Fjärde Mosebok (Numeri), 1 Kapitlet
Mönstring av Israels stammar i Sinais
öken.
1. Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet,
på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras
uttåg ur Egyptens land; han sade:
2. "Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter
deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat
särskilt, allt mankön, var person för sig;
3. alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller
därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du
och Aron.
4. I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är
huvudman för sin stams familjer.
5. Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben:
Elisur, Sedeurs son;
6. av Simeon: Selumiel, Surisaddais son;
7. av Juda: Naheson, Amminadabs son;
8. av Isaskar: Netanel, Suars son;
9. av Sebulon: Eliab, Helons son;
10. av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse:
Gamliel, Pedasurs son;
11. av Benjamin: Abidan, Gideonis son;
12. av Dan: Ahieser, Ammisaddais son;
13. av Aser: Pagiel, Okrans son;
14. av Gad: Eljasaf, Deguels son;
15. av Naftali: Ahira, Enans son."
16. Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina
fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.
17. Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
18. och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
19. allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
Sinais öken.
20. Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
21. så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
tusen fem hundra.
22. Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
23. så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
tusen tre hundra.
24. Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
25. så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
sex hundra femtio.
26. Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
27. så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
tusen sex hundra.
28. Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
29. så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
tusen fyra hundra.
30. Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
31. så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
tusen fyra hundra.
32. Avkomlingarna av Josefs söner:
Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
33. så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
fem hundra.
34. Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
35. så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
tusen två hundra.
36. Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
37. så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
tusen fyra hundra.
38. Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
39. så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
sju hundra.
40. Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
41. så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
tusen fem hundra.
42. Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
43. så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
tusen fyra hundra.
44. Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
sin stamfamilj.
45. Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
stridbara män i Israel,
46. alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
femtio.
47. Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
övriga.
48. Ty HERREN talade till Mose och sade:
49. Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
50. utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör. De
skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
51. När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
52. De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
53. men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
vid vittnesbördets tabernakel.
54. Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 2 Kapitlet
Föreskrifter om stammarnas plats i
lägret och under tåget.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
framför sig.
3. På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
Amminadabs son
4. med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
hundra man.
5. Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
hövding Netanel, Suars son,
6. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
hundra man.
7. Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
8. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
hundra man.
9. De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
häravdelningar. De skola vid uppbrott tåga främst.
10. Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
11. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
hundra man.
12. Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
hövding Selumiel, Surisaddais son,
13. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
hundra man.
14. Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
15. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
hundra femtio man.
16. De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
delade i sina häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i
andra rummet.
17. Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin
plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren. I den ordning de
lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina
baner.
18. Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
19. med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
man.
20. Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
hövding Gamliel, Pedasurs son,
21. med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
hundra man.
22. Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
son,
23. med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
hundra man.
24. De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.
25. Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
26. med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
hundra man.
27. Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
Pagiel, Okrans son,
28. med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
hundra man.
29. Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
30. med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
hundra man.
31. De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra femtiosju tusen sex hundra man. De skola vid uppbrott
tåga sist, under sina baner.
32. Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
inmönstrades. De som inmönstrades i lägren, efter sina
häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
hundra femtio man.
33. Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
ty så hade HERREN: bjudit Mose.
34. Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
och en i sin släkt, efter sin familj.
Fjärde Mosebok (Numeri), 3 Kapitlet
Räkning av leviterna och av de
förstfödde. Föreskrifter om leviternas
tjänstgöring vid helgedomen.
1. Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
HERREN talade med Mose på Sinai berg.
2. Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
Abihu, Eleasar och Itamar.
3. Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
mottagit handfyllning till att vara präster.
4. Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
de hade inga söner. Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
sin fader Aron.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
inför prästen Aron för att betjäna honom.
7. De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
8. Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
förrätta tjänsten vid tabernaklet.
9. Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
10. Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
hör till deras prästämbete. Om någon främmande kommer därvid,
skall han dödas.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
13. Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag
är HERREN.
14. Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
15. Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
inmönstra.
16. och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
hade blivit bjudet.
17. Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
Merari.
18. Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
Libni och Simei.
19. Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
Hebron och Ussiel.
20. Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi. Dessa
voro leviternas släkter, efter deras familjer.
21. Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
dessa voro gersoniternas släkter.
22. De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
utgjorde sju tusen fem hundra.
23. Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
västerut.
24. Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
25. Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
26. vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
streck -- vad arbete nu kunde förekomma därvid.
27. Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
kehatiternas släkter.
28. När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
skulle hava vården om de heliga föremålen.
29. Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
söderut.
30. Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
Elisafan, Ussiels son.
31. De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
32. Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
föremålen.
33. Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
dessa voro merariternas släkter.
34. Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
tusen två hundra.
35. Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
Abihails son. De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
norrut.
36. Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
37. så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, deras pluggar och streck.
38. Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för
uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner
sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon
främmande kom därvid, skulle han dödas.
39. De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter
deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans
tjugutvå tusen.
40. Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
och räkna antalet av deras namn.
41. Och tag ut åt mig -- ty jag är HERREN -- leviterna i stället för
allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.
42. Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
HERREN hade bjudit honom.
43. Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.
44. Och HERREN talade till Mose och sade:
45. Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
boskap; så att leviterna skola tillhöra mig. Jag är HERREN.
46. Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
47. skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
48. Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
för de övertaliga bland folket.
49. Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
räknade dem som voro lösta genom leviterna.
50. Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
51. Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 4 Kapitlet
Leviternas tjänsteåligganden.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
släkter och efter deras familjer,
3. dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
uppenbarelsetältet.
4. Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
föremålen.
5. När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
övertäcka vittnesbördets ark;
6. däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
skola de sätta in stängerna.
7. Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
drickoffren; "det beständiga brödet" skall ock läggas därpå.
8. Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
9. Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
10. och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
11. Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
skola de sätta in stängerna.
12. Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
dem på en bår.
13. Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
purpurrött kläde
14. och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
av tahasskinn och så sätta in stängerna.
15. Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så
hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa
heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära;
men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de
dö. Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till
uppenbarelsetältet.
16. Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava
vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om
det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande
skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad
däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.
17. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
18. Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
19. Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
eller bära
20. men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
ett ögonblick, ty då skola de dö.
21. Och HERREN talade till Mose och sade:
22. Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
efter deras släkter.
23. Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
24. Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
hava att göra och vad de hava att bära:
25. de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
uppenbarelsetältet,
26. vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
allt som härvid är att göra skola de förrätta.
27. På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
att bära.
28. Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son
29. Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
deras familjer.
30. Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
31. Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
32. så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
33. Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.
34. Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
35. dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet.
36. Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
två tusen sju hundra femtio.
37. Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
Mose.
38. Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
efter deras familjer,
39. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
40. dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
41. Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.
42. Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
släkter och efter deras familjer,
43. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
44. dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
hundra.
45. Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
Mose.
46. De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
47. de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
48. dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
hundra åttio.
49. Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 5 Kapitlet
Åtgärder för lägrets renhet. Lag om
orättrådighet mot Herren. Lag om hustru
som misstänkes för otrohet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
genom någon död.
3. En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
dem.
4. Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
Israels barn.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
begår någon synd -- vad det nu må vara, vari en människa kan
försynda sig -- i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
7. så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
som han har förbrutit sig emot.
8. Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
skyldige.
9. Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
10. honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
prästen skall tillhöra denne.
11. Och HERREN talade till Mose och sade:
12. Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
sin man och varit honom otrogen,
13. i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
gripen på bar gärning,
14. men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
icke har låtit skända sig:
15. så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
åminnelse.
16. Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
ansikte.
17. Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
lägga i vattnet.
18. Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
19. Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: "Om
ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
icke skada dig.
20. Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
någon annan än din man har beblandat sig med dig"
21. (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
säger till kvinnan:) "Då må HERREN göra dig till ett exempel som
man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
22. ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
förvissna." Och kvinnan skall säga: "Amen, amen."
23. Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
och därefter avtvå dem i olycksvattnet
24. och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
till olycka, när hon har fått det i sig.
25. Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
altaret.
26. Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
han giva kvinnan vattnet att dricka.
27. Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
28. Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.
29. Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
har svikit sin man och låtit skända sig,
30. eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
lag stadgar.
31. Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
att bära på missgärning.
Fjärde Mosebok (Numeri), 6 Kapitlet
Nasirlöften. Den prästerliga
välsignelsen.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem:
Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
3. så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
stark dryck intet slags druvsaft skall han dricka ej heller
skall han äta druvor, Vare sig friska eller torra.
4. Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
5. Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
långt på sitt huvud.
6. Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
7. Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
8. så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
9. Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
det på sjunde dagen.
10. Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
ingång.
11. Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
åter helga sitt huvud;
12. han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
han förut hade lovat. Och han skall föra fram ett årsgammalt
lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden skall vara ogill,
därför att hans nasirat blev orenat.
13. Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
14. och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
tackoffer,
15. därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
tillhörande spis offer och drickoffer.
16. Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
offra hans syndoffer och hans brännoffer.
17. Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
tillhörande spisoffer och drickoffer.
18. Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
tackoffret.
19. Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
20. Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren åter
dricka vin.
21. Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad
han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad
han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har
avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels
barn, skolen I säga så till dem:
24. HERREN välsigne dig och bevare dig.
25. HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
26. HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
27. Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då
välsigna dem.
Fjärde Mosebok (Numeri), 7 Kapitlet
Stamhövdingarnas skänker till
helgedomen.
1. Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
tillbehör, och smort och helgat detta,
2. framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
de inmönstrade.
3. De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
4. Och HERREN sade till Mose:
5. "Tag emot detta av dem för att bruka det till
uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst."
6. Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
7. Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
beskaffenheten av deras tjänst;
8. fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
Itamar, prästen Arons son;
9. men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.
10. Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
altaret.
11. Och HERREN sade till Mose: "Låt hövdingarna, en i sänder, var
och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
invigning."
12. Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
13. Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
14. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
15. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
16. och en bock till syndoffer,
17. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.
18. På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
fram sin gåva;
19. han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
med olja, till spisoffer,
20. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
21. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
22. och en bock till syndoffer,
23. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.
24. På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
son;
25. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer
26. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
27. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
28. och en bock till syndoffer,
29. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.
30. På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
son;
31. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
32. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
33. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
34. och en bock till syndoffer,
35. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.
36. På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
Surisaddais son;
37. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
38. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
39. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
40. och en bock till syndoffer,
41. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.
42. På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
son;
43. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
44. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
45. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
46. och en bock till syndoffer,
47. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.
48. På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
Ammihuds son;
49. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
50. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
51. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
52. och en bock till syndoffer,
53. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.
54. På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
Pedasurs son;
55. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
56. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
57. vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
58. och en bock till syndoffer,
59. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.
60. På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
Gideonis son;
61. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
62. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
63. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
64. och en bock till syndoffer,
65. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.
66. På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
Ammisaddais son;
67. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
68. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
69. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
70. och en bock till syndoffer,
71. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.
72. På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son;
73. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
74. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
75. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
76. och en bock till syndoffer,
77. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.
78. På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
son;
79. hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
80. vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
81. vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
82. och en bock till syndoffer,
83. samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.
84. Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
guldskålar.
85. Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
86. Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
87. Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
88. Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
årsgamla lamm. Detta var vad som skänktes till altarets
invigning, sedan det hade blivit smort.
89. Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med
honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå
vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där
talade rösten till honom.
Fjärde Mosebok (Numeri), 8 Kapitlet
Lamporna på ljusstaken. Leviternas
invigning; deras tjänstgöringstid.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
platsen framför ljusstaken."
3. Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
4. Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
i drivet arbete. Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
hade denne låtit göra ljusstaken.
5. Och HERREN talade till Mose och sade:
6. Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
7. Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
8. Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
ungtjur till syndoffer.
9. Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
du skall församla Israels barns hela menighet
10. Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
Israels barn lägga sina händer på dem.
11. Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
12. Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
13. Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
14. På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
att leviterna skola tillhöra mig.
15. Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
ett viftoffer;
16. ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
barn, har jag uttagit dem åt mig.
17. Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
Egyptens land helgade jag det åt mig.
18. Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn.
19. Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
Israels barn nalkas helgedomen.
20. Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
21. Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
bragte försoning för dem och renade dem.
22. Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Såsom HERREN hade
bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.
23. och HERREN talade till Mose och sade:
24. Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
25. Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
26. Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
skall han icke förrätta. Så skall du förfara med leviterna i vad
som angår deras åligganden.
Fjärde Mosebok (Numeri), 9 Kapitlet
Påskhögtid i öknen. Molnskyn över
tabernaklet.
1. Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
2. Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
3. På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
den, på bestämd tid. Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
skolen I hålla den.
4. Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
påskhögtid.
5. Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose
6. Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
7. Och männen sade till honom: "Vi hava blivit orena genom en död
människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
bära fram HERRENS offergåva på bestämd?"
8. Mose svarade dem: "Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
angående eder."
9. Och HERREN talade till Mose och sade:
10. Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
11. så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
aftontiden. Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
påskalammet.
12. Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
sönderslås därpå. I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
stadgat är därom.
13. Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
bestämd tid; den mannen bär på synd.
14. Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
föreskrift som gäller för påskhögtiden. En och samma stadga
skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
i landet.
15. Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
16. Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
var det såsom såge man en eld.
17. Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
Israels barn läger.
18. Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
HERRENS befallning slogo de läger. Så länge molnskyn vilade över
tabernaklet, lågo de i läger.
19. Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
icke upp.
20. Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
21. Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
22. Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
23. Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
befallning bröto de upp. Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.
Fjärde Mosebok (Numeri), 10 Kapitlet
Silvertrumpeterna. Uppbrottet från
Sinai. Förhandling med Hobab. Moses
bön, när arken bröt upp, och när den
sattes ned.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
dem. Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
och när lägren skola bryta upp.
3. När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
4. Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
5. Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
ligga österut.
6. Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
bryta upp, som ligga söderut. När lägren skola bryta upp, skall
man blåsa larmsignal,
7. men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
8. Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
trumpeterna. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
9. Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
10. Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
inför eder Guds ansikte. Jag är HERREN, eder Gud."
11. I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
12. Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
13. Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
genom Mose,
14. var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Naheson, Amminadabs son.
15. Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
var Netanel, Suars son.
16. Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
var Eliab, Helons son.
17. Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
18. Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
Sedeurs son.
19. Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
Selumiel, Surisaddais son.
20. Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
Eljasaf, Deguels son.
21. Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
22. Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Elisama, Ammihuds son.
23. Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
Gamliel, Pedasurs son.
24. Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
var Abidan, Gideonis son.
25. Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
26. Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
Pagiel, Okrans son.
27. Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
Ahira, Enans son.
28. I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
häravdelning. Och de bröto nu upp.
29. Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
Moses svärfader: "Vi bryta nu upp och tåga till det land om
vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.' Följ du med
oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
gott är.
30. Men han svarade honom: "Jag vill icke följa med, utan jag vill
gå hem till mitt land och till min släkt."
31. Då sade han: "Ack nej, övergiv oss icke. Du vet ju bäst var vi
kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
32. Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
goda som HERREN gör mot oss.
33. Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor. Och
HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
viloplats åt dem.
34. Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
från sitt lägerställe.
35. Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
"Stå upp, HERRE;
må dina fiender varda förskingrade,
och må de som hata dig fly för ditt ansikte."
36. Och när den sattes ned, sade han:
"Kom tillbaka, HERRE,
till Israels ätters mångtusenden."
Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet
Folkets knorrande i Tabeera och
Kibrot-Hattaava. De sjuttio äldste.
Vaktlar.
1. Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN
hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
2. Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
stannade elden av.
3. Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
hade brunnit ibland dem.
4. Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: "Ack
om vi hade kött att äta!
5. Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
intet annat se än manna.
7. Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
bdelliumharts.
8. Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
bakverk med olja.
9. När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.
10. Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
storligen, och Mose själv blev misslynt.
11. Och Mose sade till HERREN: "Varför har du gjort så illa mot din
tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
12. Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
har lovat åt deras fäder?
13. Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta
ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
äta.'
14. Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
för tungt.
15. Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände."
16. Då sade HERREN till Mose: "Samla ihop åt mig sjuttio män av de
äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17. Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
bära den ensam.
18. Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott
att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
19. Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
20. utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
Egypten?'"
21. Mose sade: "Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
dem, så att de hava att äta en månads tid!'
22. Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets
fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?"
23. HERREN svarade Mose: "Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få
se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke."
24. Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
dem ställa sig runt omkring tältet.
25. Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
de sedan icke mer gjorde.
26. Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de
uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
profeterade i lägret.
27. Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
sade: "Eldad och Medad profetera i lägret."
28. Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
ungdom, tog då till orda och sade: "Mose, min herre, förbjud dem
det."
29. Men Mose sade till honom: "Skall du så nitälska för mig? Ack att
fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
läte sin Ande komma över dem!"
30. Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
31. Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
över marken.
32. Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring
lägret.
33. Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
34. Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
dem av folket, som hade gripits av lystnad.
35. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.
Fjärde Mosebok (Numeri), 12 Kapitlet
Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose.
Mirjam straffas.
1. Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
tagit en etiopisk kvinna till hustru.
2. Och de sade: "Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
han icke också med oss?" Och HERREN hörde detta.
3. Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
människa på jorden.
4. Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: "Gån ut, I
tre, till uppenbarelsetältet." Och de gingo ditut, alla tre.
5. Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
båda ditut.
6. Och han sade: "Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
och talar med honom i drömmar.
7. Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
betrodd.
8. Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
försyn för att tala illa om min tjänare Mose?"
9. Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
10. När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
han se att hon var spetälsk.
11. Då sade Aron till Mose: "Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
12. Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv."
13. Då ropade Mose till HERREN och sade: "O Gud, gör henne åter
frisk."
14. HERREN svarade Mose: "Om hennes fader hade spottat henne i
ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
sedan får hon komma tillbaka dit igen."
15. Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.
Fjärde Mosebok (Numeri), 13 Kapitlet
De tolv spejarna.
1. Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
Paran.
2. Och HERREN talade till Mose och sade:
3. "Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända,
men allenast sådana som äro hövdingar bland dem."
4. Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
barn.
5. Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
son;
6. av Simeons stam: Safat, Horis son;
7. av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
8. av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
9. av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
10. av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
11. av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
12. av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
13. av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
14. av Asers stam: Setur, Mikaels son;
15. av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
16. av Gads stam; Geuel, Makis son.
17. Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
18. Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.
Och han sade till dem: "Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
vidare upp till Bergsbygden.
19. Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
20. och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
befästa städer,
21. och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
eder hit av landets frukt." Det var nämligen vid den tid då de
första druvorna voro mogna
22. Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
Rehob, där vägen går till Hamat.
23. De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
sju år före Soan i Egypten.
24. Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
25. Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
Israels barn där skuro av.
26. Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
landet.
27. De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
28. De förtäljde för honom och sade: "Vi kommo till det land dit du
sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
är dess frukt.
29. Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
av Anak.
30. Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan."
31. Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
Mose; han sade: "Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
förvisso skola vi bliva det övermäktiga."
32. Men de män som hade varit däruppe med honom sade: "Vi kunna icke
draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka."
33. Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
bespejat; de sade: "Det land som vi hava genomvandrat och
bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
34. Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
om oss.
Fjärde Mosebok (Numeri), 14 Kapitlet
Folkets knorrande. Spejarnas straff. De
knorrandes försök att söderifrån tränga
in i Kanaans land.
1. Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
natten.
2. Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
menigheten sade till dem: "O att vi hade fått dö i Egyptens
land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3. Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
tillbaka till Egypten."
4. Och de sade till varandra: "Låt oss välja en anförare och vända
tillbaka till Egypten."
5. Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
hela församlade menighet.
6. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7. och sade till Israels barns hela menighet: "Det land som vi hava
genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8. Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och
honung.
9. Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
frukten icke för dem."
10. Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
barn.
11. Och HERREN sade till Mose: "Huru länge skall detta folk förakta
mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12. Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
göra till ett folk, större och mäktigare än detta."
13. Mose sade till HERREN: "Egyptierna hava ju förnummit att du med
din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14. och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
och i en eldstod om natten.
15. Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16. 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
öknen.'
17. Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
sagt:
18. 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
efterkommande i tredje och fjärde led.'
19. Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
Egypten och ända hit."
20. Då sade HERREN: "Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21. Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
av HERRENS härlighet:
22. av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
frestat mig och icke velat höra min röst,
23. av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24. Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
besitta det.
25. Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
öknen, åt Röda havet till."
26. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27. "Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28. Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29. Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
mot mig.
30. Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31. Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
det land som I haven föraktat.
32. I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i
öknen.
33. Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34. Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra
missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
hand ifrån eder.'
35. Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
skola de förgås, här skola de dö."
36. Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37. dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38. Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39. Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket
mycket sorgset.
40. Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
mot den övre bergsbygden; och de sade: "Se, här äro vi; vi vilja
nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
syndat."
41. Men Mose sade: "Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
Det kan ju icke lyckas väl.
42. HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43. Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
HERREN skall därför icke vara med eder."
44. Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45. Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
dem ända till Horma.
Fjärde Mosebok (Numeri), 15 Kapitlet
Tillägg till lagarna om offer och
förstlingsgåvor. En sabbatsbrytare
stenad. Stadga om tofsarna på
israeliternas kläder.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
3. viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
slaktoffer -- vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
högtidsoffer -- för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
fäkreatur eller småboskap,
4. så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja;
5. och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
är ett slaktoffer.
6. Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
7. och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
till er välbehaglig lukt för HERREN.
8. Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
gäller tackoffer åt HERREN.
9. Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
10. och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
11. Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
av småboskapen, vare sig får eller get.
12. Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
ett vad här är sagt, efter deras antal.
13. Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14. Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
som I offren.
15. Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en
evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
16. Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
som bor hos eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
land dit jag vill föra eder,
19. skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
därav.
20. Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
eder loge.
21. Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
offergärd, släkte efter släkte.
22. Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
23. efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
släkte,
24. så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
25. Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
ouppsåtliga synd.
26. Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
den ouppsåtliga synden.
27. Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
syndoffer föra fram en årsgammal get.
28. Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
29. För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
någon begår synd ouppsåtligen.
30. Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
folk.
31. Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
honom.
32. Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
samla ihop ved på sabbatsdagen.
33. Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
34. Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
de honom i förvar.
35. Och HERREN sade till Mose: "Mannen skall straffas med döden;
hela menigheten skall stena honom utanför lägret."
36. Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.
37. Och HERREN talade till Mose och sade:
38. Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
39. Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
nu löpen efter i trolös avfällighet.
40. Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
och vara helgade åt eder Gud.
41. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.
Fjärde Mosebok (Numeri), 16 Kapitlet
Koras, Datans och Abirams uppror.
1. Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
söner, dessa togo till sig folk
2. och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
folkförsamlingen, ansedda män.
3. Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: "Nu
må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
HERRENS församling?"
4. När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
5. Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: "I morgon
skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han
utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
6. Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
hop,
7. och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner."
8. Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
9. Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
och betjäna den?
10. Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
11. Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
rotat eder samman mot HERREN -- ty vad är Aron, att I knorren
mot honom?"
12. Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
söner. Men de sade: "vi komma icke.
13. Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock
upphäva dig till herre över oss?
14. Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller
tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi
komma icke."
15. Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: "Se icke till
deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont."
16. Och Mose sade till Kora: "Du och hela din hop mån inställa eder
inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
17. Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
sitt fyrfat."
18. Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
19. Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela
menigheten.
20. och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
21. "Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem."
22. Då föllo de ned på sina ansikten och sade: "O Gud, du Gud som
råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
menigheten, därför att en enda man syndar?"
23. Då talade HERREN till Mose och sade:
24. "Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe."
25. Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
i Israel följde honom.
26. Och han talade till menigheten och sade: "Viken bort ifrån dessa
ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
synder."
27. Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
barn, både stora och små.
28. Och Mose sade: "Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
har handlat efter eget tycke:
29. om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
icke sänt mig;
30. men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
dessa människor hava föraktat HERREN."
31. Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
under dem,
32. och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
allt Koras folk och alla deras ägodelar;
33. och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
34. Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
35. Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
männen som hade burit fram rökelse.
36. Och HERREN talade till Mose och sade:
37. "Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
38. ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat -- de mäns som genom
sin synd förverkade sina liv -- dem skall man hamra ut till
plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn."
39. Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
altaret,
40. till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
HERREN hade sagt honom genom Mose.
41. Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
Mose och Aron och sade: "Det är I som haven dödat HERRENS folk."
42. Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
det; och HERRENS härlighet visade sig.
43. Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
44. Och HERREN talade till Mose och sade:
45. "Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem." Då föllo de ned på sina ansikten.
46. Och Mose sade till Aron: "Tag ditt fyrfat och lägg eld från
altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
har begynt."
47. Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
folket.
48. När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
hemsökelsen.
49. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
50. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
ingång; och hemsökelsen hade upphört.
Fjärde Mosebok (Numeri), 17 Kapitlet
Arons stav grönskar.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
hans stav.
3. Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
4. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
5. Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
så att jag slipper höra huru de knorra mot eder."
6. Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
7. Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
tält.
8. När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
och utslagna blommor och mogna mandlar.
9. Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
10. Och HERREN sade till Mose: "Lägg Arons stav tillbaka framför
vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
att jag slipper höra det, på det att de icke må dö."
11. Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
han.
12. Och Israels barn ropade till Mose: "Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!
13. Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?"
Fjärde Mosebok (Numeri), 18 Kapitlet
Prästernas och leviternas åligganden och
rättigheter.
1. Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
vidlåder edert prästämbete.
2. Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
tjänst inför vittnesbördets tält.
3. Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
mån dö.
4. De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
ingen främmande får komma eder nära.
5. Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
Israels barn.
6. Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
tjänsten vid uppenbarelsetältet.
7. Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
kommer därvid, skall han dödas.
8. Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
söner, såsom en evärdlig rätt.
9. Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
10. På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
det skall vara dig heligt.
11. Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
var och en i ditt hus som är ren må äta det:
12. allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
dig.
13. Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
som är ren må äta därav.
14. Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
15. Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
är förstfött bland orena djur.
16. Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
räknad till tjugu gera.
17. Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
18. Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
19. Alla heliga gåvor som Israels barn l giva åt HERREN såsom gärd,
dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund inför HERRENS
ansikte skall detta vara för dig och för dina avkomlingar jämte
dig.
20. och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
vara din lott och arvedel bland Israels barn.
21. Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
uppenbarelsetältet.
22. Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
och så träffas av döden;
23. utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
24. Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
barn.
25. Och HERREN talade till Mose och sade:
26. Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
tionde av tionden.
27. Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
logen och vin och olja från pressen.
28. På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
tionden skolen I giva åt prästen Aron.
29. Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
30. Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
vad loge och press avkasta.
31. I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
32. När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
Fjärde Mosebok (Numeri), 19 Kapitlet
Den röda kon. Stänkelsevattnet.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2. Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
har något lyte, och som icke har burit något ok.
3. Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
4. Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
uppenbarelsetältet.
5. Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
6. Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
kasta det i elden vari kon brännes upp.
7. Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
ända till aftonen.
8. Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
9. Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
syndoffer.
10. Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem.
11. Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
vara oren i sju dagar.
12. Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
13. Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
oren; orenhet låder alltjämt vid honom.
14. Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
oren i sju dagar.
15. Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
vara orena.
16. Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
17. Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
därpå i ett kärl.
18. Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
vid graven.
19. Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
vatten, så bliver han ren om aftonen.
20. Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
21. Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
aftonen.
22. Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.
Fjärde Mosebok (Numeri), 20 Kapitlet
Mirjams död. Vattnet ur klippan i
Meriba. Edoméernas avoghet. Arons död.
1. Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.
2. Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron.
3. Och folket begynte tvista med Mose och sade: "O att också vi
hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
ansikte!
4. Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
vi och vår boskap måste dö här?
5. Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
dricka?"
6. Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
visade sig HERRENS härlighet för dem.
7. Och HERREN talade till Mose och sade:
8. "Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
och giver menigheten och dess boskap att dricka.
9. Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
han hade bjudit honom.
10. Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
där sade han till dem: "Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
denna klippa skaffa fram vatten åt eder?"
11. Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
boskap fick dricka.
12. Men HERREN sade till Mose och Aron: "Eftersom I icke trodden på
mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
givit dem."
13. Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
och där han bevisade sig helig på dem.
14. Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
lät säga: "Så säger din broder Israel: Du känner alla de
vedermödor som vi hava haft att utstå,
15. huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
behandlade av egyptierna.
16. Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
staden som ligger vid gränsen till ditt område.
17. Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område."
18. Men Edom svarade honom: "Du får icke tåga genom mitt land. Om du
det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd."
19. Men Israels barn sade till honom: "På den allmänna farvägen
skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
att få tåga vägen fram härigenom."
20. Han svarade: "Nej, du får icke tåga härigenom." Och Edom drog ut
mot honom med mycket folk och ned stor makt.
21. Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
område, vek Israel av och gick undan för honom.
22. Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
kommo till berget Hor.
23. Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
Edoms land, och sade:
24. "Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
25. Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
berget Hor,
26. och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
skall Aron samlas till sina fäder och I dö där."
27. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
berget Hor inför hela menighetens ögon.
28. Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
Eleasar stego ned från berget.
29. Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.
Fjärde Mosebok (Numeri), 21 Kapitlet
Konungen i Arad besegrad. Kopparormen.
Sihon och Og slagna.
1. Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
med Israel och tog några av dem till fånga.
2. Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: "Om du giver
detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
spillo."
3. Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
namnet Horma.
4. Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev
folket otåligt.
5. Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: "Varför haven
I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här
finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
usla föda vi få."
6. Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
7. Då kom folket till Mose och sade: "Vi hava syndat därmed att vi
talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager
bort dessa ormar ifrån oss." Och Mose bad för folket.
8. Då sade HERREN till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en
stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
så skall han bliva vid liv."
9. Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
kopparormen och blev så vid liv.
10. Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
11. och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
öknen som ligger framför Moab, österut.
12. Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
13. Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
mellan Moabs land och amoréernas.
14. Därför heter det i "Boken om HERRENS krig":
"Vaheb i Sufa
och dalarna där Arnon går fram,
15. och dalarnas sluttning,
som sänker sig mot Ars bygd
och stöder sig mot Moabs gräns."
16. Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
sade till Mose: "Församla folket, så vill jag giva dem vatten."
17. Då sjöng Israel denna sång:
"Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
18. om brunnen som furstar grävde,
som folkets ypperste borrade,
med spiran, med sina stavar.
19. Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
från: Nahaliel till Bamot,
20. från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
där man kan se ut över ödemarken.
21. Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
lät säga:
22. "Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån
vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
igenom ditt område."
23. Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
Israel.
24. Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
barns gräns var befäst.
25. Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
26. Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
honom hela hans land ända till Arnon.
27. Därför säga skalderna:
"Kommen till Hesbon!
Byggas och befästas
skall Sihons stad.
28. Ty eld gick ut från Hesbon,
en låga från Sihons stad;
den förtärde Ar i Moab,
dem som bodde på Arnons höjder.
29. Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemos' folk!
Han lät sina söner bliva slagna på flykten
och sina döttrar föras bort i fångenskap,
bort till amoréernas konung, Sihon.
30. Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon,
landet ända till Dibon;
vi härjade ända till Nofa,
Nofa, som når till Medeba."
31. Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
32. Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
33. Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan
till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
strid mot dem, till Edrei.
34. Men HERREN sade till Mose: "Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du
skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
amoréernas konung, som bodde i Hesbon."
35. Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.
Fjärde Mosebok (Numeri), 22 Kapitlet
Balak låter hämta Bileam.
1. Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.
2. Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
amoréerna.
3. Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
4. Och Moab sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna hop att
äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
upp vad grönt som finnes på marken." Och Balak, Sippors son,
var på den tiden konung i Moab.
5. Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
han lät säga: "Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
6. Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
den du förbannar, han bliver förbannad."
7. Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
till honom Balaks ord.
8. Och han sade till dem: "Stannen här över natten, så vill jag
sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig." Då
stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
9. Och Gud kom till Bileam; han sade: "Vad är det för män som du
har hos dig?"
10. Bileam svarade Gud: "Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
sänt till mig detta bud:
11. 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'"
12. Då sade Gud till Bileam: "Du skall icke gå med dem; du skall
icke förbanna detta folk, ty det är välsignat."
13. Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
Balaks furstar: "Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
tillstädja mig att följa med eder."
14. Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
"Bileam vägrade att följa med oss."
15. Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
förnämligare än de förra.
16. Och de kommo till Bileam och sade till honom: "Så säger Balak
Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
17. ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta
folk.'"
18. Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: "Om Balak än
gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
19. Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig."
20. Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: "Om dessa
män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
Men allenast vad jag säger dig skall du göra."
21. Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
åsninna och följde med Moabs furstar.
22. Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
23. När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
vägen.
24. Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
25. När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
gång.
26. Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
höger eller till vänster.
27. När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
stav.
28. Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: "Vad
har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?"
29. Bileam svarade åsninnan: "Du har ju handlat skamligt mot mig; om
jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
dig."
30. Men åsninnan sade till Bileam: "Är icke jag din egen åsninna,
som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag
någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: "Nej."
31. Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig
och föll ned på sitt ansikte.
32. Och HERRENS ängel sade till honom: "Varför har du nu tre gånger
slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
denna väg leder till fördärv och är mig emot.
33. Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
dräpt dig, men låtit henne leva."
34. Då sade Bileam till HERRENS ängel: "Jag har syndat, ty jag
visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa
misshagar dig, så vill jag vända tillbaka."
35. Men HERRENS ängel svarade Bileam: "Följ med dessa män; men intet
annat än vad jag säger dig skall du tala." Så följde då Bileam
med Balaks furstar.
36. När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
37. Och Balak sade till Bileam: "Sände jag icke enträget bud till
dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig
till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?"
38. Bileam svarade Balak: "Du ser nu att jag har kommit till
dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad
Gud lägger i min mun, det måste jag tala."
39. Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
40. Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
och de furstar som voro med honom.
41. Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
folket.
Fjärde Mosebok (Numeri), 23 Kapitlet
Bileam välsignar Israel.
1. Och Bileam sade till Balak: "Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar."
2. Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
tjur och en vädur på vart altare
3. Därefter sade Bileam till Balak "Stanna kvar vid ditt
brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
skall jag förkunna för dig." Och han gick upp på en kal höjd.
4. Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: "De sju
altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
tjur och en vädur."
5. Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: "Gå
tillbaka till Balak och tala så och så."
6. När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
7. Då hör han upp sin röst och kvad:
"Från Aram hämtade mig Balak,
från österns berg Moabs konung:
'Kom och förbanna åt mig Jakob,
kom och tala ofärd över Israel.
8. Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
9. Från klippornas topp ser jag ju honom,
och från höjderna skådar jag honom:
se, det är ett folk som bor för sig självt
och icke anser sig likt andra folkslag.
10. Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
Må jag få dö de rättfärdigas död,
och blive mitt slut såsom deras!"
11. Då sade Balak till Bileam: "Vad har du gjort mot mig! Till att
förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
välsignat dem."
12. Men han svarade och sade: "Skulle jag då icke akta på vad HERREN
lägger i min mun, och tala det?"
13. Och Balak sade till honom: "Följ nu med mig till ett annat
ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem
åt mig."
14. Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
vart altare.
15. Därefter sade han till Balak: "Stanna kvar har vid ditt
brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
sig."
16. Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
skulle tala; han sade: "Gå tillbaka till Balak och tala så och
så."
17. När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak
frågade honom: "Vad har HERREN talat?"
18. Då hov han upp sin röst och kvad:
"Stå upp, Balak, och hör;
lyssna till mig, du Sippors son.
19. Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
icke en människoson, så att han kan ångra något.
Skulle han säga något och icke göra det,
tala något och icke fullborda det?
20. Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
21. Ofärd är icke att skåda i Jakob
och olycka icke att se i Israel.
HERREN, hans Gud, är med honom,
och jubel såsom mot en konung höres där.
22. Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
deras styrka är såsom vildoxars.
23. Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
ej heller spådom mot Israel.
Nej, nu måste sägas om Jakob
och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
24. Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
ett folk som reser sig likasom ett lejon.
Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
och druckit blod av slagna man."
25. Då sade Balak till Bileam: "Om du nu icke vill förbanna dem, så
må du åtminstone icke välsigna dem.
26. Men Bileam svarade och sade till Balak: "Sade jag icke till dig:
'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?"
27. Och Balak sade till Bileam: "Kom, jag vill taga dig med mig till
ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
förbannar dem åt mig.
28. Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
se ut över ödemarken.
29. Och Bileam sade till Balak: "Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
30. Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
en vädur på vart altare.
Fjärde Mosebok (Numeri), 24 Kapitlet
Bileam välsignar ytterligare Israel och
återvänder hem.
1. Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
2. Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
sina stammar, kom Guds Ande över honom.
3. Och han hov upp sin röst och kvad:
"Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
4. så säger han som hör Guds tal,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
5. Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
dina boningar, du Israel!
6. De likna dalar som utbreda sig vida,
de äro såsom lustgårdar invid en ström,
såsom aloeträd, planterade av HERREN,
såsom cedrar invid vatten.
7. Vatten flödar ur hans ämbar,
hans sådd bliver rikligen vattnad.
Större än Agag skall hans konung vara,
ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
8. Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
Hans styrka är såsom en vildoxes.
Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
deras ben skall han sönderkrossa,
och med sina pilar skall han genomborra dem.
9. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
lejoninna -- vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som
välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!"
10. Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
händerna. Och Balak sade till Bileam: "Till att förbanna mina
fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
gånger välsignat dem.
11. Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad."
12. Bileam svarade Balak: "Sade jag icke redan till sändebuden som
du skickade till mig:
13. 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN
säger, det måste jag tala.
14. Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar."
15. Och han hov upp sin röst och kvad:
"Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
16. så säger han som hör Guds tal
och har kunskap från den Högste,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
17. Jag ser honom, men icke denna tid,
jag skådar honom, men icke nära.
En stjärna träder fram ur Jakob,
och en spira höjer sig ur Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och slår ned alla söner till Set.
18. Edom skall han få till besittning
till besittning Seir -- sina fienders länder.
Ty Israel skall göra mäktiga ting;
19. ur Jakob skall en härskare komma;
han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit."
20. Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
"En förstling bland folken är Amalek,
men på sistone hemfaller han åt undergång."
21. Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
"Fast är din boning,
och lagt på klippan är ditt näste.
22. Likväl skall Kain bliva utrotad;
ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap."
23. Och han lov åter upp sin röst och kvad:
"O ve! Vem skall bliva vid liv,
när Gud låter detta ske?
24. Skepp skola komma från kittéernas kust,
de skola tukta Assur, tukta Eber;
också han skall hemfalla åt undergång."
25. Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
väg.
Fjärde Mosebok (Numeri), 25 Kapitlet
Israeliternas synd med Moabs döttrar och
deras avgudadyrkan. Pinehas' nitälskan.
1. Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
otukt med Moabs döttrar.
2. Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
3. Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till
Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
4. Och HERREN sade till Mose: "Hämta folkets alla huvudman, och låt
upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
glöd må vändas ifrån Israel."
5. Då sade Mose till Israels domare: "Var och en av eder dräpe
bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor."
6. Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
uppenbarelsetältet.
7. När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
8. och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde
hemsökelsen bland Israels barn.
9. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
tusen.
10. Och HERREN talade till Mose och sade:
11. "Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
nitälskan förgjort Israels barn.
12. Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
13. och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
för Israels barn."
14. Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
för en familj bland simeoniterna.
15. Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.
16. Och HERREN talade till Mose och sade:
17. "Angripen midjaniterna och slån dem.
18. Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
hemsökelsen drabbade eder för Peors skull."
Fjärde Mosebok (Numeri), 26 Kapitlet
Ny mönstring av Israels stammar, på
Moabs hedar.
1. Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
prästen Arons son, och sade:
2. "Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
stridbara män i Israel."
3. Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
4. "De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas." Så
hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
ut ur Egyptens land.
5. Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn voro: Av Hanok
hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
6. av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
7. Dessa voro rubeniternas släkter. Och de av dem som inmönstrades
utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
8. Men Pallus söner voro Eliab.
9. Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
sig upp emot HERREN,
10. varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
11. Men Koras söner omkommo icke.
12. Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
13. av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
14. Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.
15. Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
16. av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
17. av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
18. Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
fyrtio tusen fem hundra.
19. Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
land.
20. Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
21. Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
hamuliternas släkt.
22. Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
sjuttiosex tusen fem hundra.
23. Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
släkt, av Puva puniternas släkt,
24. av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
25. Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
sextiofyra tusen tre hundra.
26. Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
27. Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
inmönstrades, sextio tusen fem hundra.
28. Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.
29. Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
30. Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
helekiternas släkt,
31. av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
32. av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
33. Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
och Tirsa.
34. Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.
35. Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
tahaniternas släkt.
36. Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
37. Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.
Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.
38. Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
släkt,
39. av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
40. Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
naamiternas släkt.
41. Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.
42. Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
släkt. Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
43. Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.
44. Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
45. Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
malkieliternas släkt.
46. Och Asers dotter hette Sera.
47. Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.
48. Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
släkt, av Guni guniternas släkt,
49. av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
50. Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.
51. Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sen hundra ett
tusen sju hundra trettio.
52. Och HERREN talade till Mose och sade:
53. Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
antal.
54. Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
efter antalet av dess inmönstrade.
55. Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på
sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
56. Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
arvedel sig tillskiftad.
57. Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
släkt, av Merari merariternas släkt.
58. Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
släkt. Men Kehat födde Amram.
59. Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
syster Mirjam.
60. Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
61. Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
främmande eld inför HERRENS ansikte.
62. Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver. De hade nämligen
icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
arvedel var given åt dem bland Israels barn.
63. Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
emot Jeriko.
64. Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
Sinais öken,
65. ty om dem hade HERREN sagt: "De skola döden dö i öknen." Därför
var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
Nuns son.
Fjärde Mosebok (Numeri), 27 Kapitlet
Selofhads döttrar. Josua förordnad att
efterträda Mose.
1. Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela,
Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
2. Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
uppenbarelsetältet, och sade:
3. "Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
synd, och han hade inga söner.
4. Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår
faders bröder."
5. och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
6. Då talade HERREN till Mose och sade:
7. "Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en
arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
faders arvedel övergå till dem.
8. Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
hans dotter.
9. Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
åt hans bröder.
10. Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
åt hans faders bröder.
11. Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
skall då taga den i besittning."
Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
har bjudit Mose.
12. Och HERREN sade till Mose: "Stig upp här på Abarimberget, så
skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
13. Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
14. detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon." Detta
gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.
15. Och Mose talade till HERREN och sade:
16. "Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
över menigheten,
17. som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
menighet kommer att likna får som icke hava någon herde."
18. HERREN svarade Mose: "Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
19. Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
20. och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
hela menighet må lyda honom.
21. Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
för att denne genom urims[1] dom må hämta svar åt honom inför
HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända
åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
menigheten."
22. och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
23. Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.
[1] Se Urim och tummim i Ordförkl.
Fjärde Mosebok (Numeri), 28 Kapitlet
Lagar om de dagliga offren och
högtidsoffren.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
3. Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
beständigt.
4. Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
5. och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja av stötta oliver.
6. Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
7. Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
dryck utgjutas åt HERREN.
8. Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
9. Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
10. Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.
11. Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
12. så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med olja, såsom spisoffer till väduren,
13. och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
14. Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
fjärdedels hin till vart lamm. Detta är nymånadsbrännoffret, som
skall offras i var och en av årets månader.
15. Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
drickoffer.
16. Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
påsk.
17. Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
osyrat bröd, i sju dagar.
18. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
19. Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
de vara.
20. Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
två tiondedels efa till väduren;
21. en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
lammen;
22. tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
försoning för eder.
23. Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
skolen I offra detta.
24. Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN. Jämte det
dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
drickoffer.
25. Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
ingen arbetssyssla skolen I då göra.
26. Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
27. Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
28. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
29. en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
30. tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
eder.
31. Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
I offra detta -- felfria skola djuren vara -- och därjämte
tillhörande drickoffer.
Fjärde Mosebok (Numeri), 29 Kapitlet
Fortsättning av offerlagarna.
1. Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. En
basunklangens dag skall den vara för eder.
2. Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
3. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
4. och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
5. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
försoning för eder --
6. detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
7. På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
då göra.
8. Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm -- felfria
skola de vara --
9. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
10. en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
11. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.
12. På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Då skolen I
fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
13. Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
fjorton årsgamla lamm -- felfria skola de vara --
14. och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
15. en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
16. tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer -- detta förutom
det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
drickoffer.
17. Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
18. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
19. tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
som hör till dem.
20. Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
21. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
22. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
23. Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
24. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet satt,
25. tillika också en bock såsom syndoffer -- detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
26. Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
27. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
28. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
29. Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
30. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
31. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
32. Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
33. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
34. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
35. På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
36. Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
felfria lamm,
37. med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
38. tillika också en syndoffersbock -- detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
39. Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.
30:1. [1]
[1] 4 Mos 30:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
hade bjudit honom.
Fjärde Mosebok (Numeri), 30 Kapitlet
Lagar om löften.
2. Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
är vad HERREN har bjudit:
3. om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
hans mun har talat.
4. Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
återhållsamhet i något stycke,
5. och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
gällande kraft.
6. Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
eftersom hennes fader sade nej till henne.
7. Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
8. och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
9. Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
skall förlåta henne det.
10. Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.
11. Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
12. och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom --
icke säger nej till henne -- så skola alla hennes löften hava
gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
13. Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
14. Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
hennes man kan ock upphäva dem.
15. Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
16. Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.
17. Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
sin faders hus.
Fjärde Mosebok (Numeri), 31 Kapitlet
Hämnd på midjaniterna. Fördelning av
bytet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.
3. Då talade Mose till folket och sade: "Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.
4. Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden."
5. Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.
6. Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
7. Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.
8. Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.
9. Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.
10. Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.
11. Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.
12. Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.
13. Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.
14. Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
15. Mose sade till dem: "Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
16. Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
17. Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.
18. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.
19. Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.
20. Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder."
21. Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
22. Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
23. allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
24. Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.
25. Och HERREN talade till Mose och sade:
26. Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;
27. sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
28. Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.
29. Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
30. Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.
31. Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
Mose.
32. Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
33. av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
34. av åsnor sextioett tusen,
35. och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
36. Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
tusen fem hundra,
37. varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
38. av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
sjuttiotvå;
39. av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
sextioen;
40. av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
personer.
41. Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
42. Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
hade avskilt från krigsfolkets,
43. denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
hundra trettiosju tusen fem hundra,
44. av fäkreatur trettiosex tusen,
45. av åsnor trettio tusen fem hundra
46. och av människor sexton tusen.
47. Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
Mose.
48. Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
49. Och de sade till Mose: "Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.
50. Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte."
51. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.
52. Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.
53. Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
54. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.
Fjärde Mosebok (Numeri), 32 Kapitlet
Rubens och Gads stammar samt ena hälften
av Manasse stam få till besittning landet
öster om Jordan.
1. Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.
2. Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
3. "Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,
4. det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap."
5. Och de sade ytterligare: "Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan."
6. Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: "Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
7. Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
8. Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:
9. sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.
10. Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
11. 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig
12. ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
13. Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
14. Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
15. Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk."
16. Då trädde de fram till honom och sade: "Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
17. Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.
18. Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.
19. Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan."
20. Mose svarade dem: "Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,
21. så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
22. om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
23. Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
24. Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat."
25. Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: "Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
26. Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.
27. Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt."
28. Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.
29. Mose sade till dem: "Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.
30. Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land."
31. Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: "Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
32. Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan."
33. Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
och dessas områden, landets städer runt omkring.
34. Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
35. Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
36. Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
37. Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
38. Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma.
Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
39. Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
40. Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
där.
41. Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
kallade dem Jairs byar.
42. Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
kallade det Noba, efter sitt eget namn.
Fjärde Mosebok (Numeri), 33 Kapitlet
Israeliternas lägerplatser under
ökenvandringen.
1. Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
2. Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:
3. De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
4. under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
gudar.
5. Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
Suckot.
6. Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
7. Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
8. Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
Mara.
9. Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
där.
10. Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
11. Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
12. Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
13. Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
14. Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
fanns intet vatten åt folket att dricka.
15. Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
16. Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
Kibrot-Hattaava.
17. Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
18. Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
19. Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
20. Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
21. Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
22. Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
23. Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
24. Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
25. Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
26. Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
27. Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
28. Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
29. Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
30. Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
31. Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
32. Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
Hor-Haggidgad.
33. Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
34. Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
35. och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
36. Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
det är Kades.
37. Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
gränsen till Edoms land.
38. Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
månaden.
39. Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
berget Hor.
40. Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
41. Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
42. Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
43. Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
44. Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
Moabs gräns.
45. Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
46. Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
Almon-Diblataima.
47. Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
Abarimbergen, framför Nebo.
48. Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
49. Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
till Abel-Hassitim på Moabs hedar.
50. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
51. Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
Jordan, in i Kanaans land,
52. skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
skolen I ödelägga.
53. Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
jag givit landet till besittning.
54. Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
arvedel åt eder.
55. Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
56. Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
dem.
Fjärde Mosebok (Numeri), 34 Kapitlet
Landets gränser bestämmas. Skiftesmän
utses.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Bjud Israels barn och säg till dem:
När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
gränser nå.
3. Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
Salthavet.
4. Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
5. Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
ut vid havet.
6. Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
7. Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
8. Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
9. Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
10. och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
Hasar-Enan fram till Sefam.
11. Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
Kinneretsjön, österut.
12. Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.
Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.
13. Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
stammarna och den ena halva stammen.
14. Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
15. Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
16. Och HERREN talade till Mose och sade:
17. Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
son;
18. vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
landet,
19. och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
20. av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
21. av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
22. av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
23. av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
son,
24. och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
25. av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
26. av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
27. av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
28. av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
29. Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
Israels barn i Kanaans land.
Fjärde Mosebok (Numeri), 35 Kapitlet
Leviternas fyrtioåtta städer. Sex
fristäder. Lagar om dråpare.
1. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
2. Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
3. Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
alla deras övriga djur.
4. Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
5. Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
6. Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
7. så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
8. Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
arvedel han själv har fått.
9. Och HERREN talade till Mose och sade:
10. Tala till Israels barn och säg till dem:
När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
11. skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.
12. Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.
13. Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
14. Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
15. dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.
16. Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
17. Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
18. Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
19. Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.
20. Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,
21. eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom
22. Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;
23. eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
24. då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
25. Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.
26. Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,
27. och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.
28. Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.
29. Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.
30. Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.
31. I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.
32. Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.
33. I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.
34. I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.
Fjärde Mosebok (Numeri), 36 Kapitlet
Selofhads döttrars giftermål.
1. Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt -- Gileads,
som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter --
trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
huvudmän för Israels barns familjer.
2. De sade: "HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
hans döttrar.
3. Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
4. När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort."
5. Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
"Josefs barns stam har talat rätt.
6. Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
7. Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
var och en sin fädernestams arvedel.
8. Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
arvedel.
9. Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
arvedel."
10. Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
11. Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
sig med sina farbröders söner.
12. De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
stam.
13. Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
|