Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Abisag från Sunem hos konung David.
Adonias försök att upphäva sig till
konung. Salomo Davids efterträdare på
tronen.
1. Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
varm.
2. Då sade hans tjänare till honom: "Må man för min herre konungens
räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din
famn, så bliver min herre konungen varm"
3. Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
4. Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
5. Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: "Det är jag som
skall bliva konung." Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
därtill ock femtio man som löpte framför honom.
>2 Sam. 3,4. 15,1. 1 Krön. 3,2.
6. Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: "Varför
gör du så?" Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
honom näst efter Absalom.
>2 Sam. 14,25.
7. Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
understödde honom.
>1 Kon. 2,22, 28.
8. Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan
Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.
>2 Sam. 28,8, f.
9. Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
Sobeletstenen, som ligger vid Rogelskallan; och han inbjöd dit
alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
i konungens tjänst.
>Jos. 15,7. 18,l6.
10. Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
inbjöd han icke.
11. Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: "Du har väl hört
att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
David vet därom?
12. Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
liv och din son Salomos liv.
13. Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min
herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
tron? Varför har då Adonia blivit konung?'
14. Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
dig komma in och bekräfta dina ord."
15. Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var
nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
16. Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade
konungen: "Vad önskar du?"
17. Hon sade till honom: "Min herre, du har ju själv lovat din
tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall
bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.'
18. Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
konung, ännu icke har fått veta det.
19. Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
inbjudit.
20. På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
min herre konungens tron efter honom.
21. Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
såsom brottslingar."
22. Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
Natan.
23. Och man anmälde det för konung en och sade: "Profeten Natan är
här." När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
sitt ansikte för konungen.
24. Och Natan sade: "Min herre konung, är det väl du som har sagt
att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
på din tron?
25. Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!'
26. Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
27. Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utgått då har
låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
konungens trön efter honom?"
28. Då svarade konung David och sade: "Kallen hit till mig
Bat-Seba." När hon nu kom inför konungen och stod inför
konungen,
29. betygade konungen med ed och sade: "Så sant HERREN lever, han
som har förlossat mig från all nöd:
>2 Sam. 4,9.
30. såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
sade: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
sitta på min tron i mitt ställe', så vill jag denna dag göra."
31. Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
för konungen och sade: "Må min herre, konung David, leva
evinnerligen!"
32. Och konung David sade: aKallen till mig prästen Sadok och
profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför
konungen,
33. sade konungen till dem: "Tagen eder herres tjänare med eder och
sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
till Gihon.
>2 Krön 32,30. 33,14.
34. Där må prasten Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: 'Leve konung
Salomo!'
35. Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
mitt ställe. Ty det år honom jag har förordnat att vara furste
över Israel och Juda."
36. Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: "Amen. Så
bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
37. Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
herres, konung Davids, tron."
38. Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
son, ditned, jämte kereteerna och peleteerna, och satte Salomo
på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
>2 Sam. 8,18. 1 Krön. 18,l7.
39. Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
"Leve konung Salomo!"
>1 Sam. 10,24. 2 Kon. 11,l2. 1 Krön. 29,22.
40. Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
kunde rämna av deras rop.
41. Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde
basuilljudet, sade han: "Varför höres detta larm från staden?"
42. Medan han ännu talade, kom Jo natan, prästen Ebjatars son; och
Adonia sade: "Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
ett gott glädjebudskap att förkunna."
43. Jonatan svarade och sade till Adonia: "Nej, vår herre, konung
David, har gjort Salomo till konung.
44. Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
Natan-och Benaja, Jojadas son, jämte kereteerna och peleteerna,
och de hava satt honom på konungens mulåsna.
45. Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Sihon smort
honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det
buller som I haven hört.
46. Salomo sitter nu ock på konungatronen.
47. Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
konung David, och sagt: 'Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.'
Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
48. ja, konungen har sagt så: 'Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
ögon har fått se det!"
49. Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
50. Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
bort och fattade i hornen på altaret.
>2 Mos. 27,2.
51. Och det blev berättat för Salomo: "Se, Adonia fruktar för konung
Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
'Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
döda sin tjänare med svärd.'"
52. Då sade Salomo: "Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
bliver funnet hos honom, så skall han dö."
>1 Sam. 14,45.
53. Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade
Salomo till honom: "Gå hem till ditt."
Första Konungaboken, 2 Kapitlet
Davids sista ord till Salomo. Hans död
och begravning. Adonias, Ebjatars, Joabs
och Simeis straff.
1. Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
Salomo och sade:
2. "Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
såsom en man.
>Jos. 23,14.
3. Och håll vad HERREN, din Gud bjuder dig hålla, så att du vandrar
på hans vägar och håller hans stadga, hans bud och rätter och
vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
>5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23,6.
4. så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' --
sade han -- 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
dig.'
>2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f.
5. Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
huru han gjorde mot de två härhövitsmannen i Israel, Abner, Ners
son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
>2 Sam 3,27. 20,9 f.
6. Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
frid fara ned i dödsriket.
7. Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
>2 Sam. 17,27 f. 19,31 f.
8. Vidare har du hos dig Simei, deras son, benjaminiten från
Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'
>2 Sam. 16,5 f. 19,16 f.
9. Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
grå hår med blod fara ned i dödsriket."
10. och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad.
>2 Sam. 5,7. Apg. 2,29. 13,26.
11. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f.
12. Och Salonlo satte sig på sin fader Davids tron, och han
konungamakt blev starkt befäst.
13. Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon
frågade då: "Har du gott att meddela?" Han svarade: "Ja."
14. Därefter sade han: "Jag har något att tala med dig om." Hon
svarade: "Tala."
15. Då sade han: "Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
>1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28,5.
16. Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig." Hon
svarade honom: "Tala."
17. Då sade han: "Säg till konung Salomo -- dig visar han ju icke
bort -- att han giver mig Abisag från Sunem till hustru."
>1 Kon. 1.3 f.
18. Bat-Seba svarade: "Gott! Jag skall, själv tala med konungen om
dig."
19. Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
högra sida.
20. Därefter sade hon: "Jag har en enda liten bön till dig. Visa
icke bort mig." Konungen svarade henne: "Framställ din bön, min
moder; jag vill ingalunda visa bort dig.
21. Då sade hon: "Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
till hustru."
22. Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: "Varför begär
du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna
begära konungadömet åt honom -- han är ju min äldste broder --
ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son."
>1 Kon. 1,7, 19.
23. Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: "Gud
straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
få umgälla att han har talat detta.
24. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas."
25. Därefter sände konung Saloma åstad och lät utföra detta genom
Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
26. Och till prästen Ebjatar sade konungen: "Gå bort till ditt
jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
allt vad han har fått lida.
>1 Sam. 22,20 f. 2 Sam. 15,24.
27. Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
hade talat i Silo över Elis hus.
>1 Sam. 2,30 f.
28. Då nu ryktet härom kom till Joab -- som ju hade slutit sig till
Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom -- flydde
han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
29. Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
åstad Benaja, Jojadas son, och sade: "Gå och stöt ned honom."
>1 Kon. 1,50.
30. När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: "Så
säger konungen: Gå bort härifrån." Men han svarade: "Nej; här
vill jag dö." När Benaja framförde detta till konuugen och sade:
"Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig",
31. sade konungen till honom: "Gör såsom han har sagt, stöt ned
honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
>2 Mos. 21,14.
32. Och må HERREN låta hans blod; komma tillbaka över hans eget
huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
i Juda.
>2 Sam. 3,27. 20,9 f.
33. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
efterkommandes huvud for evigt. Men åt David och hans
efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
till wvig tid.
>2 Sam. 3,29.
34. Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
35. Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.
>1 Sam. 2,35. 1 Kon. 4,4. 1 Krön. 29,22.
36. Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
37. Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget
huvud."
38. Simei sade till konungen: "Vad du har talat är gott; såsom min
herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra." Och Simei
bodde i Jerusalem en lång tid.
39. Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för
Simei och sade: "Dina tjänare äro i Gat."
>1 Sam. 27,2.
40. Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså
åstad oah hämtade sina tjänare från Gat.
41. Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
42. sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
"Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och
begiver dig hit eller dit skall du döden dö'? Och du svarade
mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.'
43. Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
som jag har givit dig?"
44. Och konungen sade ytterligare till Simei: "Du känner själv allt
det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
eget huvud.
>2 Sam. 16,5 f. Ps. 54,7. 62,13.
45. Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
bliva befäst inför HERREN till evig tid."
46. På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev
befäst i Salomos hand.
Första Konungaboken, 3 Kapitlet
Salomos förmälning. Hans offer och dröm
i Gibeon. Hans domarvishet.
1. Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
>1 Kon. 7,8. 9,24.
2. Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
>2 Krön. 33,17.
3. Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
offereld där.
4. Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
på altaret där.
>1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
5. I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
natten; Gud sade: "Bed mig om vad du vill att jag skall giva
dig."
>2 Krön. 1,7 f.
6. Salomo svarade: "Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt
honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
hans tron, såsom ju nu har skett.
>1 Kon. 1,48.
7. Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
förstår att vara ledare och anförare.
8. Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
för sin myckenhets skull.
>1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
9. Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?"
10. Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
11. Och Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om sådant och
icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
akta på vad rätt är,
12. se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
>1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
13. Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
vara din like.
>Vish. 7,11. Matt. 6,83.
14. Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
länge leva."
>5 Mos. 4,40.
15. Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när
han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.
16. Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
inför honom.
17. Och den ena kvinnan sade: "Hör mig, herre. Jag och denna kvinna
bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
18. Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att
någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
huset.
19. Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
honom.
20. Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
döde son lade hon i min famn.
21. När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om
morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
fött."
22. Då sade den andra kvinnan: "Det är icke så. Min son är den som
lever, och din son är den som är död." Men den första svarade:
"Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den
som lever." Så tvistade de inför konungen.
23. Då sade konungen: "Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det
är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som
lever.'"
24. Därefter sade konungen: "Tagen hit ett svärd." Och när man hade
burit svärdet fram till konungen,
25. sade konungen: "Huggen det levande barnet i två delar, och given
den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra."
26. Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen --
hon sade: "Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
det icke." Men den andra sade: "Må det vara varken mitt eller
ditt; huggen det itu."
>Jes. 49,15.
27. Då tog konungen till orda och sade: "Given henne det levande
barnet; döden det icke. Hon är dess moder."
28. När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
i honom till att skipa rätt.
Första Konungaboken, 4 Kapitlet
Salomos ämbetsmän och hovstat. Hans
vishet.
1. Konung Salomo var nu konung över hela Israel.
2. Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var
präst;
3. Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat,
Ahiluds son, var kansler;
4. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro
präster;
>1 Kon. 2,26 f., 35.
5. Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst,
var konungens vän[1];
6. Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten
över de allmänna arbetena.
>2 Sam. 20,24. 1 Kon. 5,13 f.
7. Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle
sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade
årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov.
8. Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd;
9. Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan;
10. Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet;
11. Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor -- denne fick Salomos dotter Tafat
till hustru --;
12. Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av
Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från
Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam;
13. Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar,
som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger
i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar;
14. Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim;
15. Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo,
Basemat, till hustru;
16. Baana, Husais son, i Aser och Alot;
17. Josafat, Paruas son, i Isaskar;
18. Simei, Elas son, i Benjamin;
19. Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört
Sihon, amoreernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast
en enda fogde fanns i det landet.
20. Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid
havet; och man åt och drack och var glad.
>1 Mos. 13,16. 22,17. 2 Sam. 17,11. 1 Kon. 3,8.
21. Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
filisteernas land och ända ned till Egyptena gräns; de förde
skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
levde.
>2 Kron. 9,26.
22. Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
korer fint mJöl och sextio korer vanligt mjöl,
23. tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
24. Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
han hade fred på alla sidor, runt omkring,
25. Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
länge Salomo levde.
>3 Mos. 26,6. Dom. 20,1 Mik. 4,4. Sak. 3,10.
26. Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
ridhästar.
>1 Kon. 10,26. 2 Krön. 1,14. 9,25.
27. Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
bord; de läto intet fattas.
28. Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.
29. Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
30. så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
och all Egyptens vishet.
31. Han var visare än alla andra människor, visare än efraiten Etan
och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
honom gick ut bland alla folk runt omkring.
>1 Krön. 2,6. Ps. 88,1. 89,1.
32. Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett
tusen fem.
33. Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om
fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
>Vish. 7,20.
34. Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.
>1 Kon. 10,1 f., 24.
[1] Se Vän i Ordförkl.
[2] Se Ordspråk i Ordförkl.
Första Konungaboken, 5 Kapitlet
Vänskapen mellan Hiram och Salomo.
Förberedelser till tempelbyggnaden.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
>2 Sam. 5,11. 1 Krön. 14,1. 2 Krön. 2,3 f.
2. Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
3. "Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
hans fötter
4. Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
5. Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,18. 1 Krön. 22,10. 28,6.
6. Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola
mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
skicklig att hugga virke som sidonierna."
7. Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
sade: "Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
vis son till att regera över detta talrika folk!"
>1 Koh. 10,9.
8. Och Hiram sände till Salomo och lät säga: "Jag har hört det
budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i
fråga om cederträ och cypressträ.
9. Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
förse mitt hus med livsmedel."
10. Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
begärde.
11. Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav
Salomo åt Hiram för vart år.
12. Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
förbund med varandra.
>1 Kon. 3,12.
13. Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
14. Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
>1 Kon. 4,6.
15. Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
tusen som höggo sten i bergen,
>2 Kron. 2,2, 18.
16. förutom de överfogdar som av Salorno voro anställda över
arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
som utförde arbetet.
17. Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
18. Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän ocll männen
från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
som behövdes till att bygga huset.
>Hes. 27,9.
Första Konungaboken, 6 Kapitlet
Tempelbyggnaden.
1. I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur
Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över
Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han
bygga huset åt HERREN.
>2 Kron. 3,1 f.
2. Huset som konung Salomo byggde åt HERREN var sextio alnar långt,
tjugu alnar brett och trettio alnar högt.
3. Förhuset framför tempelsalen var tjugu alnar långt, framför
husets kortsida, och tio alnar brett, där det låg framför huset.
4. Och han gjorde fönster på huset, slutna fönster, med bjälkramar.
5. Och runt omkring huset, utmed dess vägg, uppförde han en
ytterbyggnad, som gick runt omkring husets väggar, både utmed
tempelsalen och utmed koret; och han gjorde däri sidokamrar runt
omkring.
6. Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den
mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han
hade gjort avsatser på huset runt omkring utvändigt, för att
icke behöva göra fästhål i husets väggar.
7. Och när huset uppfördes, byggdes det av sten som hade blivit
färdighuggen vid stenbrottet; alltså hördes varken hammare eller
yxa eller andra järnverktyg vid huset, när det byggdes.
>1 Kon. 5,17 f.
8. Dörren till mellersta sidokammaren hade sin plats på husets
södra sida, och genom en trappgång kom man upp till den
mellersta våningen, och från den mellersta våningen upp till den
tredje.
9. Så byggde han huset och fullbordade det. Och han panelade huset
med inläggningar och med cederplankor i rader.
10. Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem
alnar höga; och den var fäst vid huset med cederbjälkar.
11. Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade:
12. "Med detta hus som du nu bygger skall så ske: om du vandrar
efter mina stadgar och gör efter mina rätter och håller alla
mina bud och vandrar efter dem, så skall jag på dig uppfylla
mitt ord, det som jag talade till din fader David:
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 9,4 f.
13. jag skall bo mitt ibland Israels barn ach skall icke övergiva
mitt folk Israel."
>2 Mos. 29,45. 3 Mos. 26,11.
14. Så byggde nu Salomo huset och fullbordade det.
15. Han täckte husets väggar invändigt med bräder av cederträ. Från
husets golv ända upp till takbjälkarna överklädde han det med
trä invändigt; husets golv överklädde han med bräder av
cypressträ.
16. Och han täckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med
bräder av cederträ, från golvet ända upp till bjälkarna; så
inrättade han rummet därinne åt sig till ett kor: det
allraheligaste.
17. Och fyrtio alnar mätte den del av huset, som utgjorde
tampelsalen därframför.
18. Och innantill hade huset en beläggning av cederträ med
utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans
var där av cederträ, ingen sten syntes.
19. Och ett kor inredde han i det inre av huset för att där ställa
HERRENS förbundsark.
20. Och framför koret, som var tjugu alnar långt, tjugu alnar brett
och tjugu alnar högt, och som han överdrog med fint guld, satte
han ett altare, överklätt med cederträ.
21. Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld. Och med
kedjor av guld stängde han för koret; och jämväl detta överdrog
han med guld.
22. Alltså överdrog han hela huset med guld, till dess att hela
huset var helt och hållet överdraget med guld. Han överdrog ock
med guld hela det altare som hörde till koret.
23. Och till koret gjorde han två keruber av olivträ. Den ena av dem
var tio alnar hög;
>2 Mos. 26,18 f. 37,7 f.
24. och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra
vinge var ock fenl alnar, så att det var tio alnar från den ena
vingspetsen till den andra.
25. Den andra keruben var ock tio alnar. Båda keruberna hade samma
mått och samma form:
26. den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
27. Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna
bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den
ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra
väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid
varandra.
28. Och han överdrog keruberna med guld.
29. Och alla husets väggar runt omkring utsirade han med snidverk i
form av keruber, palmer och blomsterband; så både i det inre
rummet och i det yttre.
30. Och husets golv överdrog han med guld; så både i det inre rummet
och i det yttre.
31. För ingången till koret gjorde han dörrar av
olivträ. Dörrinfattningen hade formen av en femkant.
32. Och de båda dörrarna av olivträ prydde han med utsirningar i
form av keruber, palmer och blomsterband, och överdrog dem med
guld; han lade ut guldet över keruberna och palmerna.
33. Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av
olivträ, i fyrkant,
34. och två dörrar av cyprpress, var dörr bestående av två
dörrhalvor som kunde vridas.
35. Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och
överdrog dem med guld, som lades jämnt över snidverken.
36. Vidare byggde han den inre förgårdsmuren av tre varv huggna sten
nar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.
37. I det fjärde året blev grunden lagd till HERRENS hus, i månaden
Siv.
38. Och i det elfte året, månaden Bul, det är den åttonde månaden,
var huset färdigt till alla sina delar alldeles såsom det skulle
vara. Han byggde alltså därpå i sju år.
Första Konungaboken, 7 Kapitlet
Salomos palats. Jakin och Boas;
kopparhavet; de tio bäckenställen med
sina bäcken; andra föremål som hörde
till Herrens hus.
1. Men på sitt eget hus byggde Salomo i tretton år, innan han fick
hela sitt hus färdigt.
2. Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar långt, femtio alnar
brett och trettio alnar högt, med fyra rader pelare av cederträ
och med huggna bjälkar av cederträ ovanpå pelarna.
3. Det hade ock ett tak av cederträ över sidokamrarna, vilka vilade
på pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad.
4. Och det hade bjälklag i tre rader; och fönsteröppningarna sutto
mitt emot varandra i tre omgångar.
5. Alla dörröppningar och dörrposter voro fyrkantiga, av bjälkar;
och fönsteröppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre
omgångar.
6. Vidare gjorde han pelarförhuset, femtio alnar långt och trettio
alnar brett, och framför detta också ett förhus med pelare, och
med ett trapphus framför dessa.
7. Och han gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt,
domsförhuset; det var belagt med cederträ från golv till tak.
8. Och hans eget hus, där han själv skulle bo, på den andra gården,
innanför förhuset, var byggt på samma sätt. Salomo byggde ock
ett hus, likadant som detta förhus åt Faraos dotter, som han
hade tagit till hustru.
>1 Kon. 3,1. 9,24.
9. Allt detta var av dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock
och sågade med såg invändigt och utvändigt, alltsammans, ända
ifrån grunden upp till taklisterna; och likaså allt därutanför,
ända till den stora förgårdsmuren.
10. Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio
alnars längd och av åtta alnars längd.
11. Därovanpå lågo dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock,
ävensom cederbjälkar.
12. Och den stora förgårdsmuren där runt omkring var uppförd av tre
varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. Så
var det ock med den inre förgårdsmuren till HERRENS hus, så
jämväl med husets förhus.
13. Och konung Salomo sände och lät hämta Hiram från Tyrus.
>2 Krön. 2,13 f.
14. Denne var son till en änka av Naftali stam, och hans fader var
en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och
förstånd och kunskap i fullt mått till att utföra alla slags
arbeten av koppar. Han kom nu till konung Salomo och utförde
alla hans arbeten.
>2 Mos. 31,3 f.
15. Han förfärdigade de båda pelarna av koppar. Aderton alnar hög
var den ena pelaren, och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget
av den andra pelaren.
>2 Kon. 25,17. 2 Krön. 3,15 f. Jer. 52,21 f.
16. Han gjorde ock två pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att
sätta ovanpå pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar högt.
17. Nätlika utsirningar, som bildade: ett nätverk, hängprydnader i
form av kedjor funnos på pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna,
sju på vart pelarhuvud.
18. Och han gjorde pelarna så, att två rader gingo runt omkring över
det ena av de nätverk som tjänade till att betäcka
pelarhuvudena, vilka höjde sig över granatäpplena; och likadant
gjorde han på det andra pelarhuvudet.
19. Och pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna inne i förhuset voro
utformade till liljor, och mätte fyra alnar.
20. På båda pelarna funnos pelarhuvuden, också ovantill ibvid den
bukformiga delen inemot nätverket. Och granatäpplena voro två
hundra, i rader runt omkring, över det andra pelarhuvudet.
21. Pelarna ställde han upp vid förhuset till tempelsalen. Åt den
pelare han ställde upp på högra sidan gav han namnet Jakin, och
åt den han ställde upp på vänstra sidan gav han namnet Boas.
22. Överst voro pelarna utformade till liljor. Så blev då arbetet
med pelarna fullbordat.
23. Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snare mätte dess omfång.
>2 Krön. 4,2 f. Jer. 52,20.
24. Och under kanten voro gurklika sirater, som omgåvo det runt
omkring -- tio alnar brett som det var -- så att de gingo runt
omkring havet. De gurklika siraterna sutto i två rader, och de
voro gjutna i ett stycke med det övriga.
25. Det stod på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster,
tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå
dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
26. Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bagare, i form av en utslagen lilja. Det rymde två
tusen bat.
27. Vidare gjorde han de tio bäckenställen, av koppar. Vart ställ
var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt.
>2 Krön. 4,14.
28. Och på följande sätt voro dessa ställ gjorda. De voro försedda
med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan
hörnlisterna.
29. På dessa sidolister mellan hörnlisterna funnos avbildade lejon,
tjurar och keruber, och likaså på hörnlisterna upptill. Under
lejonen och tjurarna sutto nedhängande blomsterslingor.
30. Vart ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och
dess fyra fötter voro forsedda med bärarmar. Dessa bärarmar voro
gjutna till att sitta under bäckenet, och mitt för var och en
sutto blomsterslingor.
31. Sin öppning hade det inom kransstycket, som höjde sig en aln
uppåt. öppningen i detta var rund; det var så gjort, att det
kunde tjäna såsom underlag, och det mätte en och en halv
aln. Också på dess öppning funnos utsirningar. Men sidolisterna
därtill voro fyrkantiga, icke runda.
32. De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens hållare
vore fasta vid bäckenstället. Vart hjul mätte en och en halv
aln.
33. Hjulen voro gjorda såsom vagnshjul; och deras hållare, deras
ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna.
34. Fyra bärsrmar funnos på vart stall, i de fyra hörnen; bärarmarna
voro gjorda i ett stycke med sitt stall.
35. Överst på vart ställ var en helt och hållet rund uppsats, en
halv aln hög; och ovantill på vart ställ sutto dess hållare, så
ock dess sidolister gjorda i ett stycke därmed.
36. Och på hållarnas ytor och på sidolisterna inriktade han keruber,
lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns på var och en, så
ock blomsterslingor runt omkring.
37. På detta sätt gjorde han de tio bäckenställen; de voro alla
gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form
38. Han gjorde ock tio bäcken, av koppar. Fyrtio bat rymde vart
bäcken, och vart bäcken mätte fyra alnar; till vart och ett av
de tio bäckenställen gjordes ett bäcken.
>2 Krön. 4,6.
39. Och han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och
fem på vänstra sidan om huset. Och havet ställde han på högra
sidan om huset, åt sydost.
>2 Krön. 4,10.
40. Hirom gjorde dessa bäcken, så ock skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för HERRENS hus:
>2 Mos. 27,3. 2 Krön. 4,11 f.
41. nämligen två pelare, och de två klotformiga pelarhuvuden som
sutto ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
42. därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken,
två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle
bliva betäckta,
43. Vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på
bäckenställen,
44. så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under
havet,
45. vidare askkärlen, skovlarna och skålarna, korteligen, alla redan
nämnda föremål som Hiram gjorde åt konung Salomo för HERRENS
hus. Allt var av polerad koppar.
46. På Jordånslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Saretan.
47. Och för den övermåttan stora myckenhetens skull lämnade Salomo
alla föremålen ovägda, så att kopparens vikt icke blev utrönt.
48. Salomo gjorde ock alla övriga föremål som skulle finnas i
HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som
skådebröden skulle ligga på,
>2 Krön. 4,19 f.
49. så ock ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra
framför koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och
lamptängerna av guld,
>2 Krön. 4,7.
50. vidare faten, knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten,
av fint guld, äntligen de gyllene gångjärnen till de dörrar som
ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till
de dörrar i buset, som ledde till tempelsalen.
51. Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS
hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade
helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in
i skattkamrarna i HERRENS hus.
>2 Sam. 8,7,11 f. 2 Kron. 5,1.
Första Konungaboken, 8 Kapitlet
Herrens ark föres in i templet. Templet
inviges.
1. Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung
Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från
Davids stad, det är Sion.
>2 Sam. 5,9. 2 Krön. 5,2 f.
2. Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under
högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
3. När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
prästerna upp arken.
4. Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte
alla heliga foremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna
hämtade det ditupp.
>4 Mos. 4,15.
5. Och konung Salomo stod framfor arken jamte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
>2 Sam. 6,13.
6. Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
>2 Mos. 26,33 f.
7. Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken
stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av
keruberna.
8. Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från
helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre
ute. Och de hava blivit kvar dar ända till denna dag.
9. I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade
lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels
barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
>2 Mos. 25,16, 21. Hebr. 9,4.
10. Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn
HERRENS hus,
>2 Mos. 40,34. 4 Mos. 9,15.
11. så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
>2 Krön. 7,1 f.
12. Då sade Salomo: "HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
>2 Mos. 19,9. 20,21. 3 Mos. 16,2. 5 Mos. 4,11. 2 Krön. 6,1 f.
13. Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där
du må förbliva till evig tid."
14. Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
15. Han sade: "Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har
fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han
sade:
16. 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har
jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i
den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag
utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
>2 Sam. 7,6, 13.
17. Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
>2 Sam. 7,2. 1 Kron. 17,1 28,2.
18. men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
19. dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,12 f
20. Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
min fader Davids ställe och sitte nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
21. Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras
det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut
ur Egyptens land."
22. Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels
hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
23. och sade: "HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i
himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar
nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt
hjärta,
24. du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand,
såsom nu har skett.
25. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänaren
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin vän, så att de vandra
inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
>1 Kon. 2,4.
26. Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din
tjänare David, min fader, bliva sanna.
27. Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas
himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som
jag har byggt!
>2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
>Apg. 7,48 f. 17,24.
28. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu
uppsänder till dig,
29. och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta
hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där'
-- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot
denna plats.
>2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,11. 1 Kon. 9,8. 2 Kon. 21,4.
30. Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den
komma upp till himmelen, dar du bor; och när du hör, så må du
förlåta.
31. Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
>2 Mos. 22,10 f.
32. må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
33. Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de
hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt
namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
34. må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd
och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt
deras fäder.
35. Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
36. må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
37. Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller
rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
38. och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var
för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina
händer mot detta hus,
39. må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra
ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans
gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner
alla människors hjärtan --
>1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
40. på det att de alltid må frukta dig så länge de leva i det land
som du har givit åt våra fäder.
41. Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land för ditt namns skull
42. -- ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din
starka hand och din uträakta arm -- om någon sådan kommer och
beder, vänd mot detta hus,
43. må du då i himmelen, där du bor, höra det ocn göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma åt detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
>Jes. 56,6 f. Matt. 21,13.
44. Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du
sänder dem och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den
stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt
ditt namn,
45. må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
46. Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld så att man tager dem till fånga och för dem bort till
fiendens land, fjärran eller nära,
>Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
47. men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna
och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit
ogudaktiga',
>Dan. 9,5 f.
48. om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i
fångenskap -- och bedja till dig, vända i riktning mot sitt
land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som
du har utvaIt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
>Dan. 6,10 f.
49. må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och
skaffa dem rätt
50. och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de
överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna
barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa
förbarma sig över dem.
51. Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur
Egypten, den smältugnen.
>2 Mos 1,11. 5 Mos. 4,20.
52. Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och
ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa
till dig.
53. Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk
på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde
våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE."
>2 Mos. 19,5. 5 Mos. 7,6. 14,2.
54. När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla
HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på
sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
55. och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög
röst och sade:
>2 Sam. 6,18.
56. "Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles
såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda
som han lovade genom sin tjänare Mose.
>5 Mos. 12,10. Jos. 21,45. 23,14.
57. Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med
våra fäder. Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
58. utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans
vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har
givit våra fäder.
59. Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS
ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han
skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter
var dags behov;
60. på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud,
och ingen annan.
>5 Mos. 4,35, 39.
61. Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I
alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I
nu gören."
62. Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
>2 Krön. 7,4 f.
63. Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå
tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så
invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
64. På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården
framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret
och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod
inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret,
spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas
där.
65. Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela
Israel -- en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det
ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck -- inför
HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar,
tillsammans fjorton dagar.
>2 Krön. 7,8 f.
66. På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av
konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje oah
fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare
David och sitt folk Israel.
Första Konungaboken, 9 Kapitlet
Ny uppenbarelse för Salomo. Uppgörelsen
med Hiram. Salomos arbetsfolk och
byggnader. Hans offerordning. Hans
flotta.
1. Då nu Salomo hade byggt HERRENS hus färdigt, så ock
konungshuset, ävensom allt annat som han hade hänt åstundan och
lust att utföra,
>2 Krön. 7,11 f
2. uppenbarade sig HERREN för andra gången för Salomo, likasom han
förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon.
>1 Kon. 3,5 f
3. Och HERREN sade till honom "Jag har hört den bön och åkallan som
du har uppsänt till mig; detta hus som du har byggt har jag
helgat, till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon
och mitt hjärta skola vara där alltid.
>5 Mos 12,11. 1 Kon. 8,22 f. Ps. 132,14.
4. Om du nu vandrar inför mig såsom din fader David vandrade, med
ostraffligt hjärta och i redligbet, så att du gör allt vad jag
har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter
>1 Kon. 3,14. 11,38.
5. då skall jag upprätthålla din koungatron över Israel
evinnerligen, såsom jag lovade angående din fader David, nar jag
sade: 'Aldrig skall på Israels tron saknas en avkomling av dig.'
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 1 Krön. 17,11. 22,10.
6. Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig, och icke
hållen de bud och stadgar som jag har förelagt eder, utan gån
bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,
>Jos. 23,16.
7. då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem;
och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta
ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en
visa bland alla folk.
>5 Mos. 28,37. Jer. 7,15. 24,9.
8. Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en
som går därförbi bliva häpen och vissla. Och när man frågar:
'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
>5 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
9. då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sin Gud, som
hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har HERREN
låtit allt detta onda komma över dem.'"
10. När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på de
två husen, HERRENS hus och konungshuset,
>1 Kon. 6,38. 7,1. 2 Krön. 8,1 f.
11. gav konung Salomo tjugu städer i Galileen åt Hiram, konungen i
Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld,
så mycket han begärde.
12. Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att bese de städer som
Salomo hade givit honom, behagade de honom icke,
13. utan han sade: "Vad är detta för städer som du har givit mig,
min broder?" Och han kallade dem Kabuls land, såsom de heta ännu
i dsg.
14. Men Hiram sände till konungen ett hundra tjugu talenter guld.
15. Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som
konung Salomo bådade upp för att bygga HERRENS hus och hans eget
hus och Millo, ävensom Jerusalems murar, så ock Hasor, Megiddo
och Geser.
>2 Sam. 5,9. 1 Kon. 5,13.
16. (Farao, konungen i Egypten, hade nämligen dragit upp och intagit
Geser och bränt upp det i eld och dräpt de kananeer som bodde i
staden, varefter han hade givit den till hemgift åt sin dotter,
Salomos hustru.
>Jos. 16,10.
17. Men Salomo byggde upp Geser, ävensom Nedre Bet-Horon,
18. så ock Baalat och Tamar i öknen där i landet,
19. vidare alla Salomos förrådsstäder, vagnsstäderna och
häststäderna, och vad annat Salomo kände åstundan att bygga i
Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under
hans välde.)
>1 Kon. 4,26. 10,26.
20. Allt det folk som fanns kvar av amoreerna, hetiterna,
perisseerna hiveerna och jebuseerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israels barn --
21. deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det Israels barn icke hade förmått giva dem till spillo, dessa
pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu
i dag.
22. Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till träl, utan de blevo
krigare och blevo hans tjänare och hövitsman och kämpar, eller
uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
>3 Mos. 25,39 f.
23. Överfogdarna över Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa
hade befälet över folket som utförde arbetet.
24. Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp fran Davids stad
till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock
Millo.
>1 Kon. 3,1. 7,8.
25. Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer
på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte
rökelsen inför HERRENS ansikte. Så hade han då gjort huset
färdigt.
>2 Krön. 4,1. 7,7.
26. Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid
Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
27. På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
28. De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu
talenter, som de förde till konung Salomo.
Första Konungaboken, 10 Kapitlet
Drottningens av Saba besök hos Salomo.
Salomos rikedom och prakt, hans vishet
och storhet. Hans vagnar och hästar.
1. När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
med svåra frågor.
>2 Krön. 9,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
2. Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
3. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
4. När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, oah såg huset
som han hade byggt,
5. och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
utom sig av förundran.
6. Och hon sade till konungen: "Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
7. Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och
rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
8. Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
få stå inför dig och höra din visdom.
9. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN
älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
för att du skall skipa lag och rätt."
>1 Kon. 5,7.
10. Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu taleeter guld, så ock
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
11. När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
>1 Kon. 9,26 f.
12. Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så
mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
blivit sett i landet.
13. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begarde, och skänkte henne i sin konungsliga
frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for
till sitt land igen med sina tjänare.
14. Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
15. förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
ståthållarna i landet.
16. Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
17. likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
i Libanonskogshuset.
>1 Kon. 7,2.
18. Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med fint guld.
19. Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
20. och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
21. Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
det aktades icke för något i Salomos tid.
22. Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
23. Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
>1 Kon. 3,12 f. 1 Krön. 29,25. 2 Krön. 1,1.
24. Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
>1 Kon. 4,34.
25. Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
26. Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 9,19. 2 Krön. 1,14 f.
27. Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbarsfikonträ i
Låglandet.
28. Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
>2 Krön. 1,16.
29. Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
Första Konungaboken, 11 Kapitlet
Salomos gemåler och bihustrur; hans
avfall från Herren. Uppror mot Salomo;
Ahias profetia. Salomos död.
1. Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
sidoniskor och hetitiskor,
2. kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
"I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
anfalla till deras gudar." Till dessa höll sig Salomo och
älskade dem.
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. 17,17.
3. Han hade sju hundra furstliga gemåler ochi tre hundra bihustrur.
Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
4. Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
hade varit.
5. Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
Milkom, ammoniternas styggelse.
>Dom. 2,13. 2 Kon. 23,13.
6. Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
7. Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
Ammons barns styggelse.
>4 Mos. 21,29. 2 Kon. 23,13.
8. På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
9. Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
uppenbarat sig för honom,
>1 Kon. 3,5. 9,2.
10. och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
han icke hade hållit.
>1 Kon. 6,12.
11. Därför sade HERREN till Salomo: "Eftersom det är så med dig, och
eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
din tjänare.
>1 Sam. 15,28. 28,17. 1 Kon. 12,15 f. 14,8,
12. Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
13. Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
Jerusalems skull, som jag har utvalt."
14. Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edomeen
Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
15. Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
Edom
>2 Sam. 8,14. 1 Krön. 18,12 f.
16. -- ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
att han hade utrotat allt mankön i Edom --
17. då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
faders tjänt, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
ung gosse.
18. De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; oeh de togo
folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
underhåll åt honom och gav honom land.
19. Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
drottning Tapenes.
20. Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
Faraos hus bland Faraos söner.
21. Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
Farao: "Låt mig fara hem till mitt land."
22. Men Farao sade till honom: "Vad fattas dig här hos mig, eftersom
du vill fara till ditt land?" Han svarade: "Hindra mig icke,
utan låt mig gå.
23. Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
24. När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ner där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
>2 Sam. 8,3 f. 10,18.
25. Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram
26. Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
>2 Krön. 13,6.
27. Orsaken varför han reste sig upp ot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
>2 Sam. 5,7, 9. 1 Kon. 9,15, 24.
28. Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
29. Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
30. Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
31. Därefter sade han till Jerobeam: "Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
32. den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
>Ps. 132,11 f.
33. Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
34. Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
35. Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
36. En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt annikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 15,4. 2 Kon. 8,19. 2 Krön. 21,7.
>Ps. 132,17. Ords. 13,9.
37. Dig vill jag alltså taga och vill. låta dig regera över allt
vad dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
38. Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ogon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig. --
>1 Kon. 3,14. 9,4.
39. Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid."
40. Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.
41. Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
>2 Kron. 9,29 f.
42. Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
43. Och Salomo gick till vila hos sina fader och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.
Första Konungaboken, 12 Kapitlet
Rehabeam konung. De tio stammarnas
avfall från Davids hus. Jerobeam konung
över Israel. Profeten Semajas budskap.
Jerusalems kalvdyrkan i Dan och Betel.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>2 Krön. 10,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
>1 Kon. 11,40.
3. men de sände ditbort och läto kalla honom åter -- då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
4. "Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig."
5. Han svarade dem: "Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig." Och folket gick.
6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
"Vilket svar råden I mig att giva detta folk?"
7. De svarade honom och sade: "Om du i dag underkastar dig detta
folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
tjänare."
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: "Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?"
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: "Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
-- så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'"
12. Så kom nu Jersbeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: "Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen."
13. Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
råd som de gamle hade givit honom.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: "Har min
fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
eder med skorpiongisel."
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
>1 Kon. 11,11, 31 f.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
"Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
David."
Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
>2 Sam. 20,1. Ords. 15,1.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
>2 Sam. 20,24.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
20. Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
sände de oah läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
hus, utom Juda stam allena.
21. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
hus ach Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
>2 Krön. 11,1 f.
22. Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
23. han sade: "Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
24. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
ty vad som har skett har kommit från mig." Och de lyssnade till
HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
befallt.
25. Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
>1 Mos. 32,30.
26. Och Jerobeam sade vid sig själv: "Såsom nu är, kan riket komma
tillbaka till Davids hus.
27. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
tillbaka till Rehabeam, Juda konung."
28. Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
av guld. Därefter sade han till folket: "Nu må det vara nog med
edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
som har fört dig upp ur Egyptens land."
>2 Mos. 32,4, 8. 2 Kon. 17,16.
29. Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
i Dan.
>Dom. 18,29 f.
30. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
träda fram inför den ena av dem.
>2 Mos. 20,4. 1 Kon. 14,16. 2 Kon. 10,29. 17,21.
31. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
>1 Kon. 13,33. 2 Krön. 11,15. 13,9.
32. Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
>3 Mos. 23,34 f.
Första Konungaboken, 13 Kapitlet
Gudsmannen från Juda och hans profetia
mot altaret i Betel. Den gamle profeten
i Betel och gudsmannens död. Jerobeams
fortsatta försyndelser.
33. Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som ban av eget
påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för
Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
offereld.
1. Men då kom på HERRENS befallning en gudsman irån Juda till
Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
offereld.
2. Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
"Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davlds hus skall födas
en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och manhiskoben
skall man då bränna upp på dig."
>2 Kon. 23,15 f.
3. På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: "Detta är
tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
rämna, och askan därpå skall spillas ut."
4. När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
"Gripen honom." Men handen som han hade räckt ut mot honom
förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
igen.
5. Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
6. Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: "Bönfall
inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
min hand tillbaka till mig igen." Och gudsmannen bönföll inför
HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
igen, och den var likadan som förut.
>2 Mos. 8,8. 9,28. 10,17. 4 Mos. 21,7.
7. Då talade konungen till gudsmannen: "Kom hem med mig och
vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva."
8. Men gudsmannen svarade konungen: "Om du än vill giva mig hälften
av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
här på orten vill jag varken äta eller dricka.
>4 Mos. 22,18. 24,13.
9. Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
du har gått hit."
10. Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.
11. Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
sin fader,
12. frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
13. Då sade han till sina söner: "Sadlen åsnan åt mig." När de då
hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
14. och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
under terebinten; och han frågade honom: "Är du den gudsman som
har kommit från Juda?" Han svarade: "Ja."
15. Då sade han till honom: "Kom med mig hem och ät med mig."
16. Men han svarade: "Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
17. ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
har gått dit."
18. Han sade till honom: "Jag är ock en profet såsom du, och en
ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'"
Men häri ljög han för honom.
19. Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
20. Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
profeten som hade fört honom tillbaka.
21. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
sade: "Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
givit dig,
22. utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
icke komma i dina fäders grav.
23. Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
åt profeten som han hade fört tillbaka.
24. Och denne, begav sig åstad; men ett lejon kom, emot honom på
vägen och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp, utsträckt där
på vägen, under, det att åsnan stod bredvid den; och lejonet
stod ocksa bredvid den döda kroppen.
>1 Kon. 20,36.
25. Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
det där.
26. När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
det, sade han: "Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till honom."
27. Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
honom; och de sadlade den.
28. Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
heller krossat åsnan.
29. Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30. Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
dödsklagan efter honom och ropade: "Ack ve, min broder!"
>Jer. 22,18.
31. Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: "När
jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
32. Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
i Samariens städer."
>2 Kon. 23,15 f.
33. Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
att vara offerhöjdspräst.
>2 Mos. 28,41. 1 Kon. 12,31.
34. På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.
Första Konungaboken, 14 Kapitlet
Ahias profetia mot Jerobeams hus.
Jerobeams död. Rehabeams regering i
Juda. Jerusalems plundring genom Sosak.
Rehabeams död.
1. Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
2. Då sade Jerobeam till sln hustru: "Stå upp och förkläd dig, så
att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
jag skulle bliva konung över detta folk.
>1 Kon. 11,29 f. 12,15.
3. Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
det skall gå med gossen."
4. Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty -- hans ögon voro
starrblinda av ålderdom.
>1 Sam. 4,15.
5. Men HERREN hade sagt till Ahia: "Just nu kommer Jerobeams hustru
för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
ställa sig främmande.
6. Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
sade han: "Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
budskap.
7. Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
Israel
8. och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
allenast vad rätt var i mina ögon;
>1 Kon. 11,11, 31.
9. utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
beläten, för att för törna mig, och har kastat mig bakom din
rygg.
10. Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
>1 Kon. 15,20. 16,3 f. 21,21.
11. Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp. Ty
så har HERREN talat.
12. Så stå du nu upp och gå hem igen När din fot träder in i staden,
skall barnet dö.
13. Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
14. Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
vad skall icke nu ske!
15. HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
Aseror och därmed förtörnat HERREN.
>2 Kon. 17,18, 23,
16. Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda."
>1 Kon. 12,28 f.
17. Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
andan.
18. Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
tjänare, profeten Ahia.
19. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
20. Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
21. Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
Naama, ammonitiskan.
>2 Krön. 12,13 f.
22. Och Juda gjorde vad ont var i: HERRENS ögon; med de synder som
de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
23. Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
på alla höga kullar och under alla gröna träd;
24. ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
barn.
>5 Mos. 18,9. 23,17.
25. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem.
>1 Kon. 11,40. 2 Krön. 12,2 f., 9.
26. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
sköldar som Salomo hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16 f.
27. I deras ställe lät konung Rehabeam; göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
28. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
29. Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
>2 Krön. 12,15 f.
30. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
levde.
>1 Kon. 15,6.
31. Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.
Första Konungaboken, 15 Kapitlet
Abiam konung i Juda. Asa konung i Juda.
Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
Israels konung. Nadab konung i Israel.
Baesas sammansvärjning och Jerobeams
hus' undergång. Baesa konung i Israel.
1. I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
Abiam konung over Juda.
>2 Krön. 13,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
3. Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
Gud, såsom hans fader Davids hjärts hade varit.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
och lät Jerusalem hava bestånd --
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 11,36. 2 Kon. 8,19. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
5. detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENs ögon och
icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levae,
utom i saken med hetiten Uria.
>2 Sam. 11,1 f. 12,9.
6. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.
>1 Kon. 14,30. 2 Kron. 12,16.
7. Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
Jerobeam lågo i krig med varandra.
8. Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
>2 Krön. 14,1 f.
9. I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
konung över Juda.
10. Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
11. Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
David hade gjort
12. Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
>1 Kon. 14,24.
13. Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet
därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
>2 Krön. 15,16 f,
14. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
hängivet åt HERRENS så länge han levde.
15. Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
16. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
lange de levde.
17. Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
Asa, Juda konung.
>2 Krön. 16,1 f.
18. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
i Damaskus, och lät säga:
>2 Kon. 12,18. 16,8. 18,15.
19. "Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
konung, för att han må lämna mig i fred."
20. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
>2 Kon. 15,29.
21. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
sig sedan stilla i Tirsa.
22. Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
ock Mispa.
23. Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
han en sjukdom i sina fötter.
>2 Krön. 16,11 f.
24. Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
efter honom.
>2 Krön. 17,1.
25. Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
år.
26. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
som tillhörde filisteerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
på med att belägra Gibbeton.
28. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
29. Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
sin tjänare Ahia från Silo --
>1 Kon 14,10, 14.
30. detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
HERREN, Israels Gud.
>1 Kon. 12,28 f.
31. Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
32. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
länge de levde.
33. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
34. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
Första Konungaboken, 16 Kapitlet
Jehus profetia mot Baesas hus. Ela
konung i Israel. Simris sammansvärjning
och Baesas hus' undergång. Simri konung
i Israel; inbördes krig. Omri och Ahab
konungar i Israel.
1. Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
2. "Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
genom sina synder.
>1 Kon. 12,28 f. 14,7 f.
3. Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
>1 Kon. 14,10 f. 15,29. 21,21 f.
4. Den av Baesas hus som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
äta upp."
5. Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 16,1 f.
6. Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
7. Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
hade gjort i HERRENS ögon, då han förtornade honom genom sina
händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.
8. I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
son, konung över Islael i Tirsa och regerade i två år.
9. Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
gång då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
överhovmästarens i Tirsa,
10. kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda
konungs, tjugusjunde regeringsår -- och han själv blev så konung
i hans ställe.
11. Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
12. Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --
13. detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
de dyrkade
14. Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
15. I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
Gibbeton, som tillhörde filisteerna.
16. Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
"Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
konungen." Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
17. Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
angrepo Tirsa.
18. Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
sig själv i eld och omkom så --
19. detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
20. Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
21. Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
22. Men den del av folket, som höll sig till Omri, fick överhanden
över den del som höll sig till Tibni, Ginat son. Och när Tibni
var död, blev Omri konung.
23. I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
år.
24. Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
25. Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
än någon av dem som hade varit före honom.
>Mik. 6,16.
26. Han vandrade i allt på Jerobeams, Sebats sons, väg och i de
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
dyrkade.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
28. Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
29. Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
tjugutvå år över Israel i Samaria.
30. Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
någon av dem som hade varit före honom.
31. Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
tillbad honom.
>1 Kon. 12,28 f.
32. Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
byggt i Samaria.
33. Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
som hade varit före honom.
34. Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
Josua, Nuns son.
>Jos. 6,26.
Första Konungaboken, 17 Kapitlet
Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken
Kerit och hos änkan i Sarefat.
1. Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
regn falla, med mindre jag säger det."
>Syr. 48,1 f. Jak. 5,17 f.
2. Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
3. "Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
4. Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
där
förse dig med föda."
5. Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
i Jordan.
6. Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
7. Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
regnade i landet.
8. Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
9. "Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
föda."
>Luk. 4,25 f.
10. Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
han till henne och sade: "Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
att jag får dricka."
11. När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
sade: "Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig."
12. Men hon svarade: "Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
son, för att vi må äta det och sedan dö."
>2 Kon. 4,2 f.
13. Då sade Elia till henne: "Frukta icke; gå och gör såsom du har
sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
den till mig; red sedan till åt dig och din son.
14. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
HERREN låter det regna på jorden."
15. Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
tid.
>Matt. 10,40 f.
16. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
17. Men härefter hände sig att kvinnans, hans värdinnas, son blev
sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
mer andades.
18. Då sade hon till Elia: "Vad har du med mig att göra, du gudsman?
Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
ihågkommen, så att min son måste dö."
>Luk, 5,8.
19. Men han sade till henne: "Giv mig din son." Och han tog honom ur
hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
honom på sin säng.
20. Och han ropade till HERREN och sade: "HERRE, min Gud, har du väl
kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
har dödat hennes son?"
21. Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
till HERREN och sade: "HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
komma tillbaka in i honom."
>2 Kon. 4,34 f. Apg. 20,10.
22. Och HERREN hörde Elias röst och gossens själ kom tillbaka in i
honom, och han fick liv igen.
23. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset oah gav
honom åt hans moder. Och Elia sade: "Se, din son lever."
>Luk. 7,15.
24. Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en gudsman, och
att HERRENS ord i din mun är sanning."
Första Konungaboken, 18 Kapitlet
Elia och Obadja. Elias möte med Ahab.
Elias och Baalsprofeternas offer på
Karmel. Elias bön om regn och
bönhörelse.
1. En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
han sade: "Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
låta det regna på jorden."
>Jak. 5,17 f.
2. Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
var då stor i Samaria.
3. Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
dyrkade HERREN med stor iver.
4. Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
hundra; profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
och försett dem med mat och dryck.
5. Ahab sade nu till Obadja: "Far igenom landet till alla
vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
slakta ned någon boskap."
6. Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
7. När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
sade: "Är du här, min herre Elia?"
8. Han svarade honom: "Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är
här.'"
9. Då sade han: "Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
10. Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
11. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
12. Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
ungdom.
>2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
13. Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
försåg dem med mat och dryck?
14. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!' --
för att han skall dräpa mig."
15. Men Elia svaraae: "Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom."
16. Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
17. Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: "Är du här, du
som drager olycka över Israel?"
18. Han svarade: "Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
utan du och din faders hus, därmed att I Övergiven HERRENS bud,
och därmed att du följer efter Baalerna.
>1 Kon, 16.31 f.
19. Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
hundra profeter, som äta vid Isebels bord."
20. Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
profeterna på berget Karmel.
21. Och Elia trädde fram för allt folket och sade: "Euru länge
viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom."
Och folket svarade honom icke ett ord.
>Jos. 24,15. Dom. 6,31.
22. Då sade Elia till folket: "Jag allena är kvar såsom HERRENS
Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
>1 Kon. 19,10.
23. Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
veden, utan att tända eld därpå.
24. Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
HERRENS namn. "Den gud som då svarar med eld, han vare Gud."
Allt folket svarade och sade. "Ditt förslag är gott."
25. Då sade Elia till Baals profeter: "Väljen ut åt eder den ena
tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända."
26. Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
ropade: "Baal, svara oss." Men icke ett ljud hördes, och ingen
svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
hade gjort.
>Hab. 2,19.
27. När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: "Ropen
ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
resa; kanhända sover han, men då ska han väl vakna."
28. Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
>5 Mos. 14,1.
29. När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
tycktes heller akta på dem.
>2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.
30. Och Elia sade till allt folket: "Trä- den hitfram till mig." Så
trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i stånd
HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
31. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar --
den mans till vilken detta HERRENS ord hade kommit: "Israel
skall vara ditt namn."
>1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
32. Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
sea-mått.
33. Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
veden.
34. Sedan sade han: "Fällen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
vattnet över brännoffret och veden." Han sade ytterligare:
"Gören så ännu en gång." Och de gjorde så för andra
gången. Därefter sade han: "Gören så för tredje gången." Och de
gjorde så för tredje gången.
35. Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
gra- ven med vatten.
36. Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
Elia fram och sade: "HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
detta."
>2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
37. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan."
38. "Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
39. När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
sade: "HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!"
40. Men Elia sade till dem: "Gripen Baals profeter; låten ingen av
dem komma undan." Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
till bäcken Kison och slakta dem där.
>6 Mos. 13,5. 18,20.
41. Och Elia sade till Ahab: "Begivs dig ditupp, ät och drick, ty
jag hör bruset av regn."
42. Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
ansikte mellan sina knän.
43. Och han sade till sin tjänare "Gå upp och skåda ut åt havet."
Denne gick då upp och skådade ut, men sade: "Jag ser ingenting."
Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
44. När han då kom di sjunde gången sade han: "Nu ser jag ett litet
moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet." Då sade
han: "Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
regnet icke håller dig kvar."
45. Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
Jisreel.
>Jak 5,18.
46. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.
Första Konungaboken, 19 Kapitlet
Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb.
Elias kallelse.
1. Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
>1 Kon 8,40.
2. Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: "Gudarna
straffe mig nu och framgent om jag icke i Morgon vid denna tid
låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessa liv."
3. När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
rädda sitt liv, och han kom så till Ber-Seba, som hör till Juda;
där lämnade han kvar sin tjänare.
4. Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: "Det är
nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
fäder."
>Jon. 4,3. Tob. 3,4.
5. Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
rörde en ängel vid honom och sade till honom: "Stå upp och ät."
6. När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
7. Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
sade: "Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång."
8. Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
Horeb.
>2 Mos. 3,1 f. 21,18. 34,28. 5 Mos 10,4. Matt. 4,2.
9. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: "Vad vill du
här, Elia?"
10. Han svarade: "Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
stå efter att taga mitt liv."
>1 Kon. 18,4, 22. Rom. 11,2 f.
11. Han sade: "Gå ut och stall dig på berget inför HERREN." Då gick
HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
HERREN i jordbävningen.
>2 Mos. 34,6. Apg. 2,2.
12. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
13. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
röst till honom och sade: "Vad vill du här, Elia?"
>2 Mo. 3,6.
14. Han svarade: "Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
oeh de stå efter att taga mitt liv."
15. HERREN sade till honom: "Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
Aram.
>2 Kon. 8,13.
16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
Safats son, från Abel-Mehola.
>2 Kon. 9,1 f.
17. Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
skall Elisa döda.
>2 Kon. 9,14 f.
18. Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
givit honom hyllningskyss."
>Job 31,27. Hos. 13,2. Rom. 11,4.
19. När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
och kastade sin mantel över honom.
>2 Kon. 2,13 f.
20. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: "Låt mig
först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
dig." Han sade till honom: "Välan, du må gå tillbaka igen; du
vet ju vad jag har gjort med dig."
>Luk. 9,61.
21. Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
följde Elia och blev hans tjänare.
Första Konungaboken, 20 Kapitlet
Ahab besegrar araméerna två gånger. Han
giver deras konung Ben-Hadad fri och
bestraffas därför av en profet.
1. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
upp och belägrade Samaria och ansatte det.
2. Och han skickade sändebud in i staden till Allab, Israels
konung,
3. och lät säga honom: "Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
guld tillbör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
tillhör mig ock."
4. Israels konung svarade och sade: "Såsom du har sagt, min herre
konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig."
5. Men sändebuden kommo tillbaka och sade: "Så säger Ben-Hadad: Jag
har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
6. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
sig och föra bort."
7. Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
sade: "Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det."
8. Alla de äldste och allt folket sade till honom: "Hör icke på
honom och gör honom icke till viljes."
9. Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: "Sägen till min herre
konungen: Allt varom du förra gången sände bud till din tjänare,
det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i." Och
sändebuden vände tillbaka med detta svar.
10. Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: "Gudarna straffe mig
nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
händerna på allt det folk som följer mig."
11. Men Israels konung svarade och sade: "Sägen så: Icka må den som
omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
av sig."
12. Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: "Gören
eder redo." Och de gjorde sig redo till att angripa staden.
13. Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
"Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
HERREN."
14. Då frågade Ahab: "Genom vem? Han svarade: "Så säger HERREN:
Genom landshövdingarnas män." Han frågade ytterligare: "Vem
skall begynna striden?" Han svarade: "Du själv."
15. Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
Israels barn, sju tusen man.
16. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
17. Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
Samaria.
18. Då sade han: "Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
ock levande."
19. Men när dessa -- landshövdingarnas män och hären som följde dem
-- hade kommit ut ur staden,
20. höggo de ned var och en sin man, och arameerna flydde, och
Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
på en häst, jämte några ryttare.
21. Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
vagnshären och tillfogade arameerna ett stort nederlag.
22. Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
honom: "Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
ty nästa år kommer konungen i Ararn att åter draga upp mot dig."
23. Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: "Deras gud
är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
övermäktiga.
24. Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
25. Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
dem övermäktiga." Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.
26. Följande år mönstrade Ben-Hadad: arameerna och drog så upp till
Afek för att strida mot Israel.
27. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
sig gentemot dem, lika två små gethjordar, under det att
arameerna uppfyllde landet.
28. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: "Så
säger HERREN: Därför att arameerna hava sagt: 'HERREN är en
bergsgud och icke en dalgud', darför giver jag hela denna stora
hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN."
29. Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av arameerna
hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
30. De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
också och kom in i staden och sprang från kammare till
kammare.
>1 Kon. 22,25.
31. Då sade hans tjänare till honom: "Vi hava hört att konungarna av
Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
konung; kanhända låter han dig då få leva."
32. Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
huvuden och kommo så till Israels konung och sade: "Din tjänare
Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'" Han svarade: "Är han ännu
vid liv, han min broder?"
33. Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
taga fasta därpå och sade: "Ja, din broder är Ben-Hadad." Han
sade: "Gån och hämten honom hit." Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
oeh han lät honom stiga upp i sin vagn.
34. Och Ben-Hadad sade till honom: "De städer som min fader tog från
din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
i Samaria." "Välan", sade Ahab, "på sådana villkor vill jag giva
dig fri." Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
35. Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
annan: "Slå till mig." Men mannen vägrade att slå honom.
36. Då sade han till honom: "Eftersom du icke har lyssnat till
HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
ifrån mig." Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
emot honom och slog ned honom.
>1 Kon. 13,24.
37. Sedan träffade han en annan man och sade: "Slå till mig." Och
mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
38. Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
ögonen.
39. När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
"Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
40. Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
där, att mannen kom undan." Israels konung sade till honom: "Din
dom är given; du har ju själv avkunnat den."
41. Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna."
42. Och han sade till konungen: "Så säger HERREN: Därför att du har
släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
såsom det har gått hans folk."
>1 Sam. 15,3, 9, 16. 1 Kon. 22,34.
43. Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
till Samaria.
Första Konungaboken, 21 Kapitlet
Nabots vingård och mordet på Nabot.
Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
Ahabs ånger.
1. Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
2. Och Ahab talade till Nabot och sade: "Låt mig få din vingård för
att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
betalning för den."
3. Men Nabot svarade Ahab: "HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
att jag skulle låta dig få mina faders arvedel."
>3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
4. Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
"Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel." Och han lade
sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
5. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
"Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?"
6. Han svarade henne: "Därför att när jag talada till jisreeliten
Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
penningar, eller om du så ånskar, vill jag giva dig en annan
vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
min vingård.'
7. Då sade hans hustru Isebel honom: "Är det du som nu regerar över
Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
dig jisreelisen Nabot vingård.
8. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
det hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
9. Och hon skrev i brevet så: "Lysen ut en fasta, och låten Nabot
gitta längst fram bland folket.
10. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till
döds."
11. Och de äldsta och fÖrnämsta männen i staden, de som bodde där i
hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
dem.
12. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
folket.
13. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
har talat förgripligt mot Gud och konungen." Då förde man honom
utanför staden och stenade honom till döds.
14. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: "Nabot har
blivit stenad till döds."
15. Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
till Ahab: "Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död."
16. Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
besittning.
17. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
18. "Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
Samaria. Du träffar honom i Nebots vingård, dit han har gått
ned för att taga den i besittning.
19. Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter
skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
slicka också ditt blod.'"
>1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
20. Ahab sade till Elia: "Har du äntligen funnit mig, du min
fiende?" Han svarade: "Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
21. därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
22. Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus, därför att du har fortörnat mig och kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
23. Också om Isebel har HERREN talat oeh sagt: Hundarna skola äta
upp Isebel invid Jisreels murar.
>2 Kon. 9,10, 33 f.
24. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken sköla himmelens fåglar äta upp."
>1 Kon. 14,11. 16,4,
25. (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
uppeggade honom därtill.
26. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
eländiga avgudarna, alldeles såsom amoreerna hade gjort, vilka
HERREN fördrev för Israels barn.)
27. Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina klädeer och
svepte säcktyg om sin kropp och
fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
28. Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
29. "Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
hans hus."
>2 Kon. 9,22 f.
Första Konungaboken, 22 Kapitlet
Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs
död. Josafats regering i Juda. Hans
död. Ahasja konung i Israel.
1. Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
Aram och Israel.
2. Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
konung.
>2 Krön. 18,2 f.
3. Och Israels konung sade till sina tjänare: "I veten nu att Ramot
i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
icke ifrån konungen i Aram."
4. Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
Ramot i Gilead?" Josafat svarade Israels konung: "Jag såsom du,
mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!"
>2 Kon. 3,7 f.
5. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: "Fråga dock
först HERREN härom."
>2 Kon. 3,11.
6. Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
män, och frågade dem: "Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?" De
svarade: "Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand."
7. Men Josafat sade: "Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?"
8. Israels konung svarade Josafat: "Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
olycka." Josafat sade: "Konungen säge icke så."
9. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: "Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son."
10. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11. Då gjorde sig Sidkia, Kennanas son, horn av järn och sade: "Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga arameerna, så att de
förgöras."
12. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand."
13. Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
och sade: "Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
lova också du lycka."
14. Men Mika svarade: "Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som HERREN säger till mig."
>4 Mos. 22,8.
15. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: "Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skola vi avstå därifrån?" Han svarade honom: "Drag ditupp,
så skall du bliva lyxkosam; HERREN skall giva det i konungens
hand."
16. Men konungen sade till honom: "Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?"
17. Då sade han: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'"
>4 Mos. 27,17. Matt. 9,33
18. Då sade Israels konung till Josafat: "Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?"
19. Men han sade: "Hör alltsa HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
högra sida och på hans vänstra.
20. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den
andre så.
21. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
>Job 1,6.
22. Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka
honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
23. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig."
24. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: "På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?"
25. Mika svarade: "Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig."
>1 Kon. 20,30.
26. Men Israels konung sade: "Tag Mika och för honom tillbaka till
Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27. Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem."
28. Miks svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig." Och han sade ytterligare: "Hören detta, I
folk, allasammans."
>Mik. 1,2.
29. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
30. Och Israels konung sade till Josafat: "Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder." Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
striden.
31. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
vagnshövitsmän: "I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena."
>1 Kon. 20,16, 24.
32. När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
"Förvisso är detta Israels konung", och vände sig därför till
anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
33. Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
Israels konung, vände de om och läto honom vara.
34. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffada Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
"Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad."
>1 Kon. 20,42.
35. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna; men om aftonen gav han
upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
36. Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: "Var och en till
sin stad igen! Var och en till sitt land igen!"
37. Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
begrov konungen där i Samaria.
38. Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
hans blod, och skökorna badade sig däri -- såsom HERREN hade
sagt.
>1 Kon. 21,18 2 Kon. 9,25 f.
39. Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
byggde, det finnes upptecknat i Israels konuugars krönika.
40. Och Ahab gick till vila hos sina fader. Och hans son Ahasja blev
konung efter honom.
41. Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Åhabs, Israels
konungs, fjärde regeringsår.
>1 Kon 15,24.
42. Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
Silhis dotter.
43. Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
44. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
45. Och Josafat höll fred med Israels konung.
46. Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
krönika.
47. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
>1 Kon. 15,12.
48. I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
>2 Sam. 8,14.
49. Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå tlll
Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
skeppsbrott vid Esjon-Geber.
>1 Kon. 9,28. 2 Krön. 20,36 f.
50. Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: "Låt mitt folk fara med
ditt folk på skeppen." Men Josafat ville icke.
51. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.
52. Allasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
över Israel i två år.
53. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f. 16,31.
54. Och han tjänade Baal och tillbad honom och fortörnade HERREN,
Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.
|