >Jer. 17,5, 7.

  9.  Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela
      sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem,
      till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
      Jerusalem, och lät säga:
 10.  "Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
      eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
 11.  Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
      och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
      assyriske konungens hand.'
 12.  Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
      altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
      skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
      >2 Krön. 31,1.
 13.  Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
      alla folk?  Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
      länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
 14.  Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
      spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
      min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
      hand!"
 15.  Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
      honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
      förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
      hand.  Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
      min hand!"
 16.  Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
      tjänare Hiskia.
 17.  Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
      Gud, och talade mot honom så: "Lika litet som de gudar som
      dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
      ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
      ur min hand."
 18.  Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
      hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
      att man sedan skulle kunna intaga staden.
 19.  Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
      främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

 20.  Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
      son, och ropade till himmelen.
      >2 Kon. 19,14 f.
 21.  Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
      stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
      konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
      sitt land.  Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
      där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
      >2 Kon. 19,35 f. Jes. 37,36 f.
 22.  Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
      den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
      beskyddade dem på alla sidor.
 23.  Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
      gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
      av alla folk.

 24.  Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk.  Då bad han till HERREN, och
      han svarade honom och gav honom ett undertecken.
      >2 Kon. 20,1 f. Jes. 38,1 f.
 25.  Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
      bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
      över honom och över Juda och Jerusalem.
 26.  Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
      Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
      icke, så länge Hiskia levde.

 27.  Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
      byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
      för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
      dyrbara håvor av andra slag,
 28.  så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
      ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
      skaffat för sina fållor.
 29.  Och han hade byggt sig städel och förvärvat sig stor rikedom på
      får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
      ägodelar.
 30.  Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
      ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad.  Och Hiskia var
      lyckosam i allt vad han företog sig.
 31.  Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
      skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
      i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
      att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
      >5 Mos. 8,2. 2 Kon. 20,12 f. Jes. 39,1 f.

 32.  Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
      det finnes upptecknat i "Profeten Jesajas, Amos' sons, syner", i
      boken om Judas och Israels konungar.
      >2 Kon. 20,20 f.
 33.  Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
      på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
      Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
      död.  Och hans son Manasse blev konung efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet

                  Manasse och Amon konungar i Juda.

  1.  Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiofem år i Jerusalem.
      >2 Kon. 21,1 f.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
      seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
  3.  Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
      brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
      tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
      >2 Krön. 31,1.
  4.  Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
      sagt: "I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid."
      >5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
  5.  Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
      förgårdarna till HERRENS hus.
  6.  Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
      teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
      andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
      HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
  7.  Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
      om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
      "Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
      Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
      >2 Krön. 7,16.
  8.  Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
      som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
      allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
      och rätter som de hava fått genom Mose."
  9.  Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
      gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
      barn.

 10.  Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
      därpå.
      >2 Kon. 21,10 f.
 11.  Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
      dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
      kopparfjättrar och förde honom till Babel.
      >5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
 12.  Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
      och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
 13.  Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
      bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
      konung.  Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
 14.  Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
      Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
      gjorde den mycket hög.  Och han insatte krigshövitsmän i alla
      befästa städer i Juda.
 15.  Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
      HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
      berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
      utanför staden.
 16.  Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
      lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
      Gud.
 17.  Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
      sin Gud.
      >1 Kon. 3,2.

 18.  Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
      och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
      Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
      >2 Kon. 21,17 f.
 19.  Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
      och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
      och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
      härom är skrivet i Hosais krönika
 20.  Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      där han bodde.  Och hans son Amon blev konung efter honom.

 21.  Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade två år i Jerusalem.
      >2 Kon, 21,19 f.
 22.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
      hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
      göra offrade Amon, och han tjänade dem.
 23.  Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
      hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
 24.  Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
      hemma i hans hus.
 25.  Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
      konung Amon.  Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
      konung efter honom.



                   Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Begynnelsen av hans
                reformation.  Anordningar för att sätta
                 templet i stånd.  Lagboken funnen av
                 översteprästen Hilkia.  Profetissan
                      Huldas svar till konungen.
                Fortsättningen av Josias reformation.

  1.  Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
      trettioett år i Jerusalem.
      >2 Kon. 22,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
      Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
      vänster.

  3.  I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
      begynte han att söka sin fader Davids Gud och i det tolfte året
      begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
      Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
  4.  Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
      voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
      och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
      och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
      dem.
      >2 Kon. 23,6.
  5.  Och prästernas ben brände han upp på deras altaren.  Så renade
      han Juda och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,16.
  6.  Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
      genomsökte han överallt husen.
  7.  Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
      belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
      Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

  8.  Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
      landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
      hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
      sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
  9.  Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
      penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
      leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
      Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
      Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
 10.  de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
      tillsyningsmän vid HERRENS hus.  Sedan gåvos penningarna av dessa
      män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
      med att laga huset och sätta det i stånd,
 11.  de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
      huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
      timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
      >2 Krön. 24,7.
 12.  Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
      tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
      och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
      av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
      musikinstrumenter.
 13.  De hade ock tillsyn över bärarna, så att föreståndare funnos för
      alla arbetarna vid de särskilda göromålen.  Av leviterna togos
      ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

 14.  När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
      hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
      given genom Mose
 15.  Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: "Jag
      har funnit lagboken i HERRENS hus."  Och Hilkia gav boken åt
      Safan.
 16.  Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
      berättelse inför konungen och sade: "Allt vad dina tjänare hava
      fått i uppdrag att göra, det göra de.
 17.  Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
      hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna."
 18.  Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
      "Prästen Hilkia har givit mig en bok."  Och Safan föreläste därur
      för konungen
 19.  När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
 20.  Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
      Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
      och sade:
 21.  "Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
      Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
      blivit funnen.  Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
      över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
      icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok."

 22.  Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
      profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
      son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
      staden.  Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
 23.  Då svarade hon dem: "Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
      den man som har sänt eder till mig:
 24.  Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
      skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
      skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung --
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 25.  detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
      andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
      verk.  Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
      bliva utsläckt.
 26.  Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
      till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
      angående de ord som du har hört:
 27.  Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
      när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
      ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
      inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
 28.  Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
      till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
      all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
      dess invånare."  Och de vände tillbaka till konungen med detta
      svar.

 29.  Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
      och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,1 f.
 30.  Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
      Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
      folket, ifrån den störste till den minste.  Och han läste upp för
      dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
      HERRENS hus.
 31.  Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
      ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
      hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
      hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
      som voro skrivna i denna bok.
      >2 Krön. 15,12.
 32.  Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
      förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
      Guds, förbund.
 33.  Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
      landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
      HERREN, sin Gud.  Så länge han levde, veko de icke av ifrån
      HERREN, sina fäders Gud.



                   Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet

               Josias påskhögtid.  Hans död vid Megiddo.

  1.  Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
      påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
      >2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
  2.  Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
      tjänstgöringen i HERRENS hus.
  3.  Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
      voro helgade åt HERREN: "Sätten den heliga arken i det hus som
      Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt.  Den skall icke
      mer vara en börda på edra axlar.  Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
      hans folk Israel.
      >4 Mos. 7,9.
  4.  Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
      vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
      Salomos föreskrifter,
  5.  och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
      meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
      levitisk familj kommer på vart skifte.
  6.  Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
      edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose."

  7.  Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
      dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
      alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
      ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
      egendom.
      >2 Krön. 30,24.
  8.  Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
      folket, åt prästerna och leviterna.  Hilkia, Sakarja och Jehiel,
      furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
      lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
  9.  Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
      Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
      leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
      påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

 10.  Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
      sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
      efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
 11.  Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
      blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
 12.  Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
      meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
      offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok.  På
      samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
      >3 Mos. 3,14 f.
 13.  Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
      tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
      delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
      >2 Mos. 12,8 f.
 14.  Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
      prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
      offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
      till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
 15.  Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
      Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
      dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
      ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
      redde till åt dem.
      >1 Krön. 25,1 f.

 16.  Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
      man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
      såsom konung Josia hade bjudit.
 17.  De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
      firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
 18.  En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
      profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
      en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
      prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
      voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
 19.  I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

 20.  Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
      drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
      som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
      >2 Kon. 23,29 f.
 21.  Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: "Vad har du
      med mig att göra, du Juda konung?  Det är icke mot dig jag nu
      kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
      skynda.  Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
      till vara, så att han icke fördärvar dig."
 22.  Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
      Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
      ord, som dock kommo från Guds mun.  Och det kom till strid på
      Megiddos slätt.
 23.  Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
      till sina tjänare: "Bären mig undan, ty jag är svårt sårad."
 24.  Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
      hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
      andan och blev begraven där hans fäder voro begravna.  Och hela
      Juda och Jerusalem sörjde Josia.
      >Sak. 12,11.
 25.  Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia.  Och alla sångare och
      sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
      gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
      Israel.  De finnas upptecknade bland "Klagosångerna".

 26.  Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
      gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
 27.  och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
      under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
      Juda konungar



                   Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet

                 Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
                konungar i Juda.  Jerusalems förstöring
                 genom Nebukadnessar.  och Juda rikes
                       undergång.  Kores' påbud.

  1.  Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
      konung i Jerusalem efter hans fader.
      >2 Kon. 23,30 f.
  2.  Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader i Jerusalem.
  3.  Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
      en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
  4.  Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
      över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
      men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
      honom till Egypten.

  5.  Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Han gjorde vad ont var i HERRENS,
      sin Guds, ögon.
  6.  Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
      fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
      Babel.
      >2 Kon. 24,1 f.
  7.  Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
      Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
      >Dan. 1,2.

  8.  Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
      gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
      det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar.  Och
      hans son Jojakin blev konung efter honom.
      >2 Kon. 24,5 f.

  9.  Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem.  Han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
      >2 Kon. 24,8 f.
 10.  Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
      hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
      hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
      Jerusalem.

 11.  Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.
      >2 Kon. 24,18 f. Jer. 37,1 f. 52,1 f.
 12.  Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
      sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
 13.  Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
      vid Gud.  Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
      att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
      >Hes. 17,13 f.
 14.  Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
      storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
      orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
 15.  Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
      titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
      folk och sin boning.
 16.  Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
      bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
      växte så, att ingen bot mer fanns.
 17.  Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
      unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
      ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
      blev givet i hans hand.
      >2 Kon. 25.1 f.
 18.  Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
      HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
      allt förde han till Babel.
 19.  Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
      alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
      dyrbara föremål som funnos där.
 20.  Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
      till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
      till dess att perserna kommo till väldet --
 21.  för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas --
      alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
      sabbater.  Ty medan det låg öde, hade det sabbat -- till dess att
      sjuttio år hade gått till ända.
      >3 Mos. 26,34 f. Jer. 25,12. 29,10. Dan. 9,2.

 22.  Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
      HERREN -- för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
      fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
      lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
      följande:
      >Esr. 1,1 f. Jes. 44,28.
 23.  "Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
      HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
      bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.  Vemhelst nu bland eder,
      som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
      drage ditupp."

Книго

[X]